Våren 2020, medan coronapandemin hotade att sprida sig över Sydkorea, fortsatte de konservativa protestantiska frikyrkorna sina dagliga demonstrationer mot regeringen och vägrade att flytta sina gudstjänster till internet. Till skillnad från buddhisterna och katolikerna såg de detta förbud som en attack på religionsfriheten. Men framför allt såg de en möjlighet att gå till offensiv mot president Moon Jae-in, som de anklagar för att vara ”underkastad det socialistiska Kina”, där viruset först upptäcktes. På så sätt hoppades protestanterna vinna tillbaka delar av befolkningen som övergivit dem.

Hösten 2016 hade det sydkoreanska samhället nämligen delats i två läger. Demonstranter med stearinljus i händerna samlades för att kräva presidenten Park Geun-hyes avgång, medan deras motståndare samlades under den nationella flaggan Taegeukgi. I dessa motdemonstrationer spelade de protestantiska frikyrkorna en nyckelroll. Konflikten slutade med en stor seger för ”stearinljus–revolutionen”, som samlade 17 miljoner människor: den 10 mars 2017 avgick Park, allt i enlighet med lagen, och därefter fängslades hon. I efterdyningarna i maj samma år valdes Moon, som inkarnerade stearinljusrörelsens värderingar, till ny president.

Trots allt tunnare led fortsatte ”Taegeukgi”-demonstrationerna. Men den oväntade avspänningen med Nordkorea, efter de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i februari 2018, försatte rörelsen i en besvärlig situation. Speciellt eftersom Donald Trump, som hade valts med stöd från de evangelikala frikyrkorna i USA, hade spelat en avgörande roll i förhandlingarna. Rörelsens självförtroende stärktes dock när Parks siste premiärminister Hwang Kyo-ahn valdes till ledare i Frihetspartiet (som ersatte den tidigare presidentens parti Saenuri) i februari 2019. Med denna hängivna antikommunist blev de evangeliska frikyrkorna till en av den radikala högerns drivande krafter. Efter partiets förlust i parlamentsvalet den 15 april i år tvingades dock Hwang att avgå.

De konservativa frikyrkorna föredrog länge att inte lägga sig i den politiska debatten och de sociala problemen. Men för 30 år sedan började de engagera sig flera sociala frågor, innan de gav sig in i politiken.

Sedan början av 1900-talet har Sydkorea präglats av en hård konkurrens mellan religioner, samtidigt som landet har haft en extremt hög andel icke-troende (över hälften av befolkningen). 1945, när landet befriades från den japanska ockupationsmakten, var antalet protestanter 100 000 – bara 0,5 procent av befolkningen. Men deras antal ökade snabbt under 1950-talet, i synnerhet under Koreakriget (1950–1953), till den grad att den snart blev landets näst största religion efter buddhismen. 2015 var antalet protestanter 9 676 000 enligt Koreas nationella statistikbyrå – 19,7 procent av befolkningen. I dag kontrollerar Sydkoreas protestantiska kyrkor sex tv-kanaler, 109 universitet, 631 grundskolor och 196 vårdinrättningar. Totalt har kyrkorna även 256 organisationer.¹

Medlemmarna sitter även i parlamentet, där andelen protestantiska ledamöter har pendlat mellan 31 och 41 procent under de senaste två årtiondena. Dessutom spelar de sydkoreanska frikyrkorna en allt synligare roll på den internationella scenen. Deras missionärer har varit aktiva sedan 1980-talet och är i dag flest i världen tillsammans med de från USA. 2009 var de 20 000, tio år senare var de 30 000. Sedan 1990-talet har nästan hälften av de 50 största protestantiska kyrkorna i världen, räknat i antal medlemmar, varit sydkoreanska.

