Utrikes 08 januari, 2009

Tariq Ali: Vänstern måste vara hård och realistisk

Att både vänstern och högern har gett upp inför marknadskrafterna, utgör ett verkligt hot mot demokratin. Då uppstår i realiteten en enpartistat. Det menar historikern och debattören Tariq Ali.

– Låt oss vara rättframma: De gav upp. De kapitulerade för den dominerande ideologin. Nu, när systemet som de satsade och hoppades på är i kris, verkar de väldigt förlägna.

Den brittisk-pakistanske historiken, författaren och agitatorn Tariq Ali talar om de stora skaror radikala vänsterintellektuella och ledande aktivister som efter 1980-talet lämnade sina tidigare ståndpunkter.

– Du kan gå igenom princip vilken som helst europeisk regering och finna folk som var radikaler på 1960-talet. När kommunismen kollapsade bestämde de sig för att detta var slutet, på historien, på deras liv, på allt de trodde på.
– Fram till alldeles nyss höll de på att angripa till och med varje form av socialdemokratisk reformism. ”Åh, det där är gammalmodigt!” ”Ni är dinosaurietyper som tror på statligt ägande och nationaliseringar!” Och nu är det George W. Bush som håller på och nationaliserar, skrattar Tariq Ali.

Att han själv inte hör till de uppgivna är tydligt. Mannen som revolutionsåret 1968 inspirerade tusentals människor, inklusive Mick Jagger, som skrev Street Fighting Man om honom efter en antikrigsdemonstration, har fortsatt kämpa. Vi möter honom hemma, i ett grått och kyligt London, där de obligatoriska tidningslöpsedlarna om barn som råkat illa ut trängs med krisrubiker som ”Bank Home Loans Rip-Off”. I bokhyllorna trängs romaner med DVD-boxar. En av dem är den hajpade amerikanska TV-serien The Wire. ”Fantastisk” kallar Tariq Ali den. Huset i norra London, får vi för övrigt veta lite senare, användes under andra världskriget av norska motståndmän.

När Tariq Ali får frågan om hur han ser på dagens vänster tar han vant fram den breda penseln.

– På de flesta ställen i världen är vänstern extremt svag. Det är ironiskt, för den objektiva situationen är samtidigt väldigt positiv på flera sätt, en massiv kris för den kapitalistiska ekonomin; USA som visar sig oförmöget att ockupera och hålla greppet om andra länder, vilket vi har sett i Irak och Afghanistan; världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut.

– För vänstern hör Europa till de mest nedslående ställena. I land efter land ser vi hur kommunismens kollaps har lett till socialdemokratins kollaps. När det gäller ekonomisk politik är skillnaderna mellan mitten-vänstern och mitten-högern minimala. I Tyskland har vi visserligen ett vänsterparti som är ganska starkt och som opponerade sig mot krigen i både Irak och Afghanistan. Oskar Lafontaine (tidigare socialdemokratisk finansminister, idag en av partiledarna i Die Linke, reds. anm.) är väldigt skarp när det gäller ekonomin. Men i Frankrike är socialistpartiet på väg att kollapsa, och till vänster finns inget alternativ. I Italien har yttervänstern imploderat – begått politiskt självmord. De vänstersocialistiska partierna i Danmark och Norge har en del bra folk, men de är opportunistiska. Ibland står de inte emot sådant som man borde stå emot – till exempel krig.

Vad får det för konsekvenser för politiken mer allmänt?
– Att bägge lägren har kapitulerat för den fria marknaden, betyder att demokratin själv är under hot. För det innebär att vi de facto fått enpartistater under kapitalets diktatur.

