Nyheter/Utrikes 11 oktober, 2021

Taiwan pressas mellan USA och Kina – vilket väljer de?

De senaste åren har Taiwan hamnat i centrum för den eskalerande konflikten mellan Kina och USA. En gång var öns officiella strategi att integreras ekonomiskt med fastlandet. På grund av en växande nationalism föredrar befolkningen i dag att vara en bricka i USA:s antikinesiska allians.

”Den farligaste platsen i världen”. Så löd rubriken på The Economists framsida i maj. Bilden föreställde en radarbild över Taiwan, som om ön vore ett militärt mål för ubåtar. Numret var bara det senaste ledet i en lång rad alarmistiska utspel om öns framtid.(2) I en rapport publicerad i mars 2021 ansåg den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations att Taiwan är på väg att ”bli den mest explosiva punkten i världen, som kan utlösa ett krig mellan USA, Kina och förmodligen andra stormakter”.(3) Samtidigt slog amiral Philip Davidson, befälhavare över de amerikanska styrkorna i den indo-pacifiska regionen, under ett senatsförhör fast att en konflikt i Taiwansundet skulle kunna uppstå ”under detta årtionde”.(4)

Generalstabens uttalanden präglas visserligen av budgetära baktankar, eftersom rädslan för konflikt motiverar de militära utgifterna. Men oron är trots det grundad på en verklig företeelse: det ökande militära trycket från Kina mot dess grannar, och särskilt Taiwan. Kina började med att kapa alla kommunikationskanaler till den nationalistiska presidenten Tsai Ing-wens regering, efter att hon valdes i januari 2016. Spänningarna ökade sedan kraftigt efter att hon valdes om fyra år senare. Enligt Antoine Bordaz, forskare vid Stiftelsen för strategiska studier, beräknas Kina ha kränkt Taiwans luftrum 380 gånger under 2020.(5) Flygintrångens frekvens har ökat ännu mer under 2021.

De senaste spänningarna har två orsaker. Den ena står att finna i de två parternas gemensamma geopolitiska historia, den andra är kopplad till Taiwans position i rivaliteten mellan USA och Kina.

1945, efter fem år av japansk kolonisation, tog partiet Kuomintang (KMT) som då styrde Kina kontroll över Taiwan. Fyra år senare, efter att ha besegrats i inbördeskriget mot Kinas kommunistparti, drog sig partiet tillbaka till ön med den kinesiska republikens institutioner som hade upprättats på kontinenten 1912 efter att Qing-dynastin störtats. Inför hotet om en förestående invasion av de kommunistiska styrkorna räddades Kuomintang av utbrottet av Koreakriget i juni 1950, samt av USA:s försvar av Taiwan som en del av uppdämningsstrategin mot kommunismen i Asien. Situationen i Taiwainsundet frystes därmed ned under två decennier.

Med USA:s stöd lyckades den Kinesiska republiken (som är det officiella namnet på Taiwan) under Chiang Kai-sheks hårdföra styre behålla Kinas plats i FN, på bekostnad av Folkrepubliken Kina, som uteslöts. Men 1971 antogs resolution 2758 som innebar att platsen överfördes till Peking och att ”Chiang Kai-sheks representanter uteslöts”.(6)

Efter detta isolerades Taiwan allt mer när en rad länder valde att bryta de diplomatiska förbindelserna med ön. Till slut avbröt även USA kontakterna när man erkände Folkrepubliken Kina den första januari 1979. Sedan dess har USA:s politik mot Taiwan varit baserad på fem huvudsakliga dokument (den så kallade Taiwan Relations Act, de tre ”gemensamma sino-amerikanska kommunikéerna” och de ”sex försäkrandena”). Dessa texter anser att det bara finns ett Kina, nämligen Folkrepubliken, men de tar inte ställning i ”frågan om Taiwans suveränitet” och insisterar på en ”fredlig lösning”. Texterna nämner bara Pekings position, enligt vilken Taiwan utgör en del av Folkrepubliken Kina, utan att explicit ställa sig bakom den.

1979 hade ön bara 24 diplomatiska allierade, en siffra nära de 15 regeringar som i dag erkänner Taiwan som statsbildning. Medveten om sin styrkeposition ändrade Folkrepubliken då sin strategi, från en ”befrielse” av ön med våld till främjandet av en fredlig återförening genom stärkandet av de ekonomiska och mänskliga banden. I ett ”meddelande till de taiwanesiska landsmännen” som publicerades samma dag som förbindelserna med USA upprättades, föreslog den kommunistiska regeringen att ett utbyte mellan parterna skulle inledas på alla områden. Det potentiella bruket av våld övergavs inte helt som alternativ, men det degraderades till sista utväg.

