Tyskland söker just nu regera Europa. Det är inte första gången, och det går inte så bra nu heller. Det allmänna läget präglas av två sorters kriser. Dels har den 2007 inledda finanskrisen efter en svag uppgång fortsatt i en ny nedgång – vi har alltså fått den dubbelkris som man brukar beteckna med ett W. Sedan har vi fått en annan dubbelkris, genom att man nu kombinerar den existerande finanskrisen med hårda nedskärningar i de värst drabbade nationernas statsbudgetar. Man tycks tro att en ”stark” valutakurs måste förenas med svältpolitik för det allmänna, när det är exakt tvärtom, att en stark och utvecklande offentlig budgetpolitik är den viktigaste grunden för en sund valuta. För att dölja finansvärldens kris, skyller man på staterna, trots att deras problem just är orsakade av finanskrisen. Man sänker folkens levnadsnivå i tron att detta kan rädda en valuta. Och man ser inte den stora faran: svältpolitikens underminering av den parlamentariska demokratin och dess ersättande med dekretsystem ovanifrån.
Hur kan en väg se ut, som för EU ut ur denna dubbla kris – den farligaste EU hittills upplevt (eller snarare: ställt till med)? Följande korta skiss kan peka ut en riktning.
De krisdrabbade staternas låneskulder skjuts fram tio år och samlas i en 30-årig fond under kontroll av Europeiska Centralbanken och Bank of International Settlement (BiS). Nya lån från ECB, IMF och andra någorlunda säkra banker ges åt krisländerna med målet att utveckla och modernisera deras ekonomier och stärka deras offentliga strukturer. Den akuta krisen löses, en ny stabilitet kan växa fram. Den vilande, uppskjutna skulden får man steg för steg ta itu med, allteftersom problemländernas styrka återvänder via investeringarna. Delvis kan den eventuellt avskrivas och bankerna som i grunden är skuld till krisproblemen får då betala åtminstone något. Så bryter man den destruktiva spiral, som skapar fattigdom och kan destabilisera hela Europa, den politiska demokratin och rätt till anständiga levnadsförhållanden. Hela projektet är allvarligt skadat. Storbritannien lär aldrig gå med och åtminstone Grekland borde få andrum genom att lämna det. Entusiasmen i Sverige och Norge lär inte blir större.
Eurons införande var ett misstag som fått allvarliga följder. Den kom för tidigt, om den nu skulle kommit alls. Alla liknande konstruktioner som till exempel guldstandarden har hittills misslyckats. Återstår att se om våra verklighetsfrämmade EU-politiker äntligen kan dra några slutsatser härav.