Pils betyder slott på lettiska. Eller borg. Slott och borg var ursprungligen samma: en befästning. Hamnstaden Ventspils i västra Lettland ligger där floden Venta rinner ut i Östersjön, eller Baltijas Jura som sjön heter där.
Ventspils är alltså borgen vid Venta på samma sätt som Göteborg är borgen vid Göta älv (egentligen skansar, av vilka två står kvar). Andra lettiska slott med tillhörande städer heter Daugapils, Jekapils, Salaspils och Valdemarpils.
I Jaunpils på bondlandet mitt i Lettland ramlade jag rakt in i den svenska historien under en resa nyligen. Där finns ett slott som byggdes åt Livländska orden och blev färdigt 1301. Livländska orden var en gren av Tyska orden med kristna knektar som kallades svärdsriddare.
1559 fick en tysk baron von der Recke slottet i förläning “för sina hjältemodiga tjänster åt orden”, gissningsvis mot upproriska bönder. I denna förläning ingick bördiga områden inklusive den allmoge som brukade jorden.
År 1605 försökte en svensk här under Karl IX erövra Livland men förlorade i slaget vid Jaunpils. En yngre baron von der Recke ledde de segrande trupperna. 300 svenskar blev baronens byte och sattes i tvångsarbete. De byggde bland annat Sviedru muris, svenska muren, som förstärkte befästningarna kring slottet. En rest av gråstensmuren står där än.
I skolan läste vi om Karl IX seger över Sigismund i slaget vid Stångebro utanför Linköping 1598 och andra av hans bragder. Hans misslyckade fälttåg i Livland stod det inte ett ord om.
Livland heter Livornija på lettiska. Det ligger i mellersta Lettland. Landets västra del, Kurzeme, kallas Kurland på tyska/svenska. Båda provinserna ingick på 1600-talet i det svenska stormaktsväldet.
De tyska baronerna satt kvar på sina gods, oavsett vem som styrde på riksplanet. Det fanns många av dem i de baltiska länderna. Som alla baroner hade von der Recke rätt till första natten med bruden när fästfolk bland allmogen gifte sig. En lettiska jag blev bekant med för många år sedan berättade att kuvade livegna ofta var stolta om deras förstfödde liknade baronen.
1905 stormades slottet Jaunpils av den upproriska befolkningen. Tsardömet hade försvagats av nederlaget i rysk-japanska kriget och uppror förekom på många håll i det väldiga imperiet. De revolutionära socialdemokraterna i Lettland spred glödande upprop på landsbygden mot de tyska baronernas 600-åriga välde. Under en kort period dominerade revolutionära bykommittéer i stora delar av Livornija och Kurzeme. Revolutionsförsöket 1905 krossades av tsarväldet.
Efter februarirevolutionen 1917 och tsarens tronavsägelse hölls fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva grundlagar till en ny rysk författning. Socialistrevolutionärerna med sin förankring på den väldiga landsbygden vann stort och var klart dominerande i församlingen.
Men i Livland, där befolkningen till överväldigande del bestod av utarmade arrendatorer och lantarbetare, fick bolsjevikerna 74 procent av rösterna! Den röstsiffran var Lenins parti inte i närheten av i någon annan landsända. Så för säkerhets skull avskaffades fria val efter oktoberrevolutionen. Den folkvalda grundlagsförsamlingen skingrades med vapenmakt av bolsjevikernas matroser.
I Lettland kunde överklassen återta makten 1919 med hjälp av tyska trupper under befäl av general Rüdiger von der Golz, samme krigare och greve som hjälpt de vita att segra i Finland. Storbritanniens bidrag var tungt bestyckade krigsfartyg i Rigas hamn.
När Riga intagits avrättades arbetarrörelsens politiska och fackliga ledare ända ner på gräsrotsnivå och lite till, sammanlagt 4 500 personer. Morden minskade antalet invånare som var kvar i huvudstaden med tre procent.
Den siste baron von der Recke i Jaunpils lyckades behålla sitt stora jordinnehav ända till 1920. Då genomfördes en omfattande jordreform för att dämpa den skriande fattigdomen och stabilisera den självständiga republiken Lettland.
1922 lämnade baronen slottet Jaunpils. I tre och ett halvt sekel hade baroner von der Recke härskat med oinskränkt myndighet över bygden. De hade haft rätt att döma, fängsla, låta piska och hänga trilskande underlydande.
Under livegenskapens århundraden i Tsarimperiet, fram till 1861, dömdes uppstudsiga karlar ofta till tjugofem års militärtjänst hundratals mil från hemtrakten, utan rätt att lämna garnisonsorten. Denna ryska tradition att få folk att hålla käft och lyda har visat sig mycket seglivad.