Många menar att vänsterns betoning av identitetspolitik – att fokusera mest på gruppers marginalisering, snarare än klass – alienerade arbetsklassen. Att det är fått arbetsklassen att söka sig högerut. Vad säger du om det?
– Arbetarklassens traditionella partier – i första hand socialdemokratiska partier – de övergav arbetarklassen. De blev partier uteslutande inställda på att sköta och driva kapitalismen effektivt – alltså profitmaximering. Det var det som drev arbetarna högerut. Det är detta stora, tektoniska skiftet i europeisk politik efter 1989 – alltså att själva grundplattorna rörde på sig och socialdemokratin bröt samman – som haft avgörande betydelse. Vi ska inte överdriva betydelsen av att en del grupper ute på vänsterkanten blev besatta av identitetspolitik. För vi måste erkänna att vänstern har varit väldigt svag. Det var en reträtt när man inte hade mycket annat kvar att hålla på med.

Kan det vara andra krafter som kliver fram som alternativ?
– Extremhögern har redan gjort det. Le Pen, som nu i och för sig är på nedgång. Högerpopulistiska partier i Skandinavien som gör invandrare till syndabockar. En mycket stark nyfascistisk rörelse i Österrike. Ex-fascister som har makten i Italien i allians med Berlusconi, och som angriper invandrare och driver fram pogromer. När de klassiska arbetarrörelsepartierna svikit kunde Berlusconi säga till arbetarväljarna: ”Jag kan skydda er bättre än mitten-vänstern – de är beredda att sälja ut er”. Och det var delvis sant.

Medan socialdemokrater i vissa fall har varit bättre på att föra nyliberal politik?
– De som sitter vid makten i Storbritannien, New Labour och Gordon Brown, de har varit arkitekter för det system som är i kris här. De tog det förbi Thatcher. Storbritannien var mindre reglerat än USA – Bonanza-kapitalism. City of London var USA:s Guantanamo: här kunde man experimentera med sådant som de inte kunde göra fullt ut i USA. Storbritannien borde bli uteslutet ur Europa. Låt dem gå med USA och vara en utpost där istället.

De senaste åren har Tariq Ali skrivit flera böcker om USA:s krigföring i Mellanöstern, och varit en flitigt anlitad talare i antikrigsmobiliseringar. Men när gigantiska folkmassor samlades i februari 2003 för att protestera mot Bushs angreppsplaner mot Irak, varnade han för att det behövdes ett regimskifte om protesterna skulle få verkan. Idag säger han:
– Jag tror att det är fel att kalla det som hände 2003 en rörelse. Det var en spasm. Det var en hedervärd sak att komma ut på gatorna i vrede över lögnerna. Men man kan inte kalla något som sker en dag en rörelse.

Men om det inte gick att uppbåda någon bestående fredsrörelse, har det funnits andra bestående resultat av krigföringen.
– Vad vi har sett är hur en aggressiv islamofobi har spridit sig som en farsot över västvärlden. Det drabbar folk: allt från triviala saker, som att bli föremål för ”slumpmässiga” kontroller på flygplatsen, till att människor arresteras utan rättegång, fängslas, torteras. Det som är extra upprörande är att detta händer på en kontinent som är helt besatt av Holocaust och folkmordet på judar under andra världskriget. Det blir vi påminda om non-stop. Bra, säger jag. Problemet är att man inte lär något av det. Man ser till exempel inte att språkbruket mot judarna före kriget är så gott som detsamma som mot muslimer idag – de har konstiga kläder, de har skägg, de har konstiga seder, de pratar konstiga språk – och de är terrorister. Allt detta sades om och mot judarna. Fast istället för ”terrorist” var det ”bolsjevik” för deras del. Den judisk-bolsjevikiska konspirationen var ett helt allmänt tema i västerländsk kultur – och vänstern tog strid mot den. I dag tycker jag vänstern har varit väldigt svag i att ta utmana islamofobin. Vänstern delar många av den rådande kulturens fördomar och har accepterat idén om ett ”civilisationsgap”. Det tror jag är väldigt, väldigt farligt.

