– Låt oss vara rättframma: De gav upp. De kapitulerade för den dominerande ideologin. Nu, när systemet som de satsade och hoppades på är i kris, verkar de väldigt förlägna.

Den brittisk-pakistanske historiken, författaren och agitatorn Tariq Ali talar om de stora skaror radikala vänsterintellektuella och ledande aktivister som efter 1980-talet lämnade sina tidigare ståndpunkter.

– Du kan gå igenom princip vilken som helst europeisk regering och finna folk som var radikaler på 1960-talet. När kommunismen kollapsade bestämde de sig för att detta var slutet, på historien, på deras liv, på allt de trodde på.
– Fram till alldeles nyss höll de på att angripa till och med varje form av socialdemokratisk reformism. ”Åh, det där är gammalmodigt!” ”Ni är dinosaurietyper som tror på statligt ägande och nationaliseringar!” Och nu är det George W. Bush som håller på och nationaliserar, skrattar Tariq Ali.

Att han själv inte hör till de uppgivna är tydligt. Mannen som revolutionsåret 1968 inspirerade tusentals människor, inklusive Mick Jagger, som skrev Street Fighting Man om honom efter en antikrigsdemonstration, har fortsatt kämpa. Vi möter honom hemma, i ett grått och kyligt London, där de obligatoriska tidningslöpsedlarna om barn som råkat illa ut trängs med krisrubiker som ”Bank Home Loans Rip-Off”. I bokhyllorna trängs romaner med DVD-boxar. En av dem är den hajpade amerikanska TV-serien The Wire. ”Fantastisk” kallar Tariq Ali den. Huset i norra London, får vi för övrigt veta lite senare, användes under andra världskriget av norska motståndmän.

När Tariq Ali får frågan om hur han ser på dagens vänster tar han vant fram den breda penseln.

– På de flesta ställen i världen är vänstern extremt svag. Det är ironiskt, för den objektiva situationen är samtidigt väldigt positiv på flera sätt, en massiv kris för den kapitalistiska ekonomin; USA som visar sig oförmöget att ockupera och hålla greppet om andra länder, vilket vi har sett i Irak och Afghanistan; världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut.

– För vänstern hör Europa till de mest nedslående ställena. I land efter land ser vi hur kommunismens kollaps har lett till socialdemokratins kollaps. När det gäller ekonomisk politik är skillnaderna mellan mitten-vänstern och mitten-högern minimala. I Tyskland har vi visserligen ett vänsterparti som är ganska starkt och som opponerade sig mot krigen i både Irak och Afghanistan. Oskar Lafontaine (tidigare socialdemokratisk finansminister, idag en av partiledarna i Die Linke, reds. anm.) är väldigt skarp när det gäller ekonomin. Men i Frankrike är socialistpartiet på väg att kollapsa, och till vänster finns inget alternativ. I Italien har yttervänstern imploderat – begått politiskt självmord. De vänstersocialistiska partierna i Danmark och Norge har en del bra folk, men de är opportunistiska. Ibland står de inte emot sådant som man borde stå emot – till exempel krig.

Vad får det för konsekvenser för politiken mer allmänt?
– Att bägge lägren har kapitulerat för den fria marknaden, betyder att demokratin själv är under hot. För det innebär att vi de facto fått enpartistater under kapitalets diktatur.

Många menar att vänsterns betoning av identitetspolitik – att fokusera mest på gruppers marginalisering, snarare än klass – alienerade arbetsklassen. Att det är fått arbetsklassen att söka sig högerut. Vad säger du om det?
– Arbetarklassens traditionella partier – i första hand socialdemokratiska partier – de övergav arbetarklassen. De blev partier uteslutande inställda på att sköta och driva kapitalismen effektivt – alltså profitmaximering. Det var det som drev arbetarna högerut. Det är detta stora, tektoniska skiftet i europeisk politik efter 1989 – alltså att själva grundplattorna rörde på sig och socialdemokratin bröt samman – som haft avgörande betydelse. Vi ska inte överdriva betydelsen av att en del grupper ute på vänsterkanten blev besatta av identitetspolitik. För vi måste erkänna att vänstern har varit väldigt svag. Det var en reträtt när man inte hade mycket annat kvar att hålla på med.