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Under den koloniala perioden (1905–1945) blev ett stort antal protestanter konservativa, och ofta till och med fundamentalister, under påverkan av amerikanska missionärer. Från och med 1950-talet har en serie konflikter uppstått inom kyrkan. Den teologiska konservatismen blandades med den politiska konservatismen medan den progressiva teologin blandades med den progressiva politiska strömningen. I slutet av denna process, i början av 1970-talet, utgjorde de progressiva mindre än 20 procent av protestanterna.² De gick med i det Nationella rådet för Koreas kyrkor (NCCK) för att styra rörelsen mot demokratiska mål och störta diktaturen. På grund av denna aktivism, som fortsatte till slutet av 1980-talet, var protestantismens image främst förknippad med progressiva värderingar. Vissa pastorers engagemang i sociala rörelser bidrog till att förstärka detta rykte.

I slutet av 1989 samlades dock de konservativa protestanterna, som dessförinnan hade varit utspridda, i Koreas kristna råd (CCK). Det underlättades av det faktum att denna organisation hade övergett den gamla doktrinen om separation mellan kyrkan och den sekulära världen. Redan från början var organisationen större än NCCK i antal medlemmar och ekonomiska resurser. Detta till den grad att CCK i mitten av 1990-talet, då NCCK led av ekonomiska problem, tog över den senare och rensade ut dess ideologiska och teologiska arv. I början av 2000–talet hade i princip alla protestantiska kyrkor blivit konservativa, utan att de för den skull ägnade sig åt politiskt engagemang (i juli 2020 räknade CCK 55 kyrkor mot NCCK:s nio).

Men i januari 2003 höll CCK två bönemöten på torget framför stadshuset i Seoul i vilka tiotusentals medlemmar deltog. I samarbete med högergrupper organiserade de i början av mars samma år ett möte i vilket över 100 000 personer deltog. Det var en iögonenfallande entré på den politiska scenen som entusiastiskt välkomnades av reaktionära partier och organisationer.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Högeraktivister grundade därefter både ett protestantiskt parti och andra, utomparlamentariska, politiska sammanslutningar. På fem år, från 2003 till 2008, vann de en rad viktiga segrar. Som del av oppositionen bidrog de till att blockera de flesta av president Roh Moon-huyns (2003–2008) reformer, en ledare som i likhet med sin företrädare beskrevs som en ”vänsterextremistisk Nordkoreakramare”. I den intensiva valkampanjen bidrog de till att den tidigare ledaren för Seouls ”megakyrka” (med över 2 000 medlemmar) Lee Myung-bak valdes till president (2008–2013), vilket inledde en konservativ era. Under 2010-talet har flera ultrakonservativa protestantiska ideella organisationer grundats. De består främst av unga som utbildas till att bli ”internetkrigare”. De sydkoreanska frikyrkorna utmärks främst av sin hängivna och aggressiva aktivism. Vissa har till och med befattat sig med politisk manipulation, till exempel genom att i hemlighet få stöd från den statliga säkerhetstjänsten eller genom att producera och sprida falsk information, i synnerhet under valkampanjer.

Vad gäller deras politiska principer är de ganska enkla: de går ut på att bevara och förstärka antikommunismen, fientligheten mot Nordkorea och pro-amerikanska stämningar; förhindra antagandet av lagar, förordningar och andra politiska åtgärder som garanterar sexuella minoriteters, muslimers, vapenvägrares, migranters och flyktingars rättigheter; återskapa en politisk strömning som stödjer konservativa regeringar, speciellt under valrörelser; försvara och främja kyrkornas intressen vad gäller driften av skolor och sociala institutioner, beskattningen av prästväsendet, och så vidare.

Om antikommunismen har utgjort en väsentlig del av den sydkoreanska protestantismens sociala doktrin sedan 1930-talet uppfann högern 2013 en ny måltavla: den ”homosexuelle Nordkorea-kramande vänsterextremisten”. Denna idéfigur baserades på idén att flera sexuella minoriteter hör till vänstern, eller att vänsterns principer överensstämmer med deras. Efter att 23 missionärer kidnappats i Afghanistan sommaren 2017 och två av dem dödats, uppstod ännu en konspirationsteori: ”islamiseringen av Sydkorea” på grund av alliansen mellan muslimer och ”vänsterextremisterna”, det vill säga centristiska regeringar och alla de som inte är höger. Det är en tanke helt utan koppling till islams förhållande till det sydkoreanska samhället – antalet muslimer är extremt marginellt, med 150 000 av landets 51 miljoner invånare, men den är kopplad till den sydkoreanska protestantismens messianska teologi.