Idag är väl en vanlig anklagelse snarare att man inte tillräcklig tar upp problem förknippade med islam?
– Det finns gott om muslimer eller folk med muslimsk bakgrund som tar upp ohyggligheter och brott begångna innanför den islamiska världen. Många av oss gör det hela tiden. Men de som lyfts fram inom den västerländska kulturen, det är folk som kritiserar för att behaga Västvärlden.
– Se på Ayaan Hirsi Ali. Hon har gjort karriär på att förkasta islam, på basis av att hon gått igenom en könsstympning. Nu har könsstympning ingenting med islam att göra. Det är en förislamisk tradition, en fruktansvärd sedvänja i vissa delar av Afrika, praktiserad av kristna, muslimer och andra. Men det är detta med islam som hon har slagit mynt av.

Det finns motsvarigheter till Ayaan Hirsi Ali i snart sagt varje europeiskt land. Vad beror det på?
– Varför skulle det inte finnas folk med muslimsk bakgrund som är opportunister i likhet med många andra i samma samhälle? Jag moraliserar inte över att de gör sina försök och tjänar pengar på det. Det jag däremot avskyr, är när de här människorna sätts upp på piedestal. Det är motbjudande.

– Det har till och med varit några idioter till franska intellektuella som jämfört Hirsi Ali med Voltaire! Det man måste fråga sig är vad det är för tider vi lever i, när man inte bedömer folk som henne efter det de skriver – smörja av den värsta sorten – utan på grund av den roll de spelar i den västerländska kulturen, i ett läge då det finns en efterfrågan på muslimer som behagar. Det finns kvinnor i Iran, Pakistan, till och med Saudiarabien, som utmanar det som görs mot dem. De nämns aldrig, för de arbetar inte enligt den logiken.

Vi blir avbrutna av ett telefonsamtal. Någon vill boka in ytterligare ett arrangemang, troligen en radiointervju. ”Nej, det funkar inte imorgon, då har jag två intervjuer. Men senare idag kan ni komma och plocka upp mig hemma”, säger Ali med sin vänliga och intensiva stämma. Den är liksom präglad av att ha varit i övertygandebranschen i några decennier. Han lutar sig tillbaka igen till en halvliggande ställning, med ena benet upp på det låga, tunga träbordet.
– I Iran undertrycktes vänstern av shahen med USA:s stöd. I arabvärlden förintades den sekulära nationalismen av väst, med Israels hjälp. I världens största muslimska land Indonesien fanns också världens största kommunistparti – det blev utplånat 1965, nästan en miljon kommunister dödades. Det är ett vakuum som islamister fyllt. Och USA har en egen roll i det. Men det är ju inget de vill kännas vid, så det blir prat om att allt möjligt har ”rötter” i islam.

På väggen bakom oss hänger en stor målning med Lenin försjunken i arbete, bekymrad men engagerad. Jag frågar Tariq Ali om han är pessimistisk.
– Nu, på grund av krisen är det många som läser, tänker, vill veta. Marx är på bestsellerlistorna i vissa länder. På så sätt är jag inte pessimistisk. Världen ropar efter omdaning. Frågan blir vem som ska omdana den.

I en stor essä om 1968 berättar Tariq Ali om tiden på tidningen Black Dwarf, då en man i overall kom förbi varannan vecka ett tag och gav dem pengar. Det visade sig vara en småhandlare, som motiverade sitt stöd så här: ”Capitalism is so non-groovy, man”. Det svänger kanske inte lika mycket om vänstern idag. Vad kan man göra?
– Jag menar att detta är en tid då vänstern måste vara väldigt sansad, hård och realistisk. I Latinamerika har de gjort framsteg på det sättet. Det finns massa problem där, men flera regeringar har gjort saker för och med de fattiga. Och man har satt upp en gemensam front mot den stora grannen i norr. Revolutionen i Nepal, som gjorde slut på monarkin, var en väldigt glädjande händelse – och kraftigt underrapporterad i Väst. Maoisterna har omvandlat sig till demokrater och gör det rätta, kräver social förändring och säger att de bara tänker vara med i regeringen på de villkoren. Problemet med europeisk vänster är att många inte förhållit sig till det stora nederlaget på 1980-talet och till socialdemokratins sammanbrott, utan bara kör på som om inget förändrats.

