Får man diskutera politikers och ex-politikers kopplingar till privata vinstintressen i Sverige? Frågan känns befogad efter torsdagens Opinon live i SVT där Daniel Suhonen från den fackliga tankesmedjan Katalys mötte Widar Andersson, före detta riksdagsledamot för Socialdemokraterna och chefredaktör för Folkbladet, i en debatt om socialdemokratins kris. När Suhonen lyfte fram den senares uppdrag för bland annat friskolekoncernen Academedia blev uppmaningen från programledaren att ”skippa personpåhoppen”.
Episoden är fånig, men på sätt och vis också talande för det politiska klimatet i Sverige. Att politiker har sidouppdrag som lobbyister eller går vidare till välbetalda jobb i den privata sektorn har blivit så vanligt att sådana kopplingar inte ens anses relevanta i samhällsdebatten. I dagens klimat kan istället den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman på fullaste allvar försöka göra en poäng av att gymnasieminister Anna Ekström med sin ”hets mot valfriheten i välfärden” begränsar sina framtida karriärmöjligheter.
I ett normalt samhälle skulle det naturligtvis tvärtom anses sunt att politiska makthavare tar beslut utan hänsyn till framtida jobberbjudanden. Blotta misstanken om motsatsen skulle leda till stora trovärdighetsproblem. Men Sverige är inte ett normalt samhälle.
Här kan en tidigare näringsminister bli vd för Bankföreningen (Tomas Östros) och en före detta statsminister (Göran Persson) gå direkt från politiken till att jobba för en lobbyfirma med hemliga kunder utan att någon höjer på ögonbrynen. När Dagens Media häromåret listade Sveriges mest välavlönade PR-konsulter fanns en lång rad politiker på listan, inklusive Göran Persson, Moderaternas tidigare statssekreterare Ulrica Schenström och Liberalernas tidigare partiledare Lars Leijonborg.
Ett förbud som bara gäller ett år och inte gäller makthavare inom kommuner och landsting, där många beslut om privatiseringar och avknoppningar tas, lär dock inte göra någon större skillnad i praktiken
Här kan politiker och politikers vänner bli rika på privatiseringar och avknoppningar. För fyra år sedan gjorde tankesmedjan Tiden en stor kartläggning av det man kallar det ”välfärdsindustriella komplexet”. Här skildrades de täta personkopplingarna – ofta via politiska partier eller ungdomsförbund – mellan ledande personer i de nya välfärdsbolagen och politiker som varit med och drivit igenom privatiseringar. Korruption? Ja, men bara när det händer i något annat land än Sverige.
De öppna svängdörrarna mellan politiken och lobbybranschen har uppmärksammats av bland annat kampanjorganisationen Skiftet, som för ett par år sedan samlade in nästan 10 000 namnunderskrifter på ett upprop för skärpta regler. I februari presenterade regeringen till slut – efter en lång utredningsprocess – ett lamt förslag om ett års ”karantän” för ministrar och statssekreterare. Ett förbud som bara gäller ett år och inte gäller makthavare inom kommuner och landsting, där många beslut om privatiseringar och avknoppningar tas, lär dock inte göra någon större skillnad i praktiken.
Samtidigt kan man fråga sig om sundare regelverk räcker för att motverka politisk korruption. Den svenska flatheten inför politiker som berikar sig själva har gått hand i hand med partiernas omvandling från medlemsorganisationer till karriärmaskiner för yrkespolitiker. Tilltagande ägarkoncentration och likriktning inom media och en försvagad lokalpress har förmodligen också bidragit till att politiker idag kommer undan med sådant som tidigare hade orsakat skandaler.
Men någonstans måste en gräns dras. Sverige skulle behöva en folkrörelse mot politisk korruption. En medborgerlig vakthund som kartlägger politiker som sitter på dubbla stolar, skapar opinon för sundare regler och sätter press på både medier och partier att ta frågan på allvar. Och som ständigt påminner om Widar Anderssons uppdrag för skolkapitalet när public service inte tycker att det är relevant.