Denna har dock inte på något sätt förlorat sin besatthet av Nordkorea. Sedan mitten av 1990-talet förbereder den protestantiska högern en ”erövring av Nordkorea genom evangelisering”, och ifall dess högsta önskan skulle gå i uppfyllelse, nämligen att den nordkoreanska regimen faller, planerar de att bygga över 10 000 kyrkor på tio år. Missionärer skickas till gränsen mot Nordkorea och Kina, och det är inte ovanligt att nordkoreanska avhoppare, med stöd av den protestantiska högern, skickar flygblad med regimkritisk propaganda i stora ballonger över gränsen.

Denna aktivism, som gränsar till militarism, bygger på ett flertal religiösa dynamiker som i många fall först kom från konservativa amerikanska frikyrkor, speciellt under 1990- och 2000-talet: en dualistisk syn på världen som uppdelad i ”vi” och ”terroristerna”, konceptet andlig kamp och en eskatologisk tro baserad premillenarianismen – en doktrin enligt vilken Jesus kommer att återvända till jorden, besegra satan och härska i tusen år. Detta gör det möjligt att inympa en identitet som Guds krigare i de troende, i det att man predikar antikrists ankomst och hans herravälde, det vill säga den sista striden mellan gott och ont.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Enligt samma princip ses det judiska folkets återkomst till Jerusalem som ett tecken på att de sista dagarna nalkas. Det förklarar varför Israels flagga sedan 2017 ofta vajar i den sydkoreanska högerns demonstrationer, bredvid Taegeukgi och, ibland, USA:s flagga. För bara några år sedan var det inte ovanligt att se pastorer läsa böner på engelska och rikta sin tacksamhet till USA:s president, som ansträngde sig för att störta Nordkoreas regering. I april 2003 besökte den amerikanske befälhavaren Leon J. LaPorte, som svar på dessa böner, pastorn David Yonggi Cho, grundare av kyrkan Yoido (Yoido Full Gospel Church) och en av de mäktigaste ledarna av den sydkoreanska protestantiska högern. I augusti samma år gladde sig president George W. Bush i ett brev till CCK över ”vänskapsbanden mellan Sydkorea och USA under de stora bönemötena organiserade i Seoul”.³

För den sydkoreanska protestantiska högern är USA på en gång ”trons fädernesland”, som omvände och civiliserade folket (över 87 procent av de protestantiska missionärerna som kom till Korea mellan 1893 och 1983 var amerikaner), landets räddare – vilket i sig förtjänar stor tacksamhet – och världens räddare. Landet bör därför tjäna som förebild och goda samarbetsrelationer måste till varje pris upprätthållas. Enligt en religiös och kolonial mentalitet som bygger på ett hierarkiskt förhållande till USA är det amerikanska folket ett ”utvalt folk”. För den amerikanska kristna högern däremot har den sydkoreanska protestantismen bara ett marginellt värde.

Detta ojämlika förhållande har inte hindrat relationerna att från att befästas. Numera finns över 4 000 sydkoreanska frikyrkor i USA som ser till att doktrinerna överensstämmer med varandra. Besök och möten i varandras länder organiseras regelbundet. De som utexamineras från en konservativ teologisk skola i USA har lätt att få nyckelposter i Sydkorea, såsom pastorer eller lärare i stora kyrkor eller religiösa skolor. Genom denna personal som marinerats i amerikanska metoder sprider sig en teologi baserad på fundamentalism, premillenarianistisk apokalyps och andlig kamp. Det är knappast förvånande att frikyrkliga amerikaner och sydkoreaner är lika som tvillingar: båda grupperna utmärks av högt valdeltagande, koalitionsbyggen med politiska högerkrafter, antikommunism, diskriminering mot homosexuella, motstånd mot flyktingar och invandrare, proisraeliska och antimuslimska ståndpunkter, och så vidare. Icke att förglömma stödet för dödsstraff, som särskiljer dem från andra västerländska kyrkor.

