Utrikes 12 september, 2020

Sydkoreas andliga krigare

<p class="p1">De senaste åren har de protestantiska frikyrkorna kommit att spela en allt viktigare politisk roll runtom i världen. Ett av de länder där deras politiska makt är som störst är Sydkorea, där deras tio miljoner medlemmar leder kampen mot vänstern, homosexuella, muslimer, flyktingar och, förstås, Nordkorea.</p>

Våren 2020, medan coronapandemin hotade att sprida sig över Sydkorea, fortsatte de konservativa protestantiska frikyrkorna sina dagliga demonstrationer mot regeringen och vägrade att flytta sina gudstjänster till internet. Till skillnad från buddhisterna och katolikerna såg de detta förbud som en attack på religionsfriheten. Men framför allt såg de en möjlighet att gå till offensiv mot president Moon Jae-in, som de anklagar för att vara ”underkastad det socialistiska Kina”, där viruset först upptäcktes. På så sätt hoppades protestanterna vinna tillbaka delar av befolkningen som övergivit dem.

Hösten 2016 hade det sydkoreanska samhället nämligen delats i två läger. Demonstranter med stearinljus i händerna samlades för att kräva presidenten Park Geun-hyes avgång, medan deras motståndare samlades under den nationella flaggan Taegeukgi. I dessa motdemonstrationer spelade de protestantiska frikyrkorna en nyckelroll. Konflikten slutade med en stor seger för ”stearinljus–revolutionen”, som samlade 17 miljoner människor: den 10 mars 2017 avgick Park, allt i enlighet med lagen, och därefter fängslades hon. I efterdyningarna i maj samma år valdes Moon, som inkarnerade stearinljusrörelsens värderingar, till ny president.

Trots allt tunnare led fortsatte ”Taegeukgi”-demonstrationerna. Men den oväntade avspänningen med Nordkorea, efter de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i februari 2018, försatte rörelsen i en besvärlig situation. Speciellt eftersom Donald Trump, som hade valts med stöd från de evangelikala frikyrkorna i USA, hade spelat en avgörande roll i förhandlingarna. Rörelsens självförtroende stärktes dock när Parks siste premiärminister Hwang Kyo-ahn valdes till ledare i Frihetspartiet (som ersatte den tidigare presidentens parti Saenuri) i februari 2019. Med denna hängivna antikommunist blev de evangeliska frikyrkorna till en av den radikala högerns drivande krafter. Efter partiets förlust i parlamentsvalet den 15 april i år tvingades dock Hwang att avgå.

De konservativa frikyrkorna föredrog länge att inte lägga sig i den politiska debatten och de sociala problemen. Men för 30 år sedan började de engagera sig flera sociala frågor, innan de gav sig in i politiken.

Sedan början av 1900-talet har Sydkorea präglats av en hård konkurrens mellan religioner, samtidigt som landet har haft en extremt hög andel icke-troende (över hälften av befolkningen). 1945, när landet befriades från den japanska ockupationsmakten, var antalet protestanter 100 000 – bara 0,5 procent av befolkningen. Men deras antal ökade snabbt under 1950-talet, i synnerhet under Koreakriget (1950–1953), till den grad att den snart blev landets näst största religion efter buddhismen. 2015 var antalet protestanter 9 676 000 enligt Koreas nationella statistikbyrå – 19,7 procent av befolkningen. I dag kontrollerar Sydkoreas protestantiska kyrkor sex tv-kanaler, 109 universitet, 631 grundskolor och 196 vårdinrättningar. Totalt har kyrkorna även 256 organisationer.1

Medlemmarna sitter även i parlamentet, där andelen protestantiska ledamöter har pendlat mellan 31 och 41 procent under de senaste två årtiondena. Dessutom spelar de sydkoreanska frikyrkorna en allt synligare roll på den internationella scenen. Deras missionärer har varit aktiva sedan 1980-talet och är i dag flest i världen tillsammans med de från USA. 2009 var de 20 000, tio år senare var de 30 000. Sedan 1990-talet har nästan hälften av de 50 största protestantiska kyrkorna i världen, räknat i antal medlemmar, varit sydkoreanska.

