“Den farligaste platsen i världen”. Så löd rubriken på The Economists framsida i maj. Bilden föreställde en radarbild över Taiwan, som om ön vore ett militärt mål för ubåtar. Numret var bara det senaste ledet i en lång rad alarmistiska utspel om öns framtid.(2) I en rapport publicerad i mars 2021 ansåg den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations att Taiwan är på väg att ”bli den mest explosiva punkten i världen, som kan utlösa ett krig mellan USA, Kina och förmodligen andra stormakter”.(3) Samtidigt slog amiral Philip Davidson, befälhavare över de amerikanska styrkorna i den indo-pacifiska regionen, under ett senatsförhör fast att en konflikt i Taiwansundet skulle kunna uppstå ”under detta årtionde”.(4)

Generalstabens uttalanden präglas visserligen av budgetära baktankar, eftersom rädslan för konflikt motiverar de militära utgifterna. Men oron är trots det grundad på en verklig företeelse: det ökande militära trycket från Kina mot dess grannar, och särskilt Taiwan. Kina började med att kapa alla kommunikationskanaler till den nationalistiska presidenten Tsai Ing-wens regering, efter att hon valdes i januari 2016. Spänningarna ökade sedan kraftigt efter att hon valdes om fyra år senare. Enligt Antoine Bordaz, forskare vid Stiftelsen för strategiska studier, beräknas Kina ha kränkt Taiwans luftrum 380 gånger under 2020.(5) Flygintrångens frekvens har ökat ännu mer under 2021.

De senaste spänningarna har två orsaker. Den ena står att finna i de två parternas gemensamma geopolitiska historia, den andra är kopplad till Taiwans position i rivaliteten mellan USA och Kina.

1945, efter fem år av japansk kolonisation, tog partiet Kuomintang (KMT) som då styrde Kina kontroll över Taiwan. Fyra år senare, efter att ha besegrats i inbördeskriget mot Kinas kommunistparti, drog sig partiet tillbaka till ön med den kinesiska republikens institutioner som hade upprättats på kontinenten 1912 efter att Qing-dynastin störtats. Inför hotet om en förestående invasion av de kommunistiska styrkorna räddades Kuomintang av utbrottet av Koreakriget i juni 1950, samt av USA:s försvar av Taiwan som en del av uppdämningsstrategin mot kommunismen i Asien. Situationen i Taiwainsundet frystes därmed ned under två decennier.

Med USA:s stöd lyckades den Kinesiska republiken (som är det officiella namnet på Taiwan) under Chiang Kai-sheks hårdföra styre behålla Kinas plats i FN, på bekostnad av Folkrepubliken Kina, som uteslöts. Men 1971 antogs resolution 2758 som innebar att platsen överfördes till Peking och att ”Chiang Kai-sheks representanter uteslöts”.(6)

Efter detta isolerades Taiwan allt mer när en rad länder valde att bryta de diplomatiska förbindelserna med ön. Till slut avbröt även USA kontakterna när man erkände Folkrepubliken Kina den första januari 1979. Sedan dess har USA:s politik mot Taiwan varit baserad på fem huvudsakliga dokument (den så kallade Taiwan Relations Act, de tre ”gemensamma sino-amerikanska kommunikéerna” och de ”sex försäkrandena”). Dessa texter anser att det bara finns ett Kina, nämligen Folkrepubliken, men de tar inte ställning i ”frågan om Taiwans suveränitet” och insisterar på en ”fredlig lösning”. Texterna nämner bara Pekings position, enligt vilken Taiwan utgör en del av Folkrepubliken Kina, utan att explicit ställa sig bakom den.

1979 hade ön bara 24 diplomatiska allierade, en siffra nära de 15 regeringar som i dag erkänner Taiwan som statsbildning. Medveten om sin styrkeposition ändrade Folkrepubliken då sin strategi, från en ”befrielse” av ön med våld till främjandet av en fredlig återförening genom stärkandet av de ekonomiska och mänskliga banden. I ett ”meddelande till de taiwanesiska landsmännen” som publicerades samma dag som förbindelserna med USA upprättades, föreslog den kommunistiska regeringen att ett utbyte mellan parterna skulle inledas på alla områden. Det potentiella bruket av våld övergavs inte helt som alternativ, men det degraderades till sista utväg.

