Våren har kommit till Buenos Aires och på argentinsk tv diskuteras den svenska rättstatens oberoende. Är det intressant? Det verkar inte den svenska liberalkåren tycka. Istället har de ägnat senaste veckorna åt att försvara brittiska domstolar som på Göteborgskravallsmanér dömt ungdomar till fyra års fängelse för att sprida upplopp på Facebook, och att berätta hur Latinamerikas vänsterpresidenter håller på att förvandla kontinenten till ett nytt Sovjet. Vad gäller det senare slår DN:s ledarsida till exempelvis fast att Argentinas regering har reducerat ”den icke statskontrollerade pressen till ett minimum”.

Märkligt påstående tänker jag på ett café i Buenos Aires med de två största dagstidningarna framför mig – som idag precis som de flesta andra dagar – berättar att Cristina Kirchners vänstermittregering håller på att leda landet mot ruinen.
Men det verkar vara något med Ecuadors beslut att ge Julian Assange asyl som fått igång dom gamla propagandapressarna från de koloniala Europa. För plötsligt är Ecuador en av världens stora skurkstater. Plötsligt är Argentina och de andra länderna i Latinamerika som backat upp Ecuador också skurkstater med kamouflerade diktatorer som varken respekterar pressfrihet eller oberoende domstolar. Det är faktiskt så illa att Ecuadors ambassad kanske måste stormas. Storbritanniens och Sveriges rättsväsende är däremot vattentätt mot politiska påtryckningar, oavsett om det gäller kravaller i förorten eller krav från USA.

Ambassadhotet är ju annars en ganska avslöjande fläck på den koloniala kostymen. Under decennier av latinamerikanska militärdiktaturer var det ju Europa som beviljade politisk asyl åt dom jagade på kontinenten. Och var det något som Harald Edelstam och andra diplomater visste så var det hur illa det skulle se ut inför omvärlden om Pinochets trupper stormade den svenska ambassaden.
Men när den politiska asylen nu istället går från Nord till Syd så skramlar västerlandet med vapen.
För om vi ska vara ärliga så är det inte något dumdristigt machobeslut som Ecuador tagit (även om det förekommit en del korkade kommentarer om våldtäkter så är det tydligt från regeringen att sexualbrotten i Sverige ska utredas). Budskapet är istället något annat, lika enkelt som provocerande för den gamla världens demokratier: ”Vi litar inte på ert rättssystem, ert oberoende mot USA. Därför ger vi Assange politisk asyl.”

Den första reaktionen på det – även hos Sveriges liberaler – borde ju vara: finns det skäl för den misstänksamheten?
Globaliseringsrörelsen, kriget mot terrorismen och kontrollen över internet har varit min generations och 2000-talets mest definierande konflikter. Men de har också inneburit de största nederlagen för Sverige som rättstat. När den politiska makten flåsat i nacken har domstolarna vikt sig.
Göteborgtoppsmötet 2001 började med att ett gymnasium spärrades av och omvandlades till ett fängelse samtidigt som Georg W Bush anlände till stan. Det följdes av tre dagars upprepade brott mot yttrandefrihet och demonstrationsrätt, med poliser som kastade gatsten, misshandlade hundratals demonstranter och avlossade skott för att döda. Ingen polis dömdes, däremot 80-talet demonstranter.
Senare samma år anklagar USA två politiska flyktingar från Egypten för att vara delaktiga i internationell terrorism. Efter hot om handelsblockad går regeringen med på att utan några bevis och helt utanför det legala ramverket låta CIA kidnappa männen på svensk mark. Sedan flygs de till flerårig tortyr i egyptiska fängelser.

Fyra år senare skriver en åklagare att han tror att det blir svårt att fälla männen bakom sajten Pirate Bay. Plötsligt väcker han ändå åtal. Senare avslöjas det att han kallats upp till regeringen och fått veta att USA hotat Sverige med handelsanktioner om inte Pirate Bay stoppas. Männen döms till fängelse och 46 miljoner i böter. 737 brev om Pirate Bay mellan regeringen och USA:s ambassad hemligstämplas.
Så trots Carl Bildts försäkran till världen om ”vårt stabila och opolitiserade rättväsende” så är det detta som är 2000-talets svenska track record och den bild som sprids i världen. Hade detta inte hänt hade Ecuadors beslut haft långt mindre legitimitet. Så oavsett om Julian Assanges är skyldig eller
ej, så är det detta – och inte Latinamerikas pressfrihet – som en intellektuellt hederlig svensk demokrat borde diskutera.