TEGUCIGALPA Sedan den 28 juni befinner sig Honduras under de militära stövelklackarna. I centrum för konspirationen mot en bräcklig borgerlig representativ demokrati som den liberale presidenten ville förändra, finns sex-sju familjer ur oligarkin, som är de som äger Honduras.

Men där finns även utländska företag som aktivt har stött den statskupp som fram till den 7 augusti har krävt ett dussintal liv och flera tusen fängslade och torterade.
De svenskägda mobiloperatören Millicom Internacional Cellular S.A:s dotterbolag i Centralamerika är Tigo. Som direktör för Tigo i Honduras återfinns Antonio Tavel Otero, en kuban som efter den kubanska revolutionens seger 1959 valde att lämna landet och bosätta sig i Honduras.

Han är en ledande kraft inom den reaktionära katolska sekten Opus Dei i Honduras och avskyr såväl Fidel Castro, Chávez som Daniel Ortega och begriper inte varför president Manuel Zelaya skulle dra in landet i Petrocaribe, som visserligen gav Honduras Centralamerikas billigaste diesel och bensin men som ju kontrollerades av Chavez.

Efter militärkuppen försåg Tigo de militära och polisiära befälen med gratis mobiltelefon och gratis saldo. Företaget drog tillbaka all annonsering i Radio Globo och på Cholusat TV, som öppet har fördömt militärkuppen, försvarat den lagligt valde presidenten och informerat om protester och hur militär och polis har attackerat Honduras’ protesterande befolkning.

– Tigo är liktydigt med statskupp, säger David Romero, chef på Radio Globo, till Flamman.
Efter att Tigo drog tillbaka sin reklam från Radio Globo har fler än 38 000 honduraner med Tigo-abonnemang anlänt till radiostationen och förstört sina mobilchips och därefter gått över till ett annat mobilföretag, i solidaritet med den enda demokratiska mediarösten i Honduras, Radio Globo.

Denna radio stängdes den första veckan av statskuppen och får sina sändningar konsekvent avbrutna när de berättar vad som händer i landet eller när folk ringer in och berättar att de utsatts för övergrepp av de uniformerade.
I augusti 1980 landade 25 honduranska officerare på en oasfalterad landningsbana i en öken i sydvästra USA, en av dem var Billy Joya Amándola.

De togs emot av fem CIA-agenter, bland dem ”Mr Bill”. Florencio Caballero, en av de 25 officerarna och sedermera expert på kidnappningar, uppgav till Baltimore Sun att ”vi anlände till en militärbas, allt var så privat, ingen TV, bara videofilmer”.

Under sex månader skapade CIA- och FBI-agenter kärnan i det som skulle bli ”Bataljon 3-16” i Honduras, en skola där CIA:s och USA-militärens manual i tortyr och psykologisk krigföring bokstavligen präntades in i dessa centralamerikanska officerares hjärnor. Billy Joya Amándola kom att bli Bataljon 3-16:s chef.

Väl tillbaka i Honduras fortsatte utmejslandet av sadistiska mordmaskiner av militära rådgivare från både USA och Argentina, de senare hade stor erfarenhet efter militärkuppen den 23 mars 1976. Under sju års diktatur försvann närmare 30 000 unga argentinare i händerna på dessa bödlar.

Bataljon 3-16 var en autonom paramilitär och underrättelsegrupp som gick till väga med samma nit och blinda hat mot allt som luktade subversion eller folkrörelser i Honduras. Hundratals honduraner försvann, torterades eller avrättades. Och mannen som var spindeln i nätet var John Negroponte, ansvarig för USA:s grymma krig mot Nicaragua via Contras och ansvarig för dödsskvadronerna och El Salvadors armé i kriget mot sitt eget folk.

Gloria Esperanza Reyes är en av de få som överlevde Bataljon 3-16:s tortyr, där man bland annat applicerade elkablar mot kvinnors bröst och vagina.
– Den första stöten var så stark att jag bara ville dö, sade hon till USA-tidningen Baltimore Sun i juni 1995.

