Det handlar inte om lycka.
Nej. Bättre upp.
Det handlar om smärtlindring.
Kristina Lugn

En kvinna kommenterar min käpp. ”Har du gjort den själv?” ”Nej, jag köpte den i London 1965 när jag skulle till högländerna.” ”Snygg”, säger hon och klistrar en lapp på den. Där finns mitt namn och födelsenummer och jag blir försedd med kläderna jag ska bära under ingreppet. Man kommer att placera mig i en röntgenapparat, tumören i levern lokaliseras och en nål förs in i den. När nålspetsen hettas upp förstörs tumören. Under ingreppet sover jag och senare på dagen går jag hem med fyra Oxynorm och några rör Innohep i fickan. Levertumören – min andra – är sannolikt följden av en hepatit c orsakad av narkotikainjektioner med orena instrument.

Innohep injicerar jag i lårmuskeln. En gång i tiden injicerade jag andra preparat, men den tidens injektioner gjordes intravenöst. Det var i mitten av 60-talet och jag medicinerade mot förtvivlan och livsleda. Medicinerna utgjordes av bokpackar från biblioteket, otaliga kvällar i biografmörker, Miles Davis och Schubert och allt jag kunde komma över från gatans apotek. Det var amfetaminpreparat som Preludin, Ritalina och Maxiton forte och det var morfin och heroin i London 1965. Det var råopium och LSD, det var gräs från Marocko och hasch från Libanon, Turkiet och Afghanistan. Det var till och med en Meskalinkaktus hittad i en blomsterhandel i centrala Stockholm. Det var allt som tillfälligt kunde döva mina känslor av olycka, tristess och meningslöshet.

Min bäste vän Janne var 16 när vi lärde känna varandra, hans flickvän var 15 och den gemensamme vännen Harry var också 16. Han hade sjungit i Stockholms gosskör. Själv var jag 17 och drömde om att bli författare. Harry dog så småningom av en heroinöverdos och Jannes flickvän berövade sig livet när hon i medelåldern övergått från narkotika till alkohol. Janne injicerade råopium under flera års tid. Råopium fanns i Stockholm under 60-talet och var tämligen billigt. Morfin var svårt att få fatt i. Heroin förekom knappt. Bara de riktigt förtvivlade ger sig på att injicera råopium. Man löser lite opium i upphettat vatten. Vätskan ser ut som gammalt diskvatten och lukten är motbjudande. Man ser växtdelar i det bubblande vattnet, filtrerar genom en bomullstuss och injicerar med en kanyl i grovlek 18. Kommer något av vätskan ut i muskeln skriker man.

Janne och hans flickvän hade det gemensamt att deras fäder berövade sig livet. Flickans pappa tog sitt liv då hon var i förskoleåldern. Jannes pappa spikade i senare medelåldern fast en planka i sommarhusets golv, stödde jaktgevärets kolv mot plankan och stoppade mynningen i munnen. Med Jannes gamla metspö nådde han avtryckaren. Som liten var Janne allergisk. På Karolinska Sjukhuset i Solna hade man spänt fast honom i en säng och undersökt hur hans kropp reagerade på olika födoämnen. Några år senare åkte han regelbundet till sjukhuset där man gav honom Efedrininjektioner. Senare invigde han sin flickvän och mig i bruket av narkotika. Jag lärde en flickvän haschrökandets konst. Hon hade varit eksembarn och som förskolebarn legat bunden i en sjukhussäng för att hon inte skulle klia sönder såren. När vi rökte hasch skrattade vi så att vi grät.

Jag tänker på oss som Självmordspatrullen. I gruppens periferi fanns ett antal mer försiktiga vänner. De injicerade aldrig, men rökte enorma mängder gräs och hasch. Två av dem blev senare socionomer. Janne övergick till alkohol och blev journalist. Själv rökte jag gräs och hasch i nio års tid, försörjde mig på lärarvikariat, ansågs göra ett bra arbete och hade alltid jobb. Fem gram gräs kostade i början av 60-talet 25 kronor. Fem gram är så mycket som ryms i en vanlig tändsticksask.

På heroin i London sommaren 1965 låg jag på ett skitigt köksgolv och kräktes tätt intill överdosen och andningsstoppet, natt efter natt. Den som tvekar inför suiciden kan alltid hitta en passande olycka att utsätta sig för. I dag ser jag allt bruk av tung narkotika som maskerade suicidförsök. Med ”tung narkotika” menar jag narkotika som vid överdosering kan leda till ögonblicklig död.

