Det går att förena kampen för individers religionsfrihet och den mot religiös fundamentalism. Foujan Rouzbeh söker en progressiv vänster som vänder samtalet och lägger kritiken där den hör hemma; i systemet.
I den dystopiska TV-serien The Handmaid’s Tale får tittarna följa en berättelse som skildrar religiösa fundamentalisters övertagande av det amerikanska samhället. Den härskande klassen äger alla medel och betraktar kvinnor som avelsdjur utan rätten till sin egen kropp. Som tittare kan man inte låta bli att dra paralleller till den samtid vi lever.
Att adressera religionens makt över människors liv är en komplex fråga. Det måste betraktas i ljuset av historiska skeenden, geopolitiska relationer och kapitalets negativa påverkan. På många håll har den fundamentalistiskt organiserade religionen som syfte att implementera sina övertygelser på samhället i stort genom att ta makten över materiella tillgångar, lagar och övervakningsmedel. Parallellt med detta sker idag en alltmer fascistoid förskjutning av religionskritiken i väst. I diskursen om syndabockar har judarna ersatts av muslimer.
Historien har lärt oss att religionens starka påverkan i kombination med fascismen riskerar att få ödesdigra konsekvenser. Därför måste vi återuppta diskussionen om hur vi bekämpar och begränsar både fundamentalister och fascister i relation till frågan om religion.
Den socialistiska förklaringsmodellen grundar sig som bekant i att religionen är folkets opium i bemärkelsen att den förvillar och erbjuder eskapism till stora massor av utsatta och marginaliserade, i stället för reell politisk kamp. Dessutom har religionen inkorporerats i kapitalet och tjänar därmed dess syften precis som nationen och patriarkatet. När dessa samverkar upprätthålls kapitalets intressen och det är på basis av detta som den ideologiskt övertygade vänstern är mot religiös fundamentalism och organisering – liksom nationalism och patriarkatet. Men trots att denna teoretiska utgångspunkt utgör basen av all vänsterideologi tycks delar av vänstern ha tappat sitt fotfäste i relation till religionen under de senaste åren. De fascistiska attackerna av religiösa verkar dessvärre ha tagit ett järngrepp om vårt sätt att hantera situationen, och vår rädsla för att spela högern i händerna har orsakat att vi nu riskerar att glida ifrån vår ideologiska övertygelse. Konsekvensen är rörelsen blir allt mer avväpnad i denna fråga och med tanke på världsutvecklingen borde detta oroa oss alla.
Vi vet att den opportunistiska högern liksom den sekteristiska vänstern gärna ägnar sig åt att ta till enkla förklaringsmodeller för att utpeka religiösa människor som ansvariga för samhällsproblemen. Men den progressiva vänstern måste fortsätta att vara nyanserad och hålla flera frågor i huvudet samtidigt, oberoende av frågans komplexitet. De fascistoida syndabocksteoretikerna kan inte få hindra oss från att peka på och i samtliga led bekämpa sambanden mellan religion, patriarkat, stat och kapital. För till skillnad från dem är vår kritik inte riktad mot den religiösa individen, utan mot de strukturer som upprätthåller och skapar utrymme för den typ av fundamentalism som får ta plats till följd av att kapitalet får fortsätta härja fritt. Vi måste komma ihåg att politiska beslut under denna världsordning bygger på kapitalets vilja och välgång, och vi måste därför sträva efter att vända samtalet och kritiken dit den hör hemma även i relation till religionen.
Till syvende och sist kvittar det om det är den islamiska statens terrorism, katolska kyrkan med uppbackning i Vatikanstaten eller den israeliska ockupationsstaten som i religionens namn mördar, begränsar och fördriver människor. Vi vet att vi bäst bekämpar kapitalet genom att organisera oss och bedriva en politisk kamp, och i denna kamp måste även religionskritiken inrymmas precis som kampen mot all typ av kvinnohat och nationalism.
Det finns ingen motsättning mellan att utöva religionskritik samtidigt som man står upp för individens rätt att utöva sin tro. Det går att verka för religiösas rättigheter samtidigt som man motarbetar religiös fundamentalism och därmed även både stat, kapital och patriarkat.
En stark vänster kan inte trippa på tå och vara rädd. Varken för fascister, kapitalister eller religiösa fundamentalister. För då riskerar vi att till slut hamna i en situation som liknar det som vi nu betraktar som fiktion.