José Barrera, en av bödlarna inom Bataljon 3-16, bekräftar den i dag 52-åriga Glorias ord:
– De bönföll oss att döda dem. Tortyren är hemskare än döden, intygade han den 13 juni 1995 till USA-tidningen.
Männen som torterades ställdes nakna på en stol, fick en korg fastbunden i testiklarna. Bredvid satt Billy Joya eller någon av de andra torterarna. För varje fråga som offret vägrade att svara eller inte visste svaret på, lades en sten i korgen som puffades fram och tillbaka.

Bataljon 3-16:s chef Billy Joya är ansvarig för mer än 200 honduraners försvinnande under första hälften av 1980-talet. Men idag har mannen som landade i öknen den där augustidagen 1980 blivit rumsren. Han tituleras politisk rådgivare åt kuppresidenten Micheletti. Joya är även rådgivare åt Stenbecksfärens dotterbolag i Honduras, Tigo.

Carlos Salazar är reporter på dagstidningen Nuestro País i Costa Rica och har grävt i Tigos kopplingar i Centralamerika. Moderföretaget Millicom, som är noterat på Nasdaq- och Stockholmbörsen, opererar i Centralamerika och har en kombination av bredband, fast- och mobiltelefoni. Det tjänade första halvåret 2008 608 miljoner dollar i Centralamerika.

Millicom var inblandat i en korruptionsskandal mellan 1989-1995 i Costa Rica och tvingades lämna landet 1995 efter att parlamentets fjärde kommission ansåg att Millicom på olagliga vägar hade fått rätt till mobilfrekvensen som de opererade på. Fackföreningarna i Costa Rica gick ut i strejk mot Millicoms olagligheter och försök att slå sönder det statliga telekomföretaget.

När president Manuel Zelaya höjde minimilönerna den 24 december 2008 från 3300 till 5500 lempiras, 170-280 dollar, skrek de privata företagarna i högan sky och inledde omedelbart sin konspiration mot presidenten. Antonio Tavel och Billy Joya driver en mediekampanj om att Chávez var på väg att ta över Honduras via Manuel Zelaya.

I ett nätverk av olika arbetsgivarföreningar, höger- och vissa liberala partier, så kallade ”civila samhällen”, samlas reaktionära krafter eller USA- och EU-finansierade så kallade NGO-organisationer. I detta nätverk finns både liberala, högerextrema och antikommunistiska partier så väl som de svenska högerpartierna men framför allt ryggraden av den antikubanska exilmaffian i Miami som i Honduras har en aktiv bas sedan början av 1960-talet.

I Tyskland anlände en fyramannadelegation från kuppregimen Micheletti som inför stängda dörrar i parlamentet gavs tillfälle att påstå att vad som ägde rum den 28 juni i Honduras inte var en statskupp utan ett försvar av författningen som president Zelaya förgrep sig på. Inbjudare var de tyska Fridemokraterna (lib) men där fanns även representanter för den tyska regeringen, som formellt har tagit hem sin ambassadör från Tegucigalpa.

Men det finns företag som inte stöder kuppen. USA-bolagen GAP, Nike och tyska Adidas skrev i veckan till Hillary Clinton och uppmanade henne att strypa snaran om kuppmakarna i Honduras och underlätta en återgång till demokrati och frihet. Dessa bolag, som opererar i Honduras, är mer intresserade av att tjäna pengar än att vara verktyg i en brutal militärkupp.

– Det är en viktig uppgift för det svenska facket att utöva press på detta och andra företag att upphöra med sitt stöd till kuppmakarna eller att det fördöms internationellt för sitt stöd till statskuppen.
Det säger Ivan Gonzalez, politisk samordnare för den Fackliga Samorganisationen i Amerika (CSA) med 50 miljoner medlemmar, till Flamman. Han och andra fackliga ledare från 17 latinamerikanska länder samt Spanien solidariserade sig den 6 augusti med det honduranska folket.

Facken kräver att regeringarna inte bara fryser kuppmakarnas resevisum till USA och EU utan också drar åt den ekonomiska kranen och stryper statskuppen.