Två år senare gick Kina något längre genom att formulera villkoren för en fredlig återförening: ön tilläts behålla ”en hög grad av självbestämmande i egenskap av särskild administrativ region”, och Peking förband sig att inte lägga sig i allt som berörde öns ”lokala spörsmål”. Med andra ord kunde taiwaneserna behålla sitt ekonomiska system och sitt levnadssätt. Dessa förslag lade grunden för formuleringen ”ett land, två system”, som sedan skulle komma att införas i Hongkong. Pekings position har inte förändrats nämnvärt sedan dess. I sitt tal vid 40-årsjubileet av ”meddelandet till de taiwanesiska landsmännen”, den 2 januari 2019, påminde president Xi Jinping än en gång om att den enda lösningen för Taiwan är integration i Folkrepubliken inom ramen för principen ”ett land, två system”, och att regeringen i Taipei (Taiwans huvudstad) bara kan göra anspråk på att vara en lokal myndighet.

Denna kompromisslöshet har sina rötter i en seglivad essentialistisk förståelse av nationen som ger blodsband överordnad betydelse: i egenskap av kontinentens ursprungsinvånare måste taiwaneserna med nödvändighet vara kineser. De har inget att säga till om i frågan, historien och deras förfäder talar i deras ställe. Men historien, som Xi Jinping formulerade den i sin ”kinesiska dröm” efter att han tillträdde som kommunistpartiets ordförande 2012, kräver av alla kineser att de åter skänker stolthet åt sitt land genom att utplåna ”förödmjukelsens sekel” som landet genomlevde från och med det första opiumkriget (1842) och framåt. Sedan de europeiska kolonierna Macao och Hongkong lämnats tillbaka är Taiwan nu det sista förlorade territoriet, den sista ”förödmjukelsen”.

Trots den ideologiska skillnaden mellan KMT och KKP delade Chiang Kai-shek denna essentialistiska nationalism, som ser återförandet av Kina till en stormaktsposition som en helig uppgift, och införde den i Taiwan. Det underlättades av att mer än en miljon fastlandskineser, motsvarande 15 procent av befolkningen, hade tagit sin tillflykt till ön. Men under demokratiseringen av Taiwan, från och med 1980-talet och framåt, fick den kinesiska nationalismen konkurrens av den en växande föreställning om en särskild taiwanesisk identitet, vars kulturella rötter visserligen delvis står att finna i Kina men som också följer en egen historisk och politisk bana. Denna identitära dynamik ledde fram till ett första maktskifte när en självständighetsivrande regering tillträdde år 2000.

Efter det nederlaget utsåg KMT den taiwanesiska självständighetsrörelsen till sin huvudsakliga fiende, och det konservativa ledarskapet började därför närma sig det kinesiska kommunistpartiet genom att spela på deras gemensamma vision om ett ”Storkina”. KMT återtog makten 2008 med stöd av näringslivet och medier som i stor utsträckning köpts upp för det ändamålet. Dess retorik hade en dubbel natur då den lade tonvikten på öns suveränitet samtidigt som den framhöll de ekonomiska fördelarna med ett närmande till fastlandet. Under Ma Ying-jeous ordförandeskap undertecknades inte mindre än 19 avtal med Peking, som bland annat lade grunden för en ”gemensam marknad på båda sidor om sundet”. Utbytet i alla möjliga sektorer ökade markant och Taiwans ekonomiska beroende av Kina, som redan var betydande, ökade till nivåer som oroade självständighetsrörelsen: 40 procent av öns export gick till Kina. Den väg mot återförening som de kinesiska myndigheterna hade slagit in på 30 år tidigare tycktes nu ha förvandlats till en motorväg.

Men den ”kinesiska drömmen” tog slut 2014. Den KMT-styrda regeringens försök att få igenom ett frihandelsavtal i parlamentet gav då upphov till en nationell motståndsrörelse. Avtalet som inte bara gav kinesiskt kapital möjlighet att investera i förlagsvärlden, mediasfären och kulturlivet, utan också öppnade den lokala arbetsmarknaden för kinesiska arbetare, gav upphov till stark oro. Den tre veckor långa ockupationen av parlamentet och de närliggande gatorna under ”solrosrörelsen” utgjorde kulmen på flera års missnöje och blev en vändpunkt i relationerna med Kina. Händelsen ledde till ett uppvaknande bland taiwaneser under 40 års ålder som under sina liv bara upplevt demokrati, och födde en ny generation aktivister och politiker som har en mycket mer skeptisk inställning till de politiska konsekvenserna av den ekonomiska integrationen med Kina.

