Vi tog ner en hektar skog. Gammal åkermark som fått växa igen. Att få undan stubbar och rötter var ett stort företag, slit- och kostsamt.
Ovanför växte himlen, ljusen glimmar till från stjärnor och måne där granväggen tidigare stod.
Men även andra ljus, på marken. Plötsligt ser vi grannarna igen, lagårdslyktan där, en cykellykta där, köksfönstrets lysande i kvällen där.
De hade försvunnit sedan rekordåren när granplantorna fick välla in.
Det fick mig att tänka på detta med ensamhet, att sitta nedsjunken i tystnad. Det är som att blicken rests – vi angår varandra.

I takt med att det mörknade ute på landsbygden, växte ljuskäglorna och blev fler inne i tätorterna. I dag är mörker för storstadsmänniskan lika åtråvärt som grannens lagårdsljus för oss härute.
Ändå är det ensamhet som enligt många präglar även storstadslivet.
Kanske bor problemet i tekniken.
Kommersmedierna har vant oss vid att se teknik som ideologiskt neutral. Ur denna föreställning kommer begrepp som ”den tekniska utvecklingen”. Inom teknikhistorisk forskning undviker man begreppet, och talar i stället om ”teknisk förändring”, det som är positivt för någon är nästan alltid negativt för någon annan.
Skogsmaskinerna och lastbilarna var en teknisk förändring som ritade om existensen för skogsbygdens människor. Av de frustande och frysande huggarlagen blev en ensam förare i en skogsskördare, av flottarlagen blev en lika ensam förare i en timmerbil. Förändringen är inte given av Gud, utan något vi kan ta ställning till. Man kan tänka sig en tredje väg, att vare sig frysa eller sitta ensam.  

De ”smarta” telefonerna har ritat om det urbana landskapet lika mycket som skogsmaskinerna har ritat om skogsbygden. Tystnaden i t-banevagnen är nästan lika öronbedövande som den i glesbygdens byar.  
Tekniken bär på konflikt, ideologi, politik. Vi är inte offer för den, eller rättare sagt, vi är offer för den, men bara så länge vi själva tror det. Vi kan välja hur vi vill att den ska se ut. Men för det krävs att konsumenterna skaffar sig inflytande också över produktionen. Arbetarklassen kan ställa krav på arbetarfonder som vrider ägarmakten ur kapitalets händer.
Den vägen finns, även om mediemakten, som den ser ut i dag, påstår motsatsen.