Det finns folk som påstår att det förflutna är dött. ”Glöm”, säger de. ”Det där är länge sedan. Det är gammalt!” Hos andra låter det på annat sätt. Hos William Faulkner, nobelpristagare i litteratur 1949, sägs att ”Det förflutna är aldrig dött, det förflutna är inte ens förflutet.” Hos den finske författaren Henrik Tikkanen sägs att: ”Den som inte ser framåt och inte bakåt får se upp.” Själv menar jag att det som skedde långt innan jag föddes har betydelse för hur jag kommit att treva mig fram genom livet.

Mormor och morfar föddes 1886 på nordöstra Gotland. Morfar blev folkskollärare, mormor födde åtta barn. Ett av barnen hette Inge. 1926 var Inge 14 år och avled under svåra smärtor i reumatisk feber. Det morfin han borde ha fått injicerade jag långt senare. Inge fick nöja sig med Albyl.

Hon som skulle bli min mor kallades Inga. Hon tog realexamen 1944 och tänkte bli lärare som sin far. Men en rekryt kom emellan. Hans namn var Karl Erik. På det som i dag heter Hotell Kalk i Visby blev Inga gravid vid sitt första samlag. Inga var född några månader efter att hennes bror avlidit. Ingas namn var inte Inga. Inga var hennes smeknamn. Hon hette Ingegerd. Gärden till Inge.

Jag föddes i Malmö där rekryten hörde hemma och Inga och jag bodde med min far i farmors hus. Farfar var alkoholiserad och utslängd. Snart berättade besökande morbröder för mormor och morfar att Inga blivit mager och att hon inte for väl i äktenskapet. När jag blivit två år gammal kom morfar på besök. Han ämnade ta reda på hur det stod till med dottern och barnbarnet och samlade far och farmor för ett samtal i köket. Inga fick inte delta i resonemanget om sin framtid. Hon satt utanför köksdörren och lyssnade. Morfar ställde en fråga till min far: ”Vem vill du ha – min dotter eller din mor?” Enligt Inga ska min far ha svarat: ”Då väljer jag mor.” Dagen därpå står morfar och Inga på Malmö central och min far kommer för att ta farväl. Morfar lyfter mig ur Ingas famn och lägger mig i min pappas armar. Så tar han mig tillbaka i det han till min far yttrar: ”Nu vet du hur det är att ha förlorat ett barn.” Det var sista gången min far mötte min mor. Själv skulle jag återse min far först då jag sökte upp honom 50 år senare.

Vi kommer hem till Slite, den lilla gotländska orten med den stora cementfabriken. Morfar lyfter mig ur vagnen och mormor står på trappan till det röda huset med vita knutar. Morfar bär mig till mormor, lägger mig i mormors armar, omfamnar oss och säger: ”Nu har vi fått Inge tillbaka.” Som den återuppståndne Inge förvandlas jag till min morbror och en ny livsväg stakas ut åt mig. Jag är nu den avlidne morbrodern som sades ha varit sällsynt begåvad och oändligt snäll. Han dog vit runt munnen efter otaliga Albyl.

Jag bor nu hos mormor och morfar. Inga bor i samma hus och arbetar som kontorist på kraftverket. Tre år gammal får jag 40 graders feber. Provinsialläkaren tillkallas och det blir iltransport till lasarettet. Doktor Palmgren i Visby konstaterar kikhosta, dubbelsidig lunginflammation och vatten i lungsäcken. Den som har vatten i lungsäcken kan drunkna i sina inre oceaner. Senare skulle närheten till drunkningsdöden bli en återkommande realitet i mitt liv.

På lasarettet i Visby ligger jag under 28 dygn isolerad på ett rum vilket jag minns som soligt och ljust. Vad består treåringens minnen av? Finns där ens en tillstymmelse till objektiv sanning? Är inte treåringens föregivna minnen blott ett gytter av konstruktioner och försök att skapa mening i det obegripliga? Under 28 dagar fick min mamma inte besöka mig. Mormor och morfar var inte heller välkomna. Min vanliga värld var försvunnen och tillvaron obegriplig. Därtill den höga febern och de vitklädda gestalterna som sökte bevara min flämtande livsgnista med för barnet obegripliga åtgärder.

Denna text är till för betalande läsare. Vill du läsa hela? Prenumerera nu!

Mats Wahl