– Om vi inte ansluter oss till euron så kommer Sverige att isoleras och bli lika fattigt som Albanien.
Det sa en Ja-anhängare till mig i en debatt inför folkomröstningen om EMU 2003. Ibland funderar jag på vad han skulle säga om det uttalandet idag.
2003 var så gott som hela det politiska etablissemanget, storkapitalet och dagspressen enade på ja-sidan. Resursövertaget var extremt. Tonläget uppskruvat. Hotbilderna om ett nej skulle vinna handlade om olika grader av katastrof. Men trots de rika, välorganiserade och högljudda motståndarna så vann nej-sidan. Det är en av de största folkliga segrarna över etablissemang och storkapital i modern svensk historia.

EU skakas idag av en kapitalistisk kris som euron allvarligt fördjupat och försvårat. Självkritik från den forna ja-sidans företrädare vore på sin plats. Den lyser dock med sin frånvaro. I tysthet är nog stora delar av ja-sidan idag lättade över att man förlorade.
Inför omröstningen anklagades också nej-sidan för överdrifter. Vilka var våra huvudargument? Vi sa att den gemensamma räntan för euro-området i vissa länder skulle leda till överhettning av ekonomin och spekulation. Precis det skedde sedan i Spanien och på Irland, som nu befinner sig i djupaste kris.

Vi varnade för att den ekonomiska och monetära unionen skulle leda till ekonomisk högerpolitik. Nu tvingas krisländerna av EU till extrema åtstramningar som innebär lönesänkningar på upp till 30 procent, sänkta pensioner, massiva privatiseringar, nedskärningar inom skola, vård och omsorg.
Vi förklarade hotet mot demokratin, att avgörande makt över den nationella ekonomin skulle överföras till EU. Den processen är i full gång. Högermajoriteten i EU-parlamentet antog förra onsdagen kommissionens sex lagförslag om ekonomisk styrning. De handlar om att centralisera det ekonomiska beslutsfattandet och att i princip lagfästa åtstramningspolitik. EU-kommissionen ska till och med få rätt att bötfälla länder som ”inte sköter sig”.

Men vi kan inte sitta med armarna i kors och säga ”vad var det vi sa”. Krisen har skapat ett mycket allvarligt ekonomiskt och politiskt läge i Europa. Snart kan det bli ännu värre. Massarbetslöshet och högerreaktionära krafter är en livsfarlig kombination.
Krisen måste lösas. EU:s princip att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna fungerar inte. Bankerna måste bära skulderna de skapat. Statliga bankgarantier bör endast omfatta spararnas pengar, inte spekulationen. De skuldtyngda länderna måste få skriva ner sina skulder, så att den ekonomiska utvecklingen kan vändas. EU-länderna måste få göra offentliga investeringar som skapar nya jobb och jämnar ut konjunktursvängningarna. De länder som så önskar måste få lämna valutaunionen, och därigenom anpassa växelkurs och ränta till det verkliga läget. Det krävs också skarpa regler och beskattning mot de globala finansmarknaderna.

Och viktigast; Solidaritet med de fackliga och folkliga proteströrelserna i alla länder som drabbats av eurons kris. För i solidariteten och proteströrelsen finns hoppet om ett annat Europa. Hoppet om en rättvis värld.