Opinionsundersökningar visar att identifieringen med en självständig och suverän ”taiwanesisk nation” bara har stärkts under de senaste 15 åren. Enligt Centret för valstudier vid Chengchi-universitetet ansåg 2020 två tredjedelar av befolkningen sig vara ”enbart taiwaneser”, jämfört med mindre än en femtedel 1992. En studie publicerad i tidskriften CommonWealth bekräftar den siffran och ger en mer precis bild av situationen ur Taiwans perspektiv.(7) Två tendenser utkristalliserar sig. Å ena sidan kan relationerna med Kina inte längre utvecklas enligt den mall som fastställts av Peking. Fastlandets ekonomiska attraktivitet är sjunkande och över 90 procent av befolkningen förkastar principen ”ett land, två system”. Å den andra har den ”kinesiska drömmen” i princip dött för invånarna under 30 års ålder. Mer än fyra femtedelar av dem ser sig som ”enbart taiwanesiska”, två tredjedelar anser att ”Taiwan” borde vara landets officiella namn i stället för ”Kinesiska republiken”, och nästan lika många vill ha självständighet.

Sedan taiwaneserna slutat lyssna till de kinesiska sirenernas sång om gemensamt välstånd har Peking svarat med att åter plocka fram hotet om militär intervention. Men denna strategiförändring kolliderar med den snabba utvecklingen av de kinesisk-amerikanska relationerna. Sedan de diplomatiska kontakterna avbröts är USA inte längre bundet till Taiwan via något försvarsavtal. Den så kallade Taiwan Relations Act som antogs i april 1979 understryker dock vikten av att nå en fredlig lösning på konflikten, möjliggör försvarsleveranser till Taiwan och förbinder USA att ”upprätthålla USA:s förmåga att motstå våldsanvändning eller andra former av tvång som kan utsätta öns säkerhet eller dess ekonomiska och sociala system för fara”. Även om den inte explicit talar om möjligheten för en militär intervention i händelse av kinesisk aggression, möjliggör formuleringen ändå en sådan: den utgör grunden för den ”strategiska tvetydighet” som Washington upprätthåller.

I USA:s ögon har Taiwan alltid varit en spelbricka vars relativa strategiska värde beror på stormaktens realpolitiska överväganden i regionen. Sedan några år tillbaka är detta värdes kurva uppåtgående. Efter att ha utgjort en bricka i uppdämningspolitiken mot kommunismen under kalla kriget har ön blivit ett modellsamhälle för den kapitalistiska demokrati som Washington hoppades kunna införa i Kina genom att ”engagera” landet ekonomiskt. Under tre årtionden var denna strategi, som passade de multinationella företagen som hand i handske då den gav deras miljöförstörande och omättliga industrier tillgång till billig arbetskraft, en källa till optimism i det amerikanska ledarskiktet vad gäller integrationen av Kina i ”deras värld”. Den var fortfarande dominerande under Obamas regeringsperiod, men har lämnat plats åt en mer konfliktsökande strategi under Trump och Biden. Taiwan spelar en inte oviktig roll i denna nya doktrin.

På det geostrategiska planet är ön fortfarande en viktig länk i den första kedjan av öar som sträcker sig från Japan till Indonesien och som blockerar den kinesiska flottans tillgång till västra Stilla havet. Även på det ekonomiska planet spelar Taiwan en nyckelroll i USA:s försök att begränsa Kinas uppgång, i synnerhet i Biden-regeringens försök att få till stånd en allians av ”tekno-demokratier”. Öns fabriker producerar nämligen majoriteten av den senaste generationens halvledare, det vill säga delar som är oumbärliga för den globala digitala ekonomin (smartphones, uppkopplade produkter, artificiell intelligens och så vidare). USA vill försäkra sig om att denna resurs stannar i deras läger.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter