Det är närmast apokalyptiska scener som utspelats i våra flöden de senaste månaderna. Hus som spolas bort av störtfloden i efter orkanen Helene i North Carolina. Översvämmade byar i Rumänien efter skyfallen i slutet av september. Människor som räddas från hustak på Sicilien efter nya extremväder nu i oktober – med över 600 millimeter regn på två dygn i vissa områden i södra Frankrike.
Samtidigt har delar av östra Europa under sommaren plågats av torka, för tredje året i rad. Den extrema torkan år 2022 var troligen kontinentens värsta på 500 år – i konkurrens med den extrema sommaren 2018 – enligt European Drought Observatory.
Allt detta har dock haft minimal påverkan på det svenska debatten. Hettan och skogsbränderna 2018 bleknar i minnet, och för de flesta svenskar utgör klimatförändringarna fortfarande ett abstrakt och avlägset hot. Sverige är i många avseenden ett klimatkrisens Fylke, vars bekymmerlösa invånare fortsätter att röka pipa, pyssla om sin trädgård och dricka kaffe vid halv tre, i trygg förvissning om att de mörka molnen vid horisonten inte angår oss. Inte ens nyheten att våra egna utsläpp ökade med 5,6 procent det andra kvartalet kan skaka liv i våra bekväma hobbit-kroppar.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet.
Bland svenska bönder växer visserligen oron över torka och översvämningar, och branschen ber om statliga försäkringar mot extremväder. ”Det är många som mår dåligt”, sade lantbrukaren Bertil Hagsgård i Mellerud i ett DN-reportage i september. Han har själv sett grödorna skrumpna av störtfloder de senaste åren, i en livsviktig sektor som alltid varit beroende av vädrets nycker och knappast behöver mer människoskapad osäkerhet.
Men böndernas oro drunknar i ett nyhetsflöde dominerat av krig, gängvåld och politiska skandaler. Och inte ens för dem som lever med konsekvenserna av ett förändrat klimat är det inte självklart att slutsatsen blir att omställningen måste gå snabbare. I så fall skulle ju det väderberoende jordbruket inte bara trycka på för statliga stöd, utan också för rejält höjda ambitioner i klimatpolitiken.
Vi kan inte direkt observera sambanden mellan den globala uppvärmningen och de ovanligt starka orkaner som nyss dödade över 200 människor och orsakade skador för över 100 miljarder dollar i USA. Eller sambandet mellan koldioxidhalten i atmosfären och stigande kaffepriser (via torka i Brasilien). Eller mellan bilarnas avgaser och vägar som förstörs när temperaturen kretsar kring nollan en allt större del av vintern och markvattnet fryser, utvidgas och tinar – gång på gång. Men även om vi inte kan se sambanden med ögonen vet vi att de finns.
Alla förstår att smältande glaciärer beror på uppvärmningen – ett av de allra enklaste sambanden. Några kanske rycker på axlarna åt nyheten att fyra av Sveriges drygt 250 glaciärer försvunnit på lika många år, andra sörjer ett stycke svensk natur som är på väg att försvinna i rekordfart. Men alla bör vi oroas över att smältande glaciärer på sikt hotar hundratals miljoner människors tillgång till färskvatten. I Sydamerika är Andernas glaciärer nu mindre än de varit på 10 000 år, men dessvärre också större än de kommer att vara under resten av våra liv.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet. För samtidigt som högerregeringen slaktar klimatpolitiken, låter utsläppen öka och passivt ser på när industrisatsningar som varit omställningens kronjuvel kraschar eller sätts på paus – så har det ledande oppositionspartiet slutit en åtstramningspakt med högern som omöjliggör nödvändiga investeringar i att rusta upp och ställa om samhället.
I valet 2022 valde svenskarna tillväxt framför omställning, men fick varken eller. Det innebär att målet nu står öppet för den som vågar sätta klimatfrågan i centrum för en vision om ett bättre samhälle. Kommer vänstern att ta bollen, eller fortsätta röka pipa medan molnen i fjärran kommer närmre?
