Sigge Eklunds nedbrända hus i Los Angeles är en påminnelse om att klimathotet drabbar alla.
Om Lars von Trier är den mörka stjärnan i dansk film, skildrare av det vridna, våldsamma och övernaturliga, är Thomas Vinterberg något annat. En konventionell berättare som kompetent guidar danskarna genom medelklassens familjeneuroser, som i Festen och genom dess livskriser som i En runda till. När nyheten kom om att Vinterberg planerade En familj som vår höjde många på ögonbrynen; teveserien skildrar inget mindre dramatiskt än nedläggningen av hela Danmark mot bakgrund av klimatförändringarna.
Där von Trier förmodligen skulle ha brett på med barocka undergångsscener beskriver Vinterberg en realistisk och byråkratiskt välorganiserad avveckling av ett land innan några katastrofer hunnit inträffa: i serien har Holland nyligen gått i konkurs efter dyra räddningsförsök medelst dränering, och danska regeringen bedömer att det är ekonomiskt orimligt att försvara landet mot det stigande havet. I stället sjösätts ett allomfattande utvandringsprojekt, varefter landet ska förvandlas till världens största vindkraftspark.
Det är hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket.
I centrum står Laura, en gymnasist ur högborgerligheten som under normala omständigheter nästan ansträngningslöst skulle ha gått en ljus och trygg framtid till mötes. Ingenting har förberett henne på något annat. När så utvandringsmaskineriet startar blir det uppenbart att inte alla danskar sitter i samma båt; hennes pappa, en välkänd arkitekt i smakfull sekelskiftesvilla, lyckas nyttja kontakter och tränga sig in i den smala kvot som migrerar till Frankrike. Hennes mamma, däremot, är sjukskriven frilansjournalist och får nöja sig med vad det allmänna kan erbjuda, en kommunalka i en förort till Bukarest.
Seriens mest brännande punkt är den desperation som uppstår när den välmående medelklassen upptäcker att den har hela sin förmögenhet bunden till dyra fastigheter som i ett slag blir värdelösa, och hur präktiga samhällsbärare utan ett ögonblicks tvekan försöker sko sig på insiderinformation av olika slag. Familjen splittras och Laura gör några fatala misstag som slungar ut henne i en flyktingodyssé genom ett fientligt Europa.
Resten av filmen är en utkavling av det gamla narrativa tricket ”ombytta roller”, och ett förfasat ”Tänk att det kan hända oss”. Det märkliga är att detta förfasande på ett psykologiskt plan – om än inte på ett konstnärligt – räcker långt. Mer sofistikerade än så är vi kanske inte. Att därtill se serien interpunkterad av TV4:s reklam, som på kornet fångar skitdrömmarna om husrenoveringar och ”genuina reseupplevelser i fjärran Östern” för bara 40 papp, förstärker den kognitiva dissonans som präglar klimatkrisen.
Trist nog behövs kanske tusen repetitioner av ”Tänk att det kan hända oss”, något omvärlden är full av. Bränderna i Los Angeles, och i synnerhet författaren Sigge Eklunds nedbrunna fuck-Sverige-kåk, var en sådan händelse. (Och jo, det är okej om man kände en snabb ilning av poetisk rättvisa, med tanke på att Eklund måste vara en av landets mest sorglösa lyxkonsumenter och flabbande guldkortsflygare).
Jag vill dock påstå att Danmark inte behöver lika många trista repetitioner som Sverige, och inte heller är lika förlamat av dissonans. Det är snarare hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket och beslutade dessutom om att återförvilda tio procent av odlingsmarken till år 2045. Rubrikerna i Sverige blev få, kanske för att Sverigedemokraterna så framgångsrikt argumenterat för att klimatomställning i lilla Sverige inte spelar någon roll, att det blir ohanterligt när ett ännu mindre grannland kavlar upp ärmarna.