Två år senare gick Kina något längre genom att formulera villkoren för en fredlig återförening: ön tilläts behålla ”en hög grad av självbestämmande i egenskap av särskild administrativ region”, och Peking förband sig att inte lägga sig i allt som berörde öns ”lokala spörsmål”. Med andra ord kunde taiwaneserna behålla sitt ekonomiska system och sitt levnadssätt. Dessa förslag lade grunden för formuleringen ”ett land, två system”, som sedan skulle komma att införas i Hongkong. Pekings position har inte förändrats nämnvärt sedan dess. I sitt tal vid 40-årsjubileet av ”meddelandet till de taiwanesiska landsmännen”, den 2 januari 2019, påminde president Xi Jinping än en gång om att den enda lösningen för Taiwan är integration i Folkrepubliken inom ramen för principen ”ett land, två system”, och att regeringen i Taipei (Taiwans huvudstad) bara kan göra anspråk på att vara en lokal myndighet.

Denna kompromisslöshet har sina rötter i en seglivad essentialistisk förståelse av nationen som ger blodsband överordnad betydelse: i egenskap av kontinentens ursprungsinvånare måste taiwaneserna med nödvändighet vara kineser. De har inget att säga till om i frågan, historien och deras förfäder talar i deras ställe. Men historien, som Xi Jinping formulerade den i sin ”kinesiska dröm” efter att han tillträdde som kommunistpartiets ordförande 2012, kräver av alla kineser att de åter skänker stolthet åt sitt land genom att utplåna ”förödmjukelsens sekel” som landet genomlevde från och med det första opiumkriget (1842) och framåt. Sedan de europeiska kolonierna Macao och Hongkong lämnats tillbaka är Taiwan nu det sista förlorade territoriet, den sista ”förödmjukelsen”.

Trots den ideologiska skillnaden mellan KMT och KKP delade Chiang Kai-shek denna essentialistiska nationalism, som ser återförandet av Kina till en stormaktsposition som en helig uppgift, och införde den i Taiwan. Det underlättades av att mer än en miljon fastlandskineser, motsvarande 15 procent av befolkningen, hade tagit sin tillflykt till ön. Men under demokratiseringen av Taiwan, från och med 1980-talet och framåt, fick den kinesiska nationalismen konkurrens av den en växande föreställning om en särskild taiwanesisk identitet, vars kulturella rötter visserligen delvis står att finna i Kina men som också följer en egen historisk och politisk bana. Denna identitära dynamik ledde fram till ett första maktskifte när en självständighetsivrande regering tillträdde år 2000.

Efter det nederlaget utsåg KMT den taiwanesiska självständighetsrörelsen till sin huvudsakliga fiende, och det konservativa ledarskapet började därför närma sig det kinesiska kommunistpartiet genom att spela på deras gemensamma vision om ett ”Storkina”. KMT återtog makten 2008 med stöd av näringslivet och medier som i stor utsträckning köpts upp för det ändamålet. Dess retorik hade en dubbel natur då den lade tonvikten på öns suveränitet samtidigt som den framhöll de ekonomiska fördelarna med ett närmande till fastlandet. Under Ma Ying-jeous ordförandeskap undertecknades inte mindre än 19 avtal med Peking, som bland annat lade grunden för en ”gemensam marknad på båda sidor om sundet”. Utbytet i alla möjliga sektorer ökade markant och Taiwans ekonomiska beroende av Kina, som redan var betydande, ökade till nivåer som oroade självständighetsrörelsen: 40 procent av öns export gick till Kina. Den väg mot återförening som de kinesiska myndigheterna hade slagit in på 30 år tidigare tycktes nu ha förvandlats till en motorväg.

Men den ”kinesiska drömmen” tog slut 2014. Den KMT-styrda regeringens försök att få igenom ett frihandelsavtal i parlamentet gav då upphov till en nationell motståndsrörelse. Avtalet som inte bara gav kinesiskt kapital möjlighet att investera i förlagsvärlden, mediasfären och kulturlivet, utan också öppnade den lokala arbetsmarknaden för kinesiska arbetare, gav upphov till stark oro. Den tre veckor långa ockupationen av parlamentet och de närliggande gatorna under ”solrosrörelsen” utgjorde kulmen på flera års missnöje och blev en vändpunkt i relationerna med Kina. Händelsen ledde till ett uppvaknande bland taiwaneser under 40 års ålder som under sina liv bara upplevt demokrati, och födde en ny generation aktivister och politiker som har en mycket mer skeptisk inställning till de politiska konsekvenserna av den ekonomiska integrationen med Kina.