I mars planerar Tariq Ali att komma till Oslo för en uppläsning tillsammans med den norske författaren Thorvald Steen, av ett teaterstycke om den kurdisk-arabiske 1100-talshärskaren Saladin som styrde över ett mångreligiöst Jerusalem. Men planerna på att skriva librettot till en opera om Ayatollah Khomeini har fått skrinläggas, berättar han.

– Folk trodde att det skulle leda till fatwas och blod, så det blev inget. Och jag hade helst velat samarbeta med en iransk kompositör, vilket visade sig bli för svårt
.
Kanske den kan sättas upp i Iran så småningom?
– Ja, det hade varit det bästa. Att åka till Iran och göra det där, om tio år, om jag lever då, skrattar han.

Till sist kan jag inte låta bli att fråga honom om Rolling Stones. Vad tycker han om sina still-going-strong-kollegor i dag, 40 år efter Street fighting man? Svaret är karaktäristiskt för en aktivistisk historiker som ständigt är på väg:
– De var väldigt bra på 1960-talet, men nu är det bara retro-grejer.

Utrikes 08 januari, 2026

Åklagare utreder Janis Varoufakis efter ecstasykommentarer

Upprorsmakare. Den grekiska vänsterpolitikern Janis Varoufakis har väckt högerns ilska sedan han erkänt att han tog ecstasy i Sydney för 37 år sedan. Foto: skärmklipp från podden Phasma: https://www.youtube.com/@StoPhasma.

Grekisk polis har inlett en preliminär utredning mot den tidigare finansministern Janis Varoufakis efter att han i en videopodd berättat att han tog ecstasy på en fest i sin ungdom. Vänsterpolitikern svarar att det är hyckleri med tanke på att det är regeringens restriktiva narkotikapolitik som säkrar ”drogmaffiornas” vinster.

I går sände polisen vidare en video till Atens åklagarmyndighet för att se om vänsterpolitikern Janis Varoufakis har begått brott. Detta efter att han erkänt att han provat droger i sin ungdom. Enligt grekiska medier gäller utredningen inte narkotikabruk i sig, utan huruvida uttalandena kan utgöra uppmuntran till eller indirekt reklam för narkotika enligt grekisk lag.

Det är i en videointervju med podden Phasma som den tidigare finansministern, som i dag är partiledare för Mera25, kritiserar landets restriktiva drogpolitik och även beskriver sina egna erfarenheter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 08 januari, 2026

Vänsterpartiet vill stoppa europeiska nazistresor

Polska högerextremister demonstrerar i Warsawa, juli 2025. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

Nazistiska Aktivklubb försöker bygga upp ett europeiskt nätverk med likasinnade. Nu vill Vänsterpartiet stoppa resorna med insatser på EU-nivå. ”Utifrån den svenska regeringens tystnad oroar jag mig för att man inte tar hotet på allvar”, säger Hanna Gedin, europaparlamentariker.

”Sightseeing i solen, nazistmarscher och närstridsträning.” Så beskrevs nazistiska Aktivklubbs lockerbjudande till unga män i våras i TV4.

Den våldsamma organisationen reser regelbundet ut i Europa för att träffa meningsfränder. Senast för två månader sedan reste en svensk delegation till Polens huvudstad Warszawa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 08 januari, 2026

Könsord, fylla och skadestånd – här är förolämpningslagens första halvår

Sex månader har gått sedan lagen om förolämpning mot tjänsteman infördes. Flamman har tittat närmare på statistiken – och djupdykt i fem fall. Vad får man egentligen säga till en tjänsteman?

1 184 anmälningar. Så många gånger har brottet förolämpning mot tjänsteman rapporterats in mellan lagens införande den 2 juli i år och början av december 2025.