Kan det vara andra krafter som kliver fram som alternativ?
– Extremhögern har redan gjort det. Le Pen, som nu i och för sig är på nedgång. Högerpopulistiska partier i Skandinavien som gör invandrare till syndabockar. En mycket stark nyfascistisk rörelse i Österrike. Ex-fascister som har makten i Italien i allians med Berlusconi, och som angriper invandrare och driver fram pogromer. När de klassiska arbetarrörelsepartierna svikit kunde Berlusconi säga till arbetarväljarna: ”Jag kan skydda er bättre än mitten-vänstern – de är beredda att sälja ut er”. Och det var delvis sant.

Medan socialdemokrater i vissa fall har varit bättre på att föra nyliberal politik?
– De som sitter vid makten i Storbritannien, New Labour och Gordon Brown, de har varit arkitekter för det system som är i kris här. De tog det förbi Thatcher. Storbritannien var mindre reglerat än USA – Bonanza-kapitalism. City of London var USA:s Guantanamo: här kunde man experimentera med sådant som de inte kunde göra fullt ut i USA. Storbritannien borde bli uteslutet ur Europa. Låt dem gå med USA och vara en utpost där istället.

De senaste åren har Tariq Ali skrivit flera böcker om USA:s krigföring i Mellanöstern, och varit en flitigt anlitad talare i antikrigsmobiliseringar. Men när gigantiska folkmassor samlades i februari 2003 för att protestera mot Bushs angreppsplaner mot Irak, varnade han för att det behövdes ett regimskifte om protesterna skulle få verkan. Idag säger han:
– Jag tror att det är fel att kalla det som hände 2003 en rörelse. Det var en spasm. Det var en hedervärd sak att komma ut på gatorna i vrede över lögnerna. Men man kan inte kalla något som sker en dag en rörelse.

Men om det inte gick att uppbåda någon bestående fredsrörelse, har det funnits andra bestående resultat av krigföringen.
– Vad vi har sett är hur en aggressiv islamofobi har spridit sig som en farsot över västvärlden. Det drabbar folk: allt från triviala saker, som att bli föremål för ”slumpmässiga” kontroller på flygplatsen, till att människor arresteras utan rättegång, fängslas, torteras. Det som är extra upprörande är att detta händer på en kontinent som är helt besatt av Holocaust och folkmordet på judar under andra världskriget. Det blir vi påminda om non-stop. Bra, säger jag. Problemet är att man inte lär något av det. Man ser till exempel inte att språkbruket mot judarna före kriget är så gott som detsamma som mot muslimer idag – de har konstiga kläder, de har skägg, de har konstiga seder, de pratar konstiga språk – och de är terrorister. Allt detta sades om och mot judarna. Fast istället för ”terrorist” var det ”bolsjevik” för deras del. Den judisk-bolsjevikiska konspirationen var ett helt allmänt tema i västerländsk kultur – och vänstern tog strid mot den. I dag tycker jag vänstern har varit väldigt svag i att ta utmana islamofobin. Vänstern delar många av den rådande kulturens fördomar och har accepterat idén om ett ”civilisationsgap”. Det tror jag är väldigt, väldigt farligt.

Idag är väl en vanlig anklagelse snarare att man inte tillräcklig tar upp problem förknippade med islam?
– Det finns gott om muslimer eller folk med muslimsk bakgrund som tar upp ohyggligheter och brott begångna innanför den islamiska världen. Många av oss gör det hela tiden. Men de som lyfts fram inom den västerländska kulturen, det är folk som kritiserar för att behaga Västvärlden.
– Se på Ayaan Hirsi Ali. Hon har gjort karriär på att förkasta islam, på basis av att hon gått igenom en könsstympning. Nu har könsstympning ingenting med islam att göra. Det är en förislamisk tradition, en fruktansvärd sedvänja i vissa delar av Afrika, praktiserad av kristna, muslimer och andra. Men det är detta med islam som hon har slagit mynt av.

Det finns motsvarigheter till Ayaan Hirsi Ali i snart sagt varje europeiskt land. Vad beror det på?
– Varför skulle det inte finnas folk med muslimsk bakgrund som är opportunister i likhet med många andra i samma samhälle? Jag moraliserar inte över att de gör sina försök och tjänar pengar på det. Det jag däremot avskyr, är när de här människorna sätts upp på piedestal. Det är motbjudande.