Det finns dock några politiska frågor som den sydkoreanska protestantiska högern tar upp mindre ofta och med mindre hängivenhet än dess amerikanska motsvarighet, såsom aborträtten, stamcellsforskning, narkotika, pornografi och feminism. Den deltar inte heller i debatten om undervisning av kreationism eller bön i offentliga skolor. Och om den amerikanska kristna högern har prioriterat kampen mot islam sedan 11 september är sydkoreanerna fortfarande besatta av konflikten med grannen i norr.

Det är förståeligt att det historiska mötet mellan president Moon, Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Donald Trump i Panmunjom den 30 juni 2019 försatte dem i en besvärlig situation. De välkomnade visserligen initiativet, men varnade också direkt för ”Pyongyangs bedrägliga fredserbjudande”. Som Park Chan-soo, en ledarskribent på den socialdemokratiska dagstidningen Hankyoreh, skrev: ”de konservativa sydkoreanerna måste känna sig förrådda eftersom de väntade sig att Trump skulle hämnas på Nordkorea”.⁴ Park Chan-soo frågar sig om den protestantiska högern, i likhet med vissa intellektuella inom extremhögern som uppmanar de konservativa att utarbeta en politisk linje som är mindre beroende av USA, inte kommer att välja en ny doktrin som inte är beroende av varken Trump eller den kristna högern i USA.

För tillfället har mötet i Panmunjom inte lett till något annat än några foton – främst till fördel för Trumps valkampanj: inga nämnvärda framsteg har gjorts i relationerna mellan USA och Nordkorea, eller för den delen mellan de två grannarna. Upphetsningen och hoppet som rådde på halvön håller sakta men säkert på att försvinna, till den protestantiska högerns stora glädje. Känslan av att ha bedragits av Trump har övergått i lättnad. I oktober 2019 startade pastorn Jeon Kwang-hoon, ordförande för CCK, en Nationell rörelse för president Moons avsättande. Man satte upp tält framför presidentpalatset Blåa huset och lockade regelbundet tusentals personer till vad som döptes till ”Evighetens församling i öknen”. Men efter att flera fall av covid-19 upptäcktes har folkopinionen blivit allt mer fientligt inställd till demonstrationerna. Myndigheterna i Seoul har dragit nytta av detta för att stoppa ockupationen. Pastorn, som greps och sedan släpptes villkorligt i april, har inte ångrat sig och fortsätter tillsammans med högern sitt korståg mot de tre främsta fienderna: vänsterns partier och organisationer, kättarna (alla andra religioner) och de homosexuella.

Efter förlusten i parlamentsvalet i april har den protestantiska högern återupptagit sin kampanj med ballongburen propaganda mot Nordkorea. Detta med desto större iver som Trump och de amerikanska konservativa inte visar något tecken på att vilja förhandla med Pyongyang. I juni 2020 lät organisationer som Fighters for a Free North Korea, en organisation för nordkoreanska avhoppare, och den protestantiska gruppen Voice of the Martyrs Korea’s flyga in flygblad med propaganda över gränsen, trots att folkopinionen är extremt negativt inställd till den typen av provokationer. Denna kampanj utlöste vrede i Pyongyang, där man utnyttjade detta tillfälle för att förstöra den interkoreanska sambandscentral som hade upprättats i september 2018, efter mötet i Panmunjom.

Den protestantiska högern verkar tro att deras aggressiva aktioner inte bara överensstämmer med deras doktrin, utan också att de befäster deras inflytande och politiska närvaro. Det står dock klart att framtiden för alla koreanska protestantiska kyrkor fördunklas av denna hatfyllda politik som enbart förstärker den sociala isolationen.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.