Av anmälningarna har över hälften lämnats in av polisman i tjänst. 383 har lagts ned, 477 är fortfarande öppna, och 181 har tagits vidare till åklagare. Hittills har ett par domar fallit, bland annat mot den 36-årige man i Göteborg som var först med att fällas för brottet i början av september efter att ha kallat en kvinnlig polis för ”hora”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 07 januari, 2026

Platoncensur på filosofikurs i Texas: ”Absurt”

Kollage: Flamman.

Den svenska filosofiprofessorn Martin Peterson får inte längre undervisa i vissa av Platons texter för sina studenter vid A&M University i Texas. Anledningen är universitetets nya regler – som förbjuder ”rasideologi” och ”könsideologi”.

Filosofiprofessorn Martin Peterson (bilden) sitter på flygplatsen i Paris med sin son när Flamman ringer, i väntan på ett plan tillbaka till Texas.

– Till och med New York Times har hört av sig nu. Det är på den nivån, säger han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 07 januari, 2026

Man måste inte välja mellan Trump och Maduro

Framtid. Trump och USA har troligen koloniserat Venezuela, men många led också under Nicolas Maduros förtryck, skriver Slavoj Žižek. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

USA säger sig befria Venezuela – men talar samtidigt öppet om att ”styra” landet och ta kontroll över dess olja. När Donald Trump kliver in i Caracas gör han det inte i demokratins namn, utan i kolonialismens. Men vänsterns främsta uppgift är att förstå varför den bolivarianska revolutionen blev en sådan katastrof, skriver Slavoj Žižek.

Medan medierna fylls av detaljer om gripandet av Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, bör man rikta blicken mot det verkligt märkliga: Venezuela är nu de facto ockuperat, samtidigt som samma regering fortsätter att styra landet.

Den 3 januari 2026 förklarade Trump att USA kommer att ”styra” landet ”tills vi kan genomföra en säker, korrekt och omdömesgill övergång”, och ännu mer rakt på sak att han betraktar sig själv som ”ansvarig för Venezuela”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 januari, 2026

Busschaufförernas stresskamp: ”Extremt fackfientligt”

Av de 17 personerna ombord på bussen i Liljeholmen skadades alla utom en. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter flera dramatiska bussolyckor som tagit både förares och resenärers liv begär Kommunal att arbetsmiljön ombord granskas. Chauffören och skyddsombudet Petra Zallin på Nobina berättar för Flamman om minutmarginaler, nitisk övervakning, och förare som skippar både lunch, vatten och kisspaus.

16.06, dagen före nyårsafton, smäller det i knutpunkten Liljeholmen söder om Stockholm. Framrutan på den röda SL-bussen krossas när den drämmer in i husfasaden. Sexton personer ombord på bussen skadas, inklusive föraren. Sju förs till sjukhus, varav minst två med allvarliga skador. Stadens pendlare har redan olyckan vid Tekniska Högskolan färskt i minnet från månaden innan, där förarens oväntade kollaps vid ratten ledde till att en av Transdevs långfärdsbussar plöjde genom en busskur och tog tre kvinnors liv

I augusti 2025 dog en chaufför i en krock i Trelleborg, som även den misstänks ha orsakats av ett sjukdomsfall. Den anonyma busschauffören ”Marie” på bolaget Nobina larmade efter det i en intervju med TV4 om arbetsvillkor hon menar kan riskera livet på kollegor och passagerare. Efter den senaste kraschen i Stockholm uppmanade Nobina-skyddsombudet Peter Selén regionpolitikerna i radio att granska arbetsmiljön och stressnivå, och meddelade även att det inte var halt på olycksplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 07 januari, 2026

De bygger hållbart och grönt – för stadens fattigaste

L’Espoir är byggt som passivhus med solceller och gemensamma utrymmen. Foto: Jenny Stenberg.

Huset L’Espoir i Bryssel är byggt med solceller, gemenskap och inspiration från amerikansk medborgarrättsrörelse. Nu vill det sociala bostadsbolaget bakom projektet visa att klimatsmart boende inte är ett privilegium för de rika.

