I dag lever vi i Hayeks drömläge. Kombinationen av en förenad marknad och en frånvarande europeisk stat är den nyliberala ordningens garant. Inget är så destruktivt för ”unionens svagare medborgargrupper” än detta mellanläge, konstaterar Elvander. Men det är där EU legat fastlåst i tre decennier. Det gåtfulla är varför majoriteten av svensk vänster med sitt motstånd mot federal politik – ”den europeiska superstaten” – i praktiken befäster den ofullbordade federalism Hayek drömde om.

Elvanders bok är en suveränt genomarbetad redogörelse för unionens framväxt. Med tonvikt på ekonomisk politik kräver den visserligen tålamod och uppmärksamhet. Men i den fattiga svenska litteraturen om Europafrågan tillhör den de viktigaste som skrivits. Äntligen har den EU-skeptiska vänstern fått en bok som bekräftar utgångspunkterna men utmanar vaneseendet.

I den fattiga svenska litteraturen om Europafrågan tillhör den de viktigaste som skrivits.

Den nyliberala idéutvecklingen ramar in hela boken. Elvander menar nämligen att integrationsprocessen hela tiden vilat på nyliberal grund. Han undersöker hur de högerliberala ekonomerna i Mont Pélerin-sällskapet, som bildades efter kriget, förhållit sig till EU:s framväxt. Det är intressant. Men komplicerar också hela den övergripande bilden. De radikala nyliberalerna har ju i huvudsak förkastat varje nytt genombrott: Romfördraget, Enhetsakten, Maastricht och euron. Sedan några år bekämpar de EU:s politik på nästan alla fronter. Som läsare blir man lite förvirrad. Vet Elvander, som socialist och historiker, bättre vad nyliberalism innebär än vad nyliberalerna själva gör?

Det hade kanske blivit enklare att förstå om han gjort en tydligare skillnad än han redan gör mellan de anglosachsiska nyliberalernas frihetsvurm och de ofta underskattade tyska ordoliberala ekonomernas regelfilosofi. De senare befinner sig också långt till höger med en orubblig tro på marknaderna men med en annorlunda syn på staten, institutionerna och den ”sociala marknadsekonomin” än de vi normalt kallar nyliberaler. De har haft ett djupt inflytande på EU:s utveckling. De olika typerna av liberalism som påverkar politiken är inte enhetliga. Nu tycker jag han låser in sig i en onödigt odynamisk historiesyn där en nyliberal maktapparat ligger bakom det mesta som hänt. Jag tror inte det är hans mening – han varnar för den – men hamnar där ändå. Politikens oförutsägbara rörighet glöms bort.

Elvander noterar med garderad hoppfullhet hur pandemipolitiken har rubbat den nyliberala dominansen. Det står nu klart att unionen behöver en gemensam finans- och industripolitik samt en fullt utvecklad demokrati. Jag är säker på att han har rätt. Men det är inte enkelt. Och motståndet är överväldigande. I vårens svenska valrörelse var alla dessa frågor förbjudet område.

I slutavsnittet tecknar han vänsterns vägval som ett mellan antingen åternationalisering eller en demokratisk och federal stat. Vi måste lämna Hayeks förlamande mellanläge. Som antinationalist och vänsterfederalist tycker jag det är tråkigt att han sedan duckar inför det tillspetsade vägvalet. Men det går inte att läsa hans bok på annat vis än att EU behöver utveckla en reglerande ekonomisk politik – och då måste man ha en stat av något slag. Jag misstänker att de flesta med demokratiska vänstervärderingar börjat förstå vilken väg man bör slå in på.

Jonas Elvander är medarbetare i Flammans redaktion. Därför recenseras boken av Per Wirtén, kritiker i Expressen.