Man kunde tycka att människor skulle lära sig någon gång. Men nu drar den återigen fram över kultursidor, morgonsoffor och sociala medier. Den här gången triggad av Folkhälsomyndighetens rekommendationer kring skärmtid. Jag talar naturligtvis om moralpanik-paniken, den orimligt starka rädsla som flera generationer vuxna känner inför att stämplas som moralister eller, ännu värre, bakåtsträvare.
Kanske är det tv-programmen Svar Direkt och Studio S vi ska skylla på. Det börjar bli länge sedan nu men jag undrar om dagens unga förstår vilka formativa erfarenheter några pajiga reportage om farorna med videovåld och hårdrock utgjorde för de svenska sextio- och sjuttiotalisterna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I det ena fallet utmålades möjligheten att hyra VHS-film som ett existentiellt hot mot samhället och i det andra skickades en 23-årig Anders Tegnell, driftig nog att ha blivit chefredaktör för en musiktidning, fram för att ställas till svars för allt från ”satanistiska hårdrocksorgier” till fylleri, varpå det blev diktläsning om trettonåriga flickors utsatthet. Många av de ungdomar som såg sin egen subkultur demoniseras i ett rikstäckande medium utan någon möjlighet att replikera växte föga förvånande upp till vuxna med låg tolerans för varje tecken på förmynderi.
Nej, världen kommer inte gå under för att en trött småbarnsförälder sätter på Babblarna, men det betyder inte att det saknas skäl att fundera på vad ständig fokusstörning gör med oss alla.
Aldrig bli en sådan vuxen. Gott så. Men det är inte heller en slump att människorna på Timbro aldrig tröttnar på att prata hårdrocksnostalgi. För en världsbild där varje försök att utvärdera konsekvenserna av ny teknik faktiskt gäller för ”moralpanik” är en attityd som gifter sig väl med en nyliberal entreprenörskultur där Utvecklingen aldrig får styras ideologiskt. Genomgående är också oförmågan att skilja på att kritisera barn och kommersiella produkter som riktar sig till barn.
I Länstidningen Östersund (8/9) avfärdar den socialdemokratiska ledarskribenten Lina Stenberg Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer för skärmtid för barn som ett ”von oben-moraliserande över hur fattigt folk lever sina liv”. Det är en slapp slutsats. Visst har Stenberg rätt i att en högerregering som inte satsar på barn och ungas välmående ska kritiseras. Men det gör inte Stenbergs trötta hö hö-jämförelser med femtiotalets förfasade reaktioner på Elvis Presley (”Se bara på höftrörelserna!”) så mycket vassare. Utöver det märkliga i att häftig ”disruptiv innovation” alltid slutar vara radikalt ny i samma ögonblick som någon vill reglera den kan man ju fundera på hur välfunnen analogin verkligen är.
Nej, världen kommer inte gå under för att en trött småbarnsförälder sätter på Babblarna eller Bolibompas ”Crazy hits” så att den där purjolökssoppan hamnar på bordet någon gång. Men det betyder inte att det saknas skäl att fundera på vad ständig fokusstörning gör med oss alla. I synnerhet hur det drabbar just fattiga barn.
Barnpsykologen Malin Bergström beskriver i Svenska Dagbladet (8/8) hur hon i sitt yrke möter tvååringar ”som vi tror har allvarliga utvecklingsavvikelser eller autism, där det visar sig att barnen har matats med sådan här smörja [AI-genererade barnprogram på Youtube] i så pass stor utsträckning att de har fått för lite adekvat stimulans”. Att Bergström förklarar att det inte krävs särskilt mycket stimulans för att en tvååring ska komma ikapp är förstås en lättnad, men vad händer med dem som inte hamnar på barnpsykologernas radar? Förr eller senare stängs fönstret för när ett barn fortfarande kan leka ikapp sina jämnåriga.
Det kan vara värt att fundera på vad de antiauktoritära ryggmärgsreflexerna riskerar att väcka för svar. Visst kommer en alarmistisk vuxenvärld som vill förbjuda allt nytt och obekant få barn och unga som misstror den. Men exakt samma sak gäller för den vuxne som i varje given situation är så besatt av att uppfattas som ”härlig” och ”avslappnad” att hen landar i en extremt lättsinnig inställning till risker.
Och om vi nu ändå ska ägna oss åt historiska analogier: vid det förra sekelskiftet höll en betydande del av den svenska befolkningen på att supa ihjäl sig. Jag sticker ut hakan och påstår att det var bra att arbetarrörelsen spelade en aktiv roll i att bryta den trenden. Trots att jag tycker det är kul med mikrobryggerier och trots att någon säkert redan då såg det som ett utslag av moralism.