–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.

– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.

Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.

Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.

Hopp. De boende i L’Espoir bestämmer tillsammans om husets skötsel, ekonomi och gemensamma ytor – en styrka, men också en källa till konflikter. Foto: Jenny Stenberg.

– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.

– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.

Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.

– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.

Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.

Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.

Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.

–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.


2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.

Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur/Nyheter 06 januari, 2026

”Texten tillfredsställde en mörk drift hos folk”

Den svenska kritikern Sanna Samuelsson och den franska författaren Édouard Louis. Bild: Privat / Jessica Gow/TT.

Podden Gästabudet ger utmärkelsen Årets sågning till

Sanna Samuelsson är årets vinnare av litteraturpodden Gästabudets utmärkelse ”Årets sågning”. Texten i fråga är hennes recension i Aftonbladet av den franska författaren Édouard Louis Monique flyr. Förutom att belöna boken med ett (1) plus av fem, inleds recensionen med ordet ”Blä.”

I poddavsnittet beskriver hon sig som ambivalent till utmärkelsen. Flamman ringde upp för att gräva i känslorna kring priset.

Hur känns det att vinna?

– Jag var faktiskt lite orolig att det skulle hända, för jag märkte att många reagerade väldigt positivt på texten. Och jag mindes debatten förra året då Gunilla Kindstrand vann för sin sågning av Daniel Sjölins roman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 januari, 2026

Europas fall är ingenting att fira

Ett Europa som blir turistparadis för amerikaner och kineser duger inte som framtidsvision. Foto: Mirco Toniolo/Errebi/AGF/REX.

Svaret på Europas kris är inte att acceptera att bli en koloniserad vykortskontinent – utan att ta chansen att bli självständigt på riktigt.

Ett Europa vars innerstäder töms på invånare och fylls med sydostasiatiska turistgrupper, kitschiga souvenirbutiker, Airbnbboenden och pizzamenyer på tolv språk. Där tekniken kommer från USA, mineralerna från Kina, och vi själva nöjer oss med rollen som en sömnig vykortskoloni.

Det är kontinentens framtid om vi inte ändrar kurs, skriver idéhistorikern Anton Jäger i en uppmärksammad krönika i New York Times. Men svaret bör enligt Jäger inte bli att försöka återfå vår fornstora glans, utan att acceptera nedgången och finna vår plats som världens nya utkant.

Jäger har dock fel i sin historieskrivning. Europas nedgång skedde förra århundradet när kolonialflaggorna halades i Algeriet, Kongo och Indonesien. Det gamla Europa hanterade sin nyfunna litenhet genom att vända sig till europeisk integration. Det europeiska samarbetet behöver ingen nedgångsstrategi eftersom samarbetet redan är en sådan. Jägers diagnos är alltså minst 50 år för gammal.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken.

Den geopolitiska stiltjen efter murens fall gjorde det möjligt för Europa att spela självständigt utan att riktigt vara det. Energin säkrades genom billig rysk gas och säkerheten sköttes av amerikanska vapen. Så länge detta fungerade kunde man framstå som en självständig aktör. Men vad den politiska eliten såg som en bestående lösning visade sig i efterhand bara ha varit ett sätt att vinna tid.

Låt oss kalla detta för den tyska eran. De lata olivmumsarna i södra Europa kunde inte handskas med pengar och påtvingades en sträng nedskärningsregim. Länderna i östra Europa rundades bokstavligen av en gasledning i Östersjön. Att balter och polacker gnällde visade bara att de inte förstår geopolitik.

Den ryska invasionen av Ukraina 2022 visade att stabiliteten var en illusion. Det Europa som de tyska förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel lämnade efter sig pressas nu till bristningsgränsen av Putin och Trump. En situation som ställer de små rödgröna partierna till vänster om socialdemokratin inför ett existentiellt vägval. Utan möjligheten att förverkliga en egen vision för Europa tvingas pyttevänstern att välja mellan att underordna sig den systembevarande mitten och den radikala högern.

