Jag har en fibro-morsa. Hon är en av alla dom kvinnor i offentliga sektorn som fått diagnosen fibromyalgi: värk i alla kroppens muskler och leder. Ont vid minsta beröring. Till detta kan läggas till utslitna ryggkotor samt utmattningsdepression. Hon är förskolelärare. Hon har uppfostrat två ungar på egen hand. Lönen är usel. Sånt sliter.
Min mormors kropp är helt ledbruten. Hon har reumatism. Hon har uppfostrat fyra ungar, jobbat deltid i deltaljhandeln och heltid i hemmet. Hon fick förtidspensionera sig. Kroppen pallade inte. Hon klarar sig inte på sin pension. Min mormors mamma var piga åt storbönderna ute på vischan i sydöstra Blekinge. Hennes kropp var också helt paj när hon dog. Hon hade en syster som dog till följd av lunginflammation, då hon tvättat kläder i jävligt kallt vatten en jävligt kall vinterdag åt en rikemansfamilj, som inte skickade efter doktorn. Tre generationer kvinns. Ett stycke nutidshistoria som inte slutar här.
Jag har en syrra som bokstavligen, rent kroppsligen, stått i kö för att få sommarjobb. Kommunen ordnade påhugg till arbetslösa ungdomar. Det innebar i praktiken att den eller dom som på morgonen var först i kön fick jobb för dan. Dom andra fick gå hem. Detta är 2000-tal. I början av 1900-talet stod min mormors farsa i kö med en massa andra män för att få jobb för dan. Själv är jag visstidsanställd eller kalla det gärna säsongsanställd. Allt beror på hur budgeten ser ut halvårsvis för skolan jag arbetar på. Historien fortsätter.
Min morfar har inte råd att laga tänderna. Vi la ihop för att han skulle kunna fixa käften. Detta är 2000-tal. När han var barn för en sådär 70 år sedan, hade gamlingar inte heller råd med ordentlig tandvård. Det har förresten inte hans barn och barnbarn som är över tjugo år heller. Detta är fortfarande 2000-tal.
Min gammelmormor var socialdemokrat, hennes man med. Min mormor och min morfar är också socialdemokrater. Deras barn och barnbarn är inte det. Själv tycker jag att det är talande. Vi har dragit våra slutsatser grundat på fakta och erfarenheter – ren empiri. Och vi skiter i lik i garderoben. Min morsa har känt på sossarnas besparingar inom den offentliga sektorn så aktivt att hon nästan själv stått lik på jobbet. Varför skulle hon och andra i hennes situation rösta på ett sånt parti? Det finns ju inte en enda anledning. Sossarna har gett fan i folkhemsbygget för länge sen. Dom har gett sitt godkännande till för stora barngrupper på dagis, för lite personal, skitlöner och för hög sjuknärvaro bland personal och barn (med skitlöner har man inte råd att vara sjuk). Det krävs ju ingen Einstein för att räkna ut att till slut brister det. Kroppen säger ifrån. Långtidssjukskrivningarna stiger. Det här är den verklighet vi lever i och den är fullständigt oacceptabel. Vi är inte så få heller. Vi är inte heller få som insett att vänstern är det enda alternativet.
Kollar man med unga människor av idag, så har dom också förstått det. Missnöjet växer. Det finns all anledning i världen för vänstern att kunna expandera. Och då händer det. Ett drev dras igång. I media, var annars? Folk från höger till så kallad frihetlig vänster hänger på och ribban för debatten är lagd. Sakfrågorna hamnar som vanligt i skymundan. Makt, ägande och kapital visar musklerna.
Det är nu som vänstern inte får ge vika. Att gå högerut, mot sossar som för längesen skulle slutat kalla sig för socialdemokrater, är att inte ta vanliga människors behov av en konsekvent förd vänsterpolitik på allvar. För borgarna är det oerhört lätt att leva med en socialdemokratisk regering som för borgerlig politik. Men för alla dom som sliter ryggarna av sig inom vården, skolan, detaljhandeln och industrin, är det livsfarligt i ordets rätta bemärkelse.
Om inte vänstern kan samla ihop sig nu och utgöra ett alternativ till det politiska etablissemanget, vad ska vi göra då? Ska vi stillatigande se på när arbetsvillkor och lönesättning börjar likna tidigt 1900-tal? Ska vi luta oss tillbaka och hoppas på det bästa när socialförsäkringssystemen nedmonteras? När grundläggande behov privatiseras? Vilken vänster vill vi vara? Den som kastar in handduken? Oacceptabelt.
Jag sätter mitt hopp till kvinnsen och uppmanar: Tanter i offentliga sektorn – förenen eder! För ingen annan verkar göra det.
