USA har aldrig släppt så mycket bomber över Afghanistan som nu. Ändå massdeporteras unga afghaner tillbaka till ett land de aldrig upplevt i fred. Per Björklund om det svenska hyckleriet.
17 år har gått sedan USA inledde sitt militära angrepp på Afghanistan efter terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon. Det är nästan ofattbart lång tid – svenska ungdomar som går ut gymnasiet i år har inte upplevt en tid då kriget inte pågick.
Men trots att kriget i Afghanistan nu räknas som USA:s längsta, trots att våldet trappas upp och trots att svensk militär fortfarande medverkar på ett hörn är det nästan helt tyst om konflikten i svenska medier. Det dagligen pågående dödandet har inte längre något nyhetsvärde, med undantag för enstaka särskilt blodiga bomdåd. Men det är inte bara kriget som pågår i total medieskugga. Det var länge sedan vi matades med analyser av hur konflikten med talibanerna går eller uppmuntrande reportage om flickor som äntligen får gå i skola eller om hur demokratin börjar slå rot i Afghanistan.
Det finns många skäl till den bedövande tystnaden. Det viktigaste är antagligen att kriget som försvarats av så många i svensk offentlighet är ett uppenbart fiasko på alla plan. Det gäller oavsett om vi väljer att betrakta USA:s militära intervention som ett kolonialt erövringskrig eller ett ärofyllt krig för demokratin. Betraktat som en del i kampen mot terrorismen framstår kriget som ett tragiskt skämt. När Osama bin Ladin sköts till döds av amerikanska specialstyrkor i operation Neptune Spear i maj 2011 hade ett nytt, än värre monster än al-Qaida redan börjat växa i Irak – ett land slaget i spillror av USA:s invasion – och på senare tid har även den afghanska grenen av Daesh/ISIS växt i styrka.
Att konfronteras med konsekvenserna av den förda politiken är uppenbarligen för smärtsamt. Det är bekvämare att tiga och låta bomberna falla och deportationerna pågå under tystnad
Så vad gör USA:s politiska och militära styre, ställda inför sitt eget totala misslyckande? Trappar upp kriget, naturligtvis, och helst från luften för att undvika egna förluster. Sedan president Trump beordrade en mer aggressiv strategi för Afghanistan i augusti förra året har antalet flygbombningar ökat dramatiskt. Under årets nio första månader släpptes fler bomber än under något annat år sedan USA invaderade landet år 2001. Samtidigt rapporterar FN att fler civila har dött hittills under 2018 än under motsvarande period något år sedan man började dokumentera civila dödsfall och skador år 2009.
Ett annat skäl till att det är tyst om detta i Sverige är antagligen att det inte passar in i den nya åsiktskorridor som etablerats sedan flyktingkrisen 2015. När 21-åriga Elin Ersson stoppade en tvångsutvisning till Afghanistan genom att vägra sätt sig ner på ett flygplan i somras bröt en intensiv debatt ut – men den handlade mer om civil olydnad som fenomen än det förvärrade säkerhetsläget i mottagarlandet. Och trots att regeringen erkänner att ”den väpnade konflikten förvärrats i omfattning och intensitet det senaste året” i sin senaste proposition om förlängd militär närvaro så fortsätter utvisningarna till landet.
Att konfronteras med konsekvenserna av den förda politiken är uppenbarligen för smärtsamt. Det är bekvämare att tiga och låta bomberna falla och deportationerna pågå under tystnad. Under tiden växer en ny generation afghaner upp med kriget som enda verklighet – och en generation svenskar som knappt vet att det pågår.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