Opinionsundersökningar visar att identifieringen med en självständig och suverän ”taiwanesisk nation” bara har stärkts under de senaste 15 åren. Enligt Centret för valstudier vid Chengchi-universitetet ansåg 2020 två tredjedelar av befolkningen sig vara ”enbart taiwaneser”, jämfört med mindre än en femtedel 1992. En studie publicerad i tidskriften CommonWealth bekräftar den siffran och ger en mer precis bild av situationen ur Taiwans perspektiv.(7) Två tendenser utkristalliserar sig. Å ena sidan kan relationerna med Kina inte längre utvecklas enligt den mall som fastställts av Peking. Fastlandets ekonomiska attraktivitet är sjunkande och över 90 procent av befolkningen förkastar principen ”ett land, två system”. Å den andra har den ”kinesiska drömmen” i princip dött för invånarna under 30 års ålder. Mer än fyra femtedelar av dem ser sig som ”enbart taiwanesiska”, två tredjedelar anser att ”Taiwan” borde vara landets officiella namn i stället för ”Kinesiska republiken”, och nästan lika många vill ha självständighet.

Sedan taiwaneserna slutat lyssna till de kinesiska sirenernas sång om gemensamt välstånd har Peking svarat med att åter plocka fram hotet om militär intervention. Men denna strategiförändring kolliderar med den snabba utvecklingen av de kinesisk-amerikanska relationerna. Sedan de diplomatiska kontakterna avbröts är USA inte längre bundet till Taiwan via något försvarsavtal. Den så kallade Taiwan Relations Act som antogs i april 1979 understryker dock vikten av att nå en fredlig lösning på konflikten, möjliggör försvarsleveranser till Taiwan och förbinder USA att ”upprätthålla USA:s förmåga att motstå våldsanvändning eller andra former av tvång som kan utsätta öns säkerhet eller dess ekonomiska och sociala system för fara”. Även om den inte explicit talar om möjligheten för en militär intervention i händelse av kinesisk aggression, möjliggör formuleringen ändå en sådan: den utgör grunden för den ”strategiska tvetydighet” som Washington upprätthåller.

I USA:s ögon har Taiwan alltid varit en spelbricka vars relativa strategiska värde beror på stormaktens realpolitiska överväganden i regionen. Sedan några år tillbaka är detta värdes kurva uppåtgående. Efter att ha utgjort en bricka i uppdämningspolitiken mot kommunismen under kalla kriget har ön blivit ett modellsamhälle för den kapitalistiska demokrati som Washington hoppades kunna införa i Kina genom att ”engagera” landet ekonomiskt. Under tre årtionden var denna strategi, som passade de multinationella företagen som hand i handske då den gav deras miljöförstörande och omättliga industrier tillgång till billig arbetskraft, en källa till optimism i det amerikanska ledarskiktet vad gäller integrationen av Kina i ”deras värld”. Den var fortfarande dominerande under Obamas regeringsperiod, men har lämnat plats åt en mer konfliktsökande strategi under Trump och Biden. Taiwan spelar en inte oviktig roll i denna nya doktrin.

På det geostrategiska planet är ön fortfarande en viktig länk i den första kedjan av öar som sträcker sig från Japan till Indonesien och som blockerar den kinesiska flottans tillgång till västra Stilla havet. Även på det ekonomiska planet spelar Taiwan en nyckelroll i USA:s försök att begränsa Kinas uppgång, i synnerhet i Biden-regeringens försök att få till stånd en allians av ”tekno-demokratier”. Öns fabriker producerar nämligen majoriteten av den senaste generationens halvledare, det vill säga delar som är oumbärliga för den globala digitala ekonomin (smartphones, uppkopplade produkter, artificiell intelligens och så vidare). USA vill försäkra sig om att denna resurs stannar i deras läger.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter

Fotnoter


Docent vid Centrala nationella universitetet i Taoyuan (Taiwan), och forskare vid Centre d’étude français sur la Chine contemporaine (CEFC) i Taipei.
Se till exempel Gilles Paris och Frédéric Lemaître ”Taïwan, au coeur des tensions entre la Chine et les États-Unis”, Le Monde, 15 april 2021, eller Brendan Scott, ”Why Taiwan is the biggest risk for a US-China clash”, Bloomberg, New York, 27 januari 2021 (uppdaterad 5 maj 2021), och Washington Post, 5 maj 2021.
Robert D. Blackwill och Philip D. Zelikow, ”The United States, China, and Taiwan – a strategy to prevent War”, rapport från Council on Foreign Relations, New York, februari 2021.
”China could attack by 2027: US admiral”, AFP och Taipei Times, 11 mars 2021.
Nathalie Guibert, ”Taïwan : des incursions aériennes chinoises sans précédent”, Le Monde, 25 januari 2021.
”Restoration of the lawful rights of the People’s Republic of China in the United Nations”, resolution 2758, FN:s 1976:e plenarsammanträde, New York, 25 oktober 1971.
”Taiwan vs. Kinesiska republiken, generationskonflikten övertar nord-syd-konflikten”, CommonWealth, nr. 689, Taipei, 31 december 2019 (på kinesiska).

Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)