– Det har till och med varit några idioter till franska intellektuella som jämfört Hirsi Ali med Voltaire! Det man måste fråga sig är vad det är för tider vi lever i, när man inte bedömer folk som henne efter det de skriver – smörja av den värsta sorten – utan på grund av den roll de spelar i den västerländska kulturen, i ett läge då det finns en efterfrågan på muslimer som behagar. Det finns kvinnor i Iran, Pakistan, till och med Saudiarabien, som utmanar det som görs mot dem. De nämns aldrig, för de arbetar inte enligt den logiken.

Vi blir avbrutna av ett telefonsamtal. Någon vill boka in ytterligare ett arrangemang, troligen en radiointervju. ”Nej, det funkar inte imorgon, då har jag två intervjuer. Men senare idag kan ni komma och plocka upp mig hemma”, säger Ali med sin vänliga och intensiva stämma. Den är liksom präglad av att ha varit i övertygandebranschen i några decennier. Han lutar sig tillbaka igen till en halvliggande ställning, med ena benet upp på det låga, tunga träbordet.
– I Iran undertrycktes vänstern av shahen med USA:s stöd. I arabvärlden förintades den sekulära nationalismen av väst, med Israels hjälp. I världens största muslimska land Indonesien fanns också världens största kommunistparti – det blev utplånat 1965, nästan en miljon kommunister dödades. Det är ett vakuum som islamister fyllt. Och USA har en egen roll i det. Men det är ju inget de vill kännas vid, så det blir prat om att allt möjligt har ”rötter” i islam.

På väggen bakom oss hänger en stor målning med Lenin försjunken i arbete, bekymrad men engagerad. Jag frågar Tariq Ali om han är pessimistisk.
– Nu, på grund av krisen är det många som läser, tänker, vill veta. Marx är på bestsellerlistorna i vissa länder. På så sätt är jag inte pessimistisk. Världen ropar efter omdaning. Frågan blir vem som ska omdana den.

I en stor essä om 1968 berättar Tariq Ali om tiden på tidningen Black Dwarf, då en man i overall kom förbi varannan vecka ett tag och gav dem pengar. Det visade sig vara en småhandlare, som motiverade sitt stöd så här: ”Capitalism is so non-groovy, man”. Det svänger kanske inte lika mycket om vänstern idag. Vad kan man göra?
– Jag menar att detta är en tid då vänstern måste vara väldigt sansad, hård och realistisk. I Latinamerika har de gjort framsteg på det sättet. Det finns massa problem där, men flera regeringar har gjort saker för och med de fattiga. Och man har satt upp en gemensam front mot den stora grannen i norr. Revolutionen i Nepal, som gjorde slut på monarkin, var en väldigt glädjande händelse – och kraftigt underrapporterad i Väst. Maoisterna har omvandlat sig till demokrater och gör det rätta, kräver social förändring och säger att de bara tänker vara med i regeringen på de villkoren. Problemet med europeisk vänster är att många inte förhållit sig till det stora nederlaget på 1980-talet och till socialdemokratins sammanbrott, utan bara kör på som om inget förändrats.

I mars planerar Tariq Ali att komma till Oslo för en uppläsning tillsammans med den norske författaren Thorvald Steen, av ett teaterstycke om den kurdisk-arabiske 1100-talshärskaren Saladin som styrde över ett mångreligiöst Jerusalem. Men planerna på att skriva librettot till en opera om Ayatollah Khomeini har fått skrinläggas, berättar han.

– Folk trodde att det skulle leda till fatwas och blod, så det blev inget. Och jag hade helst velat samarbeta med en iransk kompositör, vilket visade sig bli för svårt
.
Kanske den kan sättas upp i Iran så småningom?
– Ja, det hade varit det bästa. Att åka till Iran och göra det där, om tio år, om jag lever då, skrattar han.

Till sist kan jag inte låta bli att fråga honom om Rolling Stones. Vad tycker han om sina still-going-strong-kollegor i dag, 40 år efter Street fighting man? Svaret är karaktäristiskt för en aktivistisk historiker som ständigt är på väg:
– De var väldigt bra på 1960-talet, men nu är det bara retro-grejer.