Bok
Känslan för det allmänna
Kerstin Jacobsson (Red).
Borea 2011.
Svensken har en unik social tillit till staten, samhället, alla andra individer och ”det allmänna”, och dessa begrepp flyter samman. Båda dessa saker förvånar utländska observatörer. Men det finns en historisk förklaring, enligt den intressanta och upplysande antologin Känslan för det allmänna – Medborgarnas relation till staten och varandra.
I det glesbefolkade, skogiga och jordbruksfattiga Sverige fanns nämligen ingen materialistisk grund till en dominerande adlig feodalklass (som på kontinenten). Därför blev kungamakten unikt stark, och bönderna unikt fria (och lokalt självförvaltande). Dessutom formades mellan staten/kungen och allmogen/folket en informell allians mot den svaga aristokrati som ändå fanns.
I linje med detta kom senare staten/byråkratin/myndigheterna/förvaltningen och bönderna/arbetarrörelsen/”småfolket” att få en stor roll i Sveriges kapitalistiska modernisering, demokratisering och välfärdsbygge. Trots individualism och avtagande politiskt engagemang finns därför bland Sveriges infödda och invandrade medborgare en positiv samhällssyn och ”en levande känsla för det allmänna – en uppfodrande medvetenhet om det kollektiva”. Däremot finns inget större politiskt engagemang – speciellt inte bland arbetarna. I forskningsrapporten framstår de som passiva, opolitiska och nöjda systemstödjare så länge allt funkar någorlunda för dem själva. ”De intervjuade arbetarna tänker inte på sig själva som del i ett kollektiv med liknande intressen, som skulle kunna påverka samhället, om de mobiliserade sig tillsammans. Såtillvida ger de inte intryck för något särskilt klassmedvetande”, sammanfattar boken.
I antologin framstår snarare svensk arbetarklass som enstaka individer jag-här-nu-fokuserade på vardag, arbete och familj.