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Under den koloniala perioden (1905–1945) blev ett stort antal protestanter konservativa, och ofta till och med fundamentalister, under påverkan av amerikanska missionärer. Från och med 1950-talet har en serie konflikter uppstått inom kyrkan. Den teologiska konservatismen blandades med den politiska konservatismen medan den progressiva teologin blandades med den progressiva politiska strömningen. I slutet av denna process, i början av 1970-talet, utgjorde de progressiva mindre än 20 procent av protestanterna.2 De gick med i det Nationella rådet för Koreas kyrkor (NCCK) för att styra rörelsen mot demokratiska mål och störta diktaturen. På grund av denna aktivism, som fortsatte till slutet av 1980-talet, var protestantismens image främst förknippad med progressiva värderingar. Vissa pastorers engagemang i sociala rörelser bidrog till att förstärka detta rykte.

I slutet av 1989 samlades dock de konservativa protestanterna, som dessförinnan hade varit utspridda, i Koreas kristna råd (CCK). Det underlättades av det faktum att denna organisation hade övergett den gamla doktrinen om separation mellan kyrkan och den sekulära världen. Redan från början var organisationen större än NCCK i antal medlemmar och ekonomiska resurser. Detta till den grad att CCK i mitten av 1990-talet, då NCCK led av ekonomiska problem, tog över den senare och rensade ut dess ideologiska och teologiska arv. I början av 2000–talet hade i princip alla protestantiska kyrkor blivit konservativa, utan att de för den skull ägnade sig åt politiskt engagemang (i juli 2020 räknade CCK 55 kyrkor mot NCCK:s nio).

Men i januari 2003 höll CCK två bönemöten på torget framför stadshuset i Seoul i vilka tiotusentals medlemmar deltog. I samarbete med högergrupper organiserade de i början av mars samma år ett möte i vilket över 100 000 personer deltog. Det var en iögonenfallande entré på den politiska scenen som entusiastiskt välkomnades av reaktionära partier och organisationer.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Högeraktivister grundade därefter både ett protestantiskt parti och andra, utomparlamentariska, politiska sammanslutningar. På fem år, från 2003 till 2008, vann de en rad viktiga segrar. Som del av oppositionen bidrog de till att blockera de flesta av president Roh Moon-huyns (2003–2008) reformer, en ledare som i likhet med sin företrädare beskrevs som en ”vänsterextremistisk Nordkoreakramare”. I den intensiva valkampanjen bidrog de till att den tidigare ledaren för Seouls ”megakyrka” (med över 2 000 medlemmar) Lee Myung-bak valdes till president (2008–2013), vilket inledde en konservativ era. Under 2010-talet har flera ultrakonservativa protestantiska ideella organisationer grundats. De består främst av unga som utbildas till att bli ”internetkrigare”. De sydkoreanska frikyrkorna utmärks främst av sin hängivna och aggressiva aktivism. Vissa har till och med befattat sig med politisk manipulation, till exempel genom att i hemlighet få stöd från den statliga säkerhetstjänsten eller genom att producera och sprida falsk information, i synnerhet under valkampanjer.

Vad gäller deras politiska principer är de ganska enkla: de går ut på att bevara och förstärka antikommunismen, fientligheten mot Nordkorea och pro-amerikanska stämningar; förhindra antagandet av lagar, förordningar och andra politiska åtgärder som garanterar sexuella minoriteters, muslimers, vapenvägrares, migranters och flyktingars rättigheter; återskapa en politisk strömning som stödjer konservativa regeringar, speciellt under valrörelser; försvara och främja kyrkornas intressen vad gäller driften av skolor och sociala institutioner, beskattningen av prästväsendet, och så vidare.

Om antikommunismen har utgjort en väsentlig del av den sydkoreanska protestantismens sociala doktrin sedan 1930-talet uppfann högern 2013 en ny måltavla: den ”homosexuelle Nordkorea-kramande vänsterextremisten”. Denna idéfigur baserades på idén att flera sexuella minoriteter hör till vänstern, eller att vänsterns principer överensstämmer med deras. Efter att 23 missionärer kidnappats i Afghanistan sommaren 2017 och två av dem dödats, uppstod ännu en konspirationsteori: ”islamiseringen av Sydkorea” på grund av alliansen mellan muslimer och ”vänsterextremisterna”, det vill säga centristiska regeringar och alla de som inte är höger. Det är en tanke helt utan koppling till islams förhållande till det sydkoreanska samhället – antalet muslimer är extremt marginellt, med 150 000 av landets 51 miljoner invånare, men den är kopplad till den sydkoreanska protestantismens messianska teologi.

