Massprotesterna började oväntat på tisdagen i förra veckan när en tämligen liten grupp demonstranter försökte förhindra att en av Istanbuls parker skulle jämnas med marken i samband med ett byggprojekt med en sit-in. Polisens mycket våldsamma ingripande utlöste hårda kravaller i hela landet.
Polisbrutaliteten i kombination med premiärminister Tayyip Erdogans hårdföra fördömande av de som protesterar har provocerat fram massprotester i hela landet. Hundratusentals människor har protesterat i hela landet.

”Som Pariskommunen”

Hittills har minst 1 700 personer gripits, nära 500 har skadats och minst två personer har dödats i sammandrabbningar i olika städer. De hårdaste striderna utbröt i Istanbulstadsdelen Besiktas nära regeringskvarteren. Moskéer, butiker och högskolor fick i helgen göras om till provisoriska sjukhus för att kunna ta hand om de skadade. Amnesty international talar om ”skamligt övervåld” från polisens sida.  
Föremålet för protesterna, Tayyip Erdogan, avfärdar demonstranterna som ”några plundrare” och hävdar att ”extremistiska element” svarade för kravallerna. Hans regering håller dock på att tappa kontrollen över situationen. Under de senaste dagarna har i stort sett samtliga oppositionella grupper – från förbjudna kommunistiska grupper och den kurdiska rörelsen över fackrörelsen och de kemalistiska nationalisterna – gått samman för att protestera mot Erdogans alltmer auktoritära styre och den smygande islamisering som det sekulära turkiska samhället har gått genom sedan 2001. Många oorganiserade människor har spontant anslutit sig till protesterna. Till och med Istanbuls olika konkurrerande fotbollsupporterklubbar deltog demonstrativt gemensamt och arm i arm i protester mot Erdogan i söndags.
För brittiska BBC News kommenterade analytikern Paul Mason händelserna i Besiktas med att de påminde om Pariskommunen. Andra har talat om en ”turkisk vår” i anspelning på den våg av folkliga protester som svepte genom de arabiska länderna under åren 2010-2011.

Oppositionen enas

När den kemalistiska urbana medelklassen nu tar till gatorna och förenas med sina traditionella politiska fiender på vänsterkanten finns mycket riktigt anledning att vara orolig för Erdogan. Även om han i måndags trotsigt hotade med att kunna få ut ”miljontals” motdemonstranter om det så skulle behövas.
Erdogans islamistiska AKP-parti har visserligen besegrat oppositionen i de tre senaste valen, men har bara kunnat göra detta därför att oppositionen aldrig var enad. Valet 2011 vann AKP knappt med 46,66 procent av rösterna.
Under den innevarande veckan lär proteströrelsen växa ännu mer. Arbetarrörlesen, som hittills inte var inblandad i protesterna, har nu anslutit sig till dem. Landsorganisationen Kesk uppmanade till generellt motstånd mot ”AKP-fascismen” och inledde en tre dagars generalstrejk i tisdags.
De kurdiska grupperna har hittills varit väldigt försiktiga, eftersom man inte vill äventyra den fredsprocess som precis har påbörjats. I Istanbul och Ankara syntes dock många kurder, bland annat bärande på porträtt av den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, bland de demonstrerade.