Ni har kanske hört talat om rapex, som av sin sydafrikanska uppfinnerska Sonette Ehlers kallats för ”ett medeltida svar på ett medeltida dåd”. Detta som svar på anklagelser om att hennes uppfinning är barbarisk.

Rapex är ett slags inverterad kondom, med taggar på insidan, som kvinnor kan föra upp i slidan då de är rädda att råka ut för en våldtäkt. Den svenska bloggaren ”Diagnos:jävligt förbannad” beskriver koncist hur de små taggarna ”hookar sig fast i en potentiellt uppförd kuk och tillfogar våldtäktsmannen smärta av den kaliber att han hoppeligen avbryter övergreppet”.
Ehlers har själv lång erfarenhet av att arbeta med våldtäktsoffer, och det är ur denna hopplösa erfarenhet som idén om rapex växte fram. Sydafrika uppvisar en oerhörd våldtäktsstatistik: var tredje kvinna kommer att våldtas under sin livstid och barn är vanliga offer, på grund av myten om att den som har sex med en oskuld skyddas från hiv.

För mig har rapex kommit att bli en tragisk men kittlande symbol för världens tillstånd. Denna lilla tingest, i all sin enkelhet hängande bredvid kondomerna i butikerna, är den laddade punkt där världens maktrelationer och samlade smärta strålar samman. Rapex som våldtäktens skrattspegel. Marx betonade ju teknikutvecklingens avgörande kraft, och man kan inte annat än undra vad själva existensen av rapex kommer att göra med vår sexualitet och tillit till varandra. Å ena sidan är den ett uttryck för vår samtids neurotisk-defensiva tendens att skapa säkerhet genom alienerande och avståndsskapande ”quick fixes”. Å andra sidan ett rättmätigt, för att inte säga nödvändigt, feministiskt svar på en galen våldtäktsepidemi som gör principen om kvinnors okränkbara rätt till sin egen kropp till ett hån.