Denna har dock inte på något sätt förlorat sin besatthet av Nordkorea. Sedan mitten av 1990-talet förbereder den protestantiska högern en ”erövring av Nordkorea genom evangelisering”, och ifall dess högsta önskan skulle gå i uppfyllelse, nämligen att den nordkoreanska regimen faller, planerar de att bygga över 10 000 kyrkor på tio år. Missionärer skickas till gränsen mot Nordkorea och Kina, och det är inte ovanligt att nordkoreanska avhoppare, med stöd av den protestantiska högern, skickar flygblad med regimkritisk propaganda i stora ballonger över gränsen.

Denna aktivism, som gränsar till militarism, bygger på ett flertal religiösa dynamiker som i många fall först kom från konservativa amerikanska frikyrkor, speciellt under 1990- och 2000-talet: en dualistisk syn på världen som uppdelad i ”vi” och ”terroristerna”, konceptet andlig kamp och en eskatologisk tro baserad premillenarianismen – en doktrin enligt vilken Jesus kommer att återvända till jorden, besegra satan och härska i tusen år. Detta gör det möjligt att inympa en identitet som Guds krigare i de troende, i det att man predikar antikrists ankomst och hans herravälde, det vill säga den sista striden mellan gott och ont.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Enligt samma princip ses det judiska folkets återkomst till Jerusalem som ett tecken på att de sista dagarna nalkas. Det förklarar varför Israels flagga sedan 2017 ofta vajar i den sydkoreanska högerns demonstrationer, bredvid Taegeukgi och, ibland, USA:s flagga. För bara några år sedan var det inte ovanligt att se pastorer läsa böner på engelska och rikta sin tacksamhet till USA:s president, som ansträngde sig för att störta Nordkoreas regering. I april 2003 besökte den amerikanske befälhavaren Leon J. LaPorte, som svar på dessa böner, pastorn David Yonggi Cho, grundare av kyrkan Yoido (Yoido Full Gospel Church) och en av de mäktigaste ledarna av den sydkoreanska protestantiska högern. I augusti samma år gladde sig president George W. Bush i ett brev till CCK över ”vänskapsbanden mellan Sydkorea och USA under de stora bönemötena organiserade i Seoul”.3

För den sydkoreanska protestantiska högern är USA på en gång ”trons fädernesland”, som omvände och civiliserade folket (över 87 procent av de protestantiska missionärerna som kom till Korea mellan 1893 och 1983 var amerikaner), landets räddare – vilket i sig förtjänar stor tacksamhet – och världens räddare. Landet bör därför tjäna som förebild och goda samarbetsrelationer måste till varje pris upprätthållas. Enligt en religiös och kolonial mentalitet som bygger på ett hierarkiskt förhållande till USA är det amerikanska folket ett ”utvalt folk”. För den amerikanska kristna högern däremot har den sydkoreanska protestantismen bara ett marginellt värde.

Detta ojämlika förhållande har inte hindrat relationerna att från att befästas. Numera finns över 4 000 sydkoreanska frikyrkor i USA som ser till att doktrinerna överensstämmer med varandra. Besök och möten i varandras länder organiseras regelbundet. De som utexamineras från en konservativ teologisk skola i USA har lätt att få nyckelposter i Sydkorea, såsom pastorer eller lärare i stora kyrkor eller religiösa skolor. Genom denna personal som marinerats i amerikanska metoder sprider sig en teologi baserad på fundamentalism, premillenarianistisk apokalyps och andlig kamp. Det är knappast förvånande att frikyrkliga amerikaner och sydkoreaner är lika som tvillingar: båda grupperna utmärks av högt valdeltagande, koalitionsbyggen med politiska högerkrafter, antikommunism, diskriminering mot homosexuella, motstånd mot flyktingar och invandrare, proisraeliska och antimuslimska ståndpunkter, och så vidare. Icke att förglömma stödet för dödsstraff, som särskiljer dem från andra västerländska kyrkor.

