Inom FN-organet Unesco fördes i början av 1970-talet en het debatt om den rådande informationsordningen. Länderna i tredje världen krävde en mer balanserad nyhetsförmedling och en mindre stereotyp beskrivning av förhållandena i utvecklingsländerna. USA och Storbritannien, som i huvudsak stod för både dominansen och stereotypiseringen, såg det hela som ett angrepp på det fria informationsflödet och drog undan sitt stöd till Unesco. Så tystnade debatten om informationsordningen och framför allt USA kunde stärka sin dominans på området.
I dag är det helt klart USA som sätter agenda för det ”fria informationsflödet”.
Om hur detta påverkar svenska medier när det gäller Irakkriget har lektorn i journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, Kari Andén Papadopoulos, skrivit i en rapport från Krisberedskapsmyndigheten.
Utifrån tre välkända händelser från Irakkrigets början – uppvisandet i tv av fångna och döda USA-soldater, ”fritagningen” av USA-soldaten Jessica Lynch samt Bagdads fall och störtandet av Saddam Hussein-statyn på paradistorget – resonerar Andén Papadopoulos om mediernas sätt att bevaka kriget. Inledningsvis konstaterar författaren att vår uppfattning om kriget inte styrs så mycket av detaljerna i den faktiska händelseutvecklingen som av sättet det framställs i medierna.
I Sverige anses medierna vara fria och oberoende och på så sätt i stånd att relativt objektivt kunna skildra en konflikt. Men att det är lite si och så med det oberoendet framgår ganska klart av skriften. Vid en närmare analys visar det sig nämligen att det ofta är Pentagon som står för oberoendet i svenska medier. I mångt och mycket kan skriften läsas som en vidräkning med våra medier. Att källkritiken var så bristfällig och benägenheten att svälja betet så stor överraskar säkert många.
Ett exempel: I krigets inledningsskeden visar Irak upp bilder på döda och tillfångatagna USA-soldater som ett budskap om framgång. Denna gång ställer sig medierna kritiska till propagandan men accepterar beredvilligt USA:s motpropaganda. Uppgifterna om att uppvisandet av bilderna strider mot Genèvekonventionen framhålls (men inget nämns om att USA har visat bilder på döda irakiska soldater), och obekräftade uppgifter från Pentagon om att soldaterna hade kulhål i huvudet och alltså blev avrättade sprids villigt och får till och med ”bekräftas” av svenska så kallade ”bedömare” med ord som ”Jag är inte förvånad om det är så, den irakiska armén har en lång tradition av våldsamheter”. (Magnus Norell i DN 24/3 2003).
Genom mediernas dramaturgi blir bilderna snarare än ett budskap om irakiska framgångar en symbol för irakiernas blodtörst och vittnesbörd om de tillfångatagna USA-soldaternas heroiska kamp, konstaterar Andén Papadopoulos.
Redan efter det förra Gulfkriget 1991 slog professorn i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro Universitet, Stig Arne Nohrstedt, fast att rapporteringen från kriget i betydande utsträckning handlade om att för en närmast global publik berätta om USA:s politiska linje i konflikten.
Det finns ingen anledning att revidera den uppfattningen när det gäller det nu pågående kriget i Irak, efter att ha läst Andén Papadopoulos skrift.
Tvärtom. Enligt författaren har militären och statsmakterna snarast stärk sin kontroll över mediernas innehåll, framför allt genom tekniken att förmedla ett överflöd av fakta och ockupera etern med egentillverkade nyheter.
I början av kriget varnade gärna svenska medier för att information som förmedlades kunde vara styrd och uppmanade människor att var kritiska. Dessa åtgärder och det faktum att många redaktioner använde sig av inhyrda arabiska tolkar beskrivs av Andén Papadopoulos som hedervärda ansträngningar för att försöka upprätthålla nyhetsjournalistikens trovärdighet i en svår situation av press och påverkandeförsök. Samtidigt konstaterar hon att man måste fråga sig om inte dessa åtgärder främst var av kosmetisk karaktär, i så motto att det inte tycks ha inneburit att medierna i grunden förändrade något i den egna nyhetshanteringen och sättet att värdera källor.
Till det kan läggas att många medier i efterhand har medgivit att de var lite väl beroende av Pentagon vid rapporteringen från inledningen av Irakkriget. Men det räcker med att slå på tv:n, lyssna på radion eller läsa tidningen i dag för att inse att sådan självkritik inget annat är än ett bra exempel på det som den franske sociologen Pierre Bourdieu kallade ”den narcissistiska självbelåtenheten inom en journalistvärld som gärna med låtsad självkritik ser sig i spegeln”.
En skrattspegel, kan man kanske tillägga.
