Om Alf Hornborg har rätt är vi definitivt rökta. Hela den så kallade gröna teknikomställningen är en illusion. Vi tror att elbilar räddar världen, men allt som händer är att pengar flyttas medan ekosystemen och arbetskraften utarmas.

Alf Hornborg, humanekolog och en av tillväxtkritikens stora filosofer, gör i sin senaste bok Kannibalernas maskerad upp med den dominerande synen på miljö- och klimatkriserna. Denna gång attackerar han de så kallade ”allsyftespengarna”. Det vill säga: de pengar vi i dag använder.

Enligt Hornborg är vi – människor i relativt rika, industriella länder (kannibalerna) – förda bakom ljuset av uppfinningen pengar (därav maskeraden). Vi tror att en ”schysst tillverkad” glänsande el-suv är något bra. Men i själva verket står vi där fastklistrade i ett ekonomiskt system som i århundraden reducerat världens mång­fald till potentiella varor som kan säljas för pengar.

Hornborgs ekomarxistiska, antropologiska och antagonistiska tänkande har en central huvudfiende: den neoklassiska national­ekonomin. I senaste boken får även flera gröna ekonomer och omställningsivrare som ETC-grundaren och författaren Johan Ehrenberg sin släng av sleven. Alla dessa ”ekomodernister” missar enligt Hornborg att teknologin är inbäddad i samhällsekonomin, och så länge denna drivs av dagens pengar, kommer slitaget på jorden bara fortsätta.

Vi (som köper elbilar, vindkraftverk och solpaneler) invaggas att tro att vi införskaffar en produkt som ingår i omställningen som krävs för att bevara ett beboeligt klimat på jorden. Men det som egentligen händer, menar Hornborg, är att människor med låga löner i mindre privilegierade länder gräver upp och förfinar materia i gruvor och fabriker. Längs vägen tjänar olika ägare, kapitalförvaltare och investerare pengar på att varan är värd mer än det arbete som utförts och den natur som utnyttjas. Till slut tar någon av jordens rikare konsumenter (människor i Sverige) fram plånboken (lånar pengar från banken) och för över till försäljaren.

I detta ögonblick, när köpet blir ett faktum, döljs i princip hela den materiella och relationella verkligheten, det Hornborg kallar det ekologiskt ojämna utbytet.

Elbilens effekter på olje- och kol­konsumtionen, gruvindustrin, mänskliga kroppar och själar, flora och fauna, är helt frånvarande i pengaöverföringen. Det enda som syns är siffror på skärmar och den färdigfabricerade, läckra nya maskinen.

Vi lever, menar Hornborg, med ett falskt medvetande där vi tror att saker kostar pengar. Men vad sakerna egentligen kostar är ekosystem och andra människors materia, tid och energi. Vi tar från naturen och från de fattiga och ger till de rika. En så enkel sak som en robotgräsklippare framstår i detta ljus inte som en smart produkt för att hantera växande gräs i villaträdgårdar, utan som ytterligare ett påhitt för att gynna tillväxten av artefakten pengar. Samma sak gäller sol- och vindkraft. Uppfinningarnas massproduktion bygger på att andras tid, kraft, mark och natur exploateras och att antalet pengar maximeras.

Det är inte svårt att komma med invändningar mot Hornborg. Jaha, så ska vi inte ha någon elproduktion alls då? Förnybart är väl ändå mindre dåligt än kolkraftverk? Det framgår inte i vilken mån Hornborg föreställer sig elektricitet som en del av framtiden. Jag gissar att han skulle säga jodå, men inte mer.

Hans förslag för att mota bort all­syftes­pengarna är att medborgarlön delas ut i form av en komplementär, nationell valuta, som bara kan användas till grejer som genereras lokalt och som lever upp till ett antal demokratiskt beslutade krav. Jag ska inte avfärda förslaget helt, kanske blir det verklighet. Jag vet däremot inte om Hornborg alltid har rätt. Hans analys kan framstå som glasklar, men just denna tvärsäkerhet väcker misstänksamhet.

Självtvivel verkar inte vara Hornborgs grej. Jag tror att pengarna är ett viktigt problem, men tvivlar på om de är roten till allt ont. Samtidigt delar jag Hornborgs grundanalys: bevisbördan ligger hos dem som tror att ökad tillväxt kan ge minskat slitage på jordklotet.

Med glasögonen från Kannibalernas maskerad är min spaning att framtiden i Sverige blir så här: breda lager av etablissemanget, från vänster till höger, sätter sin tro till teknologin i form av el­bilar, batteri­fabriker och vind­krafts­parker. Koldioxid­ut­släppen i världen ligger kvar eller ökar, sam­tidigt som Sverige blir i princip el­drivet. Spänningarna i världen ökar i takt med upp­värmningen. Det globala handels­systemet bryter samman. I Sverige hankar man sig fram med gnisslande vind­kraft­verk och utslitna solpaneler. Med tiden inser människor att det är mer effektivt att använda hästar och andra drag­djur och människo­kraft, än att försöka åter­skapa hela det globala produktions­systemet på regional basis.

Året är 2250 och någon plockar upp en gammal skrift med titeln Kannibalernas maskerad och läser den. ”Hade det inte varit bättre”, säger personen, ”att tagga ned redan då?”

”Jo”, säger en kompis, ”men jag tror det är det svåraste som finns?”

”Vad?”

”Att acceptera mindre, när man vant sig vid mer.”