Det finns dock några politiska frågor som den sydkoreanska protestantiska högern tar upp mindre ofta och med mindre hängivenhet än dess amerikanska motsvarighet, såsom aborträtten, stamcellsforskning, narkotika, pornografi och feminism. Den deltar inte heller i debatten om undervisning av kreationism eller bön i offentliga skolor. Och om den amerikanska kristna högern har prioriterat kampen mot islam sedan 11 september är sydkoreanerna fortfarande besatta av konflikten med grannen i norr.

Det är förståeligt att det historiska mötet mellan president Moon, Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Donald Trump i Panmunjom den 30 juni 2019 försatte dem i en besvärlig situation. De välkomnade visserligen initiativet, men varnade också direkt för ”Pyongyangs bedrägliga fredserbjudande”. Som Park Chan-soo, en ledarskribent på den socialdemokratiska dagstidningen Hankyoreh, skrev: ”de konservativa sydkoreanerna måste känna sig förrådda eftersom de väntade sig att Trump skulle hämnas på Nordkorea”.4 Park Chan-soo frågar sig om den protestantiska högern, i likhet med vissa intellektuella inom extremhögern som uppmanar de konservativa att utarbeta en politisk linje som är mindre beroende av USA, inte kommer att välja en ny doktrin som inte är beroende av varken Trump eller den kristna högern i USA.

För tillfället har mötet i Panmunjom inte lett till något annat än några foton – främst till fördel för Trumps valkampanj: inga nämnvärda framsteg har gjorts i relationerna mellan USA och Nordkorea, eller för den delen mellan de två grannarna. Upphetsningen och hoppet som rådde på halvön håller sakta men säkert på att försvinna, till den protestantiska högerns stora glädje. Känslan av att ha bedragits av Trump har övergått i lättnad. I oktober 2019 startade pastorn Jeon Kwang-hoon, ordförande för CCK, en Nationell rörelse för president Moons avsättande. Man satte upp tält framför presidentpalatset Blåa huset och lockade regelbundet tusentals personer till vad som döptes till ”Evighetens församling i öknen”. Men efter att flera fall av covid-19 upptäcktes har folkopinionen blivit allt mer fientligt inställd till demonstrationerna. Myndigheterna i Seoul har dragit nytta av detta för att stoppa ockupationen. Pastorn, som greps och sedan släpptes villkorligt i april, har inte ångrat sig och fortsätter tillsammans med högern sitt korståg mot de tre främsta fienderna: vänsterns partier och organisationer, kättarna (alla andra religioner) och de homosexuella.

Efter förlusten i parlamentsvalet i april har den protestantiska högern återupptagit sin kampanj med ballongburen propaganda mot Nordkorea. Detta med desto större iver som Trump och de amerikanska konservativa inte visar något tecken på att vilja förhandla med Pyongyang. I juni 2020 lät organisationer som Fighters for a Free North Korea, en organisation för nordkoreanska avhoppare, och den protestantiska gruppen Voice of the Martyrs Korea’s flyga in flygblad med propaganda över gränsen, trots att folkopinionen är extremt negativt inställd till den typen av provokationer. Denna kampanj utlöste vrede i Pyongyang, där man utnyttjade detta tillfälle för att förstöra den interkoreanska sambandscentral som hade upprättats i september 2018, efter mötet i Panmunjom.

Den protestantiska högern verkar tro att deras aggressiva aktioner inte bara överensstämmer med deras doktrin, utan också att de befäster deras inflytande och politiska närvaro. Det står dock klart att framtiden för alla koreanska protestantiska kyrkor fördunklas av denna hatfyllda politik som enbart förstärker den sociala isolationen.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter

* Professor vid Hanshin-universitetet (Sydkorea), författare till Koreansk protestantism och antikommunism (på koreanska), Jungsim, Seoul, 2007.




”Religion i Korea – 2018”, rapport från ministeriet för kultur, sport och turism (på koreanska), Seoul 2018.
Motstånd och kapitulation: militära regimer och religion, (på koreanska), Hanshin University Press, Osan, 2013.
Brev publicerat på CCK:s hemsida 2003.
Park Chan-soo, ”Från proamerikansk konservatism till projapansk konservatism”, (på koreanska), Hankyoreh, Seoul, 11 juli 2019.

Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)