Att gå mitten till mötes innebär en identitetskris för den traditionella vänstern. Här tvingas man svälja militär upprustning, Natomedlemskap, mer europeisk överstatlighet och stram migrationspolitik. Men efter att ha sålt sin själ för att slippa pulveriseras under Meloni, Weidel, Bardella eller Åkesson kan vänstern fortsätta krångla sig fram.

Läs mer

Vänstervisionen som konvergerar med ytterhögern är på ytan muntrare. Här firar vi imperiets fall. Västvärlden drar sig tillbaka från sin globala position efter hundratals år av exploatering och dominans. Miljontals människor tvingas ut ur Europa men de återvänder trots allt till sina naturliga kultursfärer för att avnjuta freden som råder sedan världen delats upp i slutna civilisationer efter den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons gamla ritningar.

Det senare alternativet avfärdas på goda grunder av en allt större del av den nordiska vänstern. 2026 är inte ett år för pojkrumsfantasier.

Jäger må flörta med idén om europeisk nedgång men lösningarna han föreskriver är knappast palliativa. Mer centralisering och mindre nyliberal teknokrati, aktiv industripolitik med stora offentliga investeringar, samt militärt och ekonomiskt oberoende är reformer som gör EU starkare.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken. Det är den enda vägen framåt för en vänster som inte vill förlora kontinenten till Trump och Putin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 06 januari, 2026

Klasserna förenas mot mullorna

Skärmdump från en video som spreds på sociala medier den 31 december 2025 och visar demonstranter som angriper en statlig byggnad i Fasa i södra Iran. Foto: AFP.

För första gången på länge har en klassöverskridande proteströrelse formats i Iran. Lika nytt är kravet att shahen ska återta makten från mullorna.

Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.

Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"En väldigt slö journalistik i denna artikel tyckte jag. Jag är mycket intresserad av utvecklingen i Iran men vad gav denna artikel egentligen? Inte en enda röst från oppositionen inne i Iran fick komma till tals. Enbart två "röster ur disporan" intervjuas. Men vilka röster var det? Jag känner inte till organisationen ACI, och kunde inte få fram någon info om dem via Google eller ChatGPT. Vad är det för organisation? Vad står de för? Hur har de förhållit sig till shahen tidigare? Ingen aning. Är den här nya påstådda förkärleken för Pahlavi-dynastins återkomst verkligen något som är utbrett inom den inhemska oppositionen i dagsläget? Det har alltid funnits en del av den iranska oppositionen som varit för Pahlavis återkomst, men vari baserar man att det numera är många fler än tidigare? Ett påstående från en enskild oppositionell i Sverige, som uppenbarligen hyser sympatier för shahen? T.o.m. den andra källan (Kashefi) säger ju att kravet på Pahlavis återkomst alltid haft en popularitet inom diasporan. Påståendet i ingressen, att kravet på shahens återkomst är något helt nytt, stämmer ju inte. Delar av oppositionen har alltid stått bakom shahen. Men påståendet att oppositionen inne i Iran nu är enade bakom detta krav, vad baseras det på? Lite märkligt att man inte har någon enda källa inifrån landet som bekräftar detta. Inte ens Kashefi säger ju i artikeln uttryckligen att det är ett krav som den stora massan av de som protesterar inne i landet nu står bakom. Det är bara Mesdaghi som påstår det i artikeln. Ändå framställs det som ett faktum och en stor och viktig förändring jämfört med tidigare uppror. Har ni kollat på uppgifterna om att Israel arbetar hårt bakom kulisserna för att pusha för shahens återkomst? https://www.haaretz.com/israel-news/security-aviation/2025-10-03/ty-article-magazine/.premium/the-israeli-influence-operation-in-iran-pushing-to-reinstate-the-shah-monarchy/00000199-9f12-df33-a5dd-9f770d7a0000 Nä, det här var ingen vidare utrikesjournalistik. Jag förväntar mig mer av Flamman."
O
Ola Hakefelt