1956 var ett händelserikt år, inte minst i Öst- och Centraleuropa. Chrusjtjovs ”hemliga” rapport på
20:e partikongressen, revolten i Ungern, det som kallas för ”polsk oktober”, allt detta visar på djupa motsättningar inom det socialistiska systemet, och nödvändigheten av politiska och ekonomiska reformer.
För 50 år sedan i Warszawa formulerade det så kallade Ekonomiska rådet, med namn som M. Kalecki, O. Lange, W.Brus, sina Teser beträffande riktningen för vissa förändringar i den ekonomiska modellen. Det låter kanske inte så värst upphetsande, men eftersom det är det mest genomarbetade teoretiska verk som presenterar en alternativ socialistisk ekonomisk modell, kan det vara värt att titta närmare på innehållet i dessa teser.

1. Staten bestämmer hur nationalprodukten ska fördelas mellan investeringar och konsumtion.

2. Staten bestämmer hur lönerna fördelas mellan samhällsklasser och sektorer inom ekonomin. Företagen sköter det som i Sverige kallas för löneglidning.

3. Staten bestämmer hur företagens inkomster ska fördelas mellan centrala fonder och företagens egna.

4. Företagen bestämmer självständigt:
a) vad som ska produceras och med vilka medel
b) varifrån man köper och till vem man säljer
c) fördelning av vinster (efter beskattning) mellan investeringar och löneökningar.

5. Löneökningar kopplas till företagens faktiska prestationer. Inflation kontrolleras genom progressiv beskattning.

6. Priserna fungerar som självständiga parametrar, utom när det gäller socialt viktiga områden – livsmedel, bostäder – och för att undvika monopol.

7. Arbetarråd ska väljas i fria val på företagen, och ha det övergripande ansvaret för driften.

Det här är en modell för en centraliserad ekonomi med utnyttjande av ekonomiska verktyg typiska för marknadsekonomi – marknadssocialism. Med företagsdemokrati som extra bonus.
Det tar inte ens ett år innan den nya ledningens flirt med de intellektuella visar sig vara ingenting annat än en taktisk fint. Även om klockan inte vrids tillbaka till stalinismens mörka år, vänds all entusiasm och alla förhoppningar om ett friare samhälle till besvikelse och apati.
Ekonomiska rådets teser hamnar i papperskorgen (även om delar av dess program praktiserades – ganska framgångsrikt – i framför allt Ungern), och det för en tynande tillvaro utan inflytande tills det upplöses 1962.
År 1989 går den ”reellt existerande socialismen” (vilket härligt namn!) i graven, sörjd av få. Den ekonomiska chockterapi som sätts in resulterar i en kapitalistiskt system som inte heller det väcker någon större entusiasm, tvärtom, missnöjet och motståndet växer hela tiden. Och det tänker man i sitt stilla sinne, tänk om, tänk om de hade fått chansen för 50 år sedan. Och är det verkligen alldeles för sent?