Vår gemensamma resa
Mia Axelsson
Dockhaveri Förlag
T-centralen: i två år har jag gått i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan; flutit med strömmen av sömntunga kroppar: stigit ned till röda linjen och liksom släckt medvetandet. Innan dessa rörelser blev bestämmande för min vardag läste jag Malte Perssons Underjorden (2011), en samling sonetter som utspelade sig i Stockholms tunnelbana. Här betraktade diktjaget sin omgivning som på distans: samlade intryck för att omsätta dem i en fast form. Mia Axelssons första diktsamling Vår gemensamma resa, utgiven på det feministiska förlaget Dockhaveri, utspelar sig också i Stockholms tunnelbana. Men här är det inte en metrisk form som sonetten som styr, utan diktjaget självt: ett arbetande jag som kör tunnelbanans vagnar, som representerar och ansvarar för denna underjord.
I sina arbetslivsskildringar synliggör Vår gemensamma resa ofta arbetets ideologiska aktiviteter, i form av utvecklingssamtal, tester och fester, pristävlingar. Att använda sig av arbetsrelaterat material känns igen ifrån andra samtida arbetarpoeter. Emil Boss debut, diktverket Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi (2011), är ett bra exempel. Här klistras rapporter, scheman och formulär in för att påvisa arbetets imperativ och maktvillkor. I Vår gemensamma resa skrivs aktiviteterna fram som medel arbetsköparen använder för att kontrollera och disciplinera sina anställda under förment uppmuntrande former. Ett exempel är bokens inledande dikt ”TEST”, där läsaren får möta ett slags New Public Management-språk via ett frågeformulär:
Andra människor frågar mig varifrån jag får all min energi/ Jag brukar uträtta saker snabbare än andra människor/ Om jag nyss hade grälat med någon och var på dåligt humör,
så skulle det vara lätt för mig att uppträda hövligt och glatt/ Jag får en personlig tillfredsställelse/av att hjälpa andra människor/Läs noga igenom påståendena och ta ställning till hur väl de stämmer in på dig
Ett arbetande jag som kör tunnelbanans vagnar, som representerar och ansvarar för denna underjord
Det görs ingen större stilistisk skillnad mellan detta språk och diktjagets eget. Dikterna är enkla till formen, tonen är rak och rättfram, men i utvalda stunder krackelerar den i en osäkrad sårbarhet. När stilen förmedlar säkerhet återger den arbetsplatsens ideologiserade språk. När den visar sig sårbar uppmärksammas språkbrukets otillräcklighet. Det sistnämnda sker särskilt i dikten ”PUT” (person under tåg), som genom att tala genom det kollektiva pronomenet ”Vi” skakar av solidaritet och sårbarhet.
Därtill uppfinns metaforer befolkade av getingar och getingbon; bilder som snart kryper in i diktens alla landskap, och bär med sig en kärlekshistoria: ”Jag tog din hand / och getingarna började flockas runt mig”. Metaforerna blir ett sätt att skriva om arbetet och kärleken samtidigt, en sorts shifter som låter dikten sammanlänka och växla mellan skilda rum, situationer, känslor och tillstånd. Här utvinns en produktiv ambivalens, eftersom bilderna vacklar mellan metafor och materialitet: ”Jag vet inte om getingarna är inuti eller utanför”.
