Det amerikanska kommunikationsbolaget ITT:s roll i statskuppen i Chile 1973 har länge varit okänd. Ännu mindre känt är att de lade grunden för Silicon Valley. Men trots en nydanande affärsmodell och stöd av USA:s regering gick konglomeratet under.
Två veckor efter att Augusto Pinochets blodiga statskupp den 11 september 1973 satte punkt för Salvador Allendes styre i Chile, ringde en mystisk person mitt i natten till New York Times. ”Skriv ned det här”, sade den otålige personen, ”för jag kommer bara att säga det en gång.” Ett tips. Något stort var på väg att hända. ”I ITT-American-byggnaden kommer en bomb att explodera om 15 minuter.” Men det var inte allt: ”Detta är hämnd för de brott ITT begick mot Chile”.1
Vid tidpunkten var ITT ett av världens största företag, nionde på Fortunes lista över de tio största bolagen. I styrelsen satt bland andra en tidigare chef för CIA och en tidigare ordförande för Världsbanken – precis den typ av människor som man kan förvänta sig skulle leda en av det amerikanska försvarets största underleverantörer genom Vietnamkriget. Företaget var väldigt stolt över sin roll i det militär-industriella komplexet. ”För att se i mörkret, se med ITT. Natten tillhör inte längre gerillan”, löd en reklamslogan för företagets mörkerkikare. Den reklamen började användas 1967 – samma år som Che Guevara, seklets mest kända revolutionär, mördades i Bolivia.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det var lätt att ogilla ITT. De blev snabbt en av de första måltavlorna för konsumentaktivism, när stora antiimperialistiska grupper började uppmana konsumenter att bojkotta brödprodukter från ett av ITT:s dotterbolag. ”Köp bröd, köp bomber – ITT i Vietnam”, löd rubriken i en radikal vänstertidning. Vissa antikrigsaktivister skämtade till och med om att namnet stod för ”Imperialism, Treason and Terror”, snarare än International Telephone and Telegraph. Men att bojkotta är en sak – att plantera en bomb på Manhattan en annan. Vad kunde ITT ha gjort för att förtjäna det?
15 minuter gick. Ingen explosion hördes. Kanske var det hela en bluff. Men klockan 5.40 på morgonen detonerade till slut bomben. Explosionen ägde rum på 437 Madison Avenue, och orsakade stor skada på den latinamerikanska avdelningen av ITT:s amerikanska högkvarter. Det var den tredje attacken mot bolaget på mindre än två veckor. Åtta timmar tidigare hade ITT:s kontor i Rom stuckits i brand. Tolv dagar dessförinnan hade en explosion ägt rum vid företagets filial i Zürich. Och mer skulle komma: de följande tolv månaderna skedde attacker mot bolagets egendomar i Europa, Latinamerika och USA.
Jämfört med dagens ”techlash” mot Silicon Valley låg det mer än bara retorik bakom 1973 års attacker. ITT sågs inte bara som ett typiskt multinationellt företag, utan som en oberoende enhet med egen utrikespolitik, säkerhetstjänst och politisk stab, bestående av en imponerande blandning av tidigare militärer, diplomater och Pulitzer-prisvinnande journalister som hade förvandlats till vassa PR-proffs. Det var en egen värld, jämförbar med en nationalstat. En bästsäljare om bolaget som publicerades 1973 hade den talande titeln The sovereign state of ITT.2
Kritiken om ”teknik-feodalism” – där Silicon Valley-jättar3 porträtteras som medeltida godsägare som bestämmer vilka användare som får överleva på deras plattformar – är mer än 50 år gammal. Till och med en ITT-vänlig biografi över företaget som publicerades i början av 1980-talet flirtade med detta medeltida bildspråk, när den redan på första sidan bjöd in läsarna att resa tillbaka till ”1100 års feodala Europa”, och beskrev det ”feodala landskapet” i ITT:s verksamheter.4 Sådana beskrivningar, både nu och då, är något på spåren. Men de lider alla av en stor analytisk brist: inte alla nationalstater är födda jämlika, utan stöd från den mäktigaste av dem alla skulle teknikjättarna aldrig ha kunnat tillskansa sig sin makt. Precis så var det med ITT: en noggrann analys av dess historia visar att företagets osannolika framgång var en direkt konsekvens av ett enda lands ökande militära, ekonomiska och teknologiska dominans. Varken ITT eller Silicon Valley skulle ha uppnått sin makalösa tillväxt om det inte vore för den amerikanska statens ovillkorliga stöd.
Kanske hade de som senare skämtade om att i:et i ITT stod för ‘imperialism’ en poäng.
ITT grundades i New York 1920 som ett förvaltningsbolag av två bröder, Hernán och Sosthenes Behn. Till en början var det endast ett skalbolag som användes för att hantera brödernas telefonväxlar i Puerto Rico och Kuba. Födda som de var på ön St. Thomas, i dagens Jungfruöarna, hade de god kännedom om Karibien och spelade en nyckelroll i USA:s intåg i regionen – särskilt efter det spansk-amerikanska kriget. Bröderna Behn hade både ärvda pengar och globala ambitioner. Innan de bosatte sig på Puerto Rico hade den yngre Sosthenes tillbringat några år på Wall Street, där han knutit kontakt med JP Morgan och vad som senare skulle bli dagens Citibank.
På 1920-talet hade ITT vind i seglen och expanderade till Mexiko, Uruguay, Brasilien, Chile, Argentina och Spanien. Expansionen drevs av skuldsättning, främst som ett resultat av bröderna Behns kopplingar till Wall Street. Utöver att driva telefonlinjer gav sig ITT också in i telegrafi och köpte fabriker som framställde telefondelar. 1929 sköttes två tredjedelar av telefonlinjerna och hälften av telegrafkablarna i Latinamerika av ITT.5
Denna utbredning skedde inte bara tack vare brödernas Behns affärstalanger. Den ägde rum vid en tid då USA gjorde allt de kunde för att driva ut brittiska affärsintressen ur Latinamerika – då och då till och med genom att skicka militärskepp för att hindra dem från att ta kontroll över undervattenskablar. Wall Street hade sina egna planer för regionen – och mycket pengar att låna ut. Utrikesdepartementet ville i sin tur att USA skulle ha kontroll och latinamerikanska kommunikationsledningar, i ett slags teknologisk förlängning av Monroe-doktrinen. Som den tidigare krigsministern Elihu Root sade till en förhörskommitté i kongressen 1921: ”Det pågår en kamp på liv och död om sydamerikansk kommunikation”.
Med ITT:s hjälp vann USA. I boken America conquers Britain – en fascinerande 300-sidig beskrivning av segern – anses ITT ha gjort ”mer på nio år för att bryta upp det brittiska världsmonopolet på kommunikation än alla andra företag och regeringar tillsammans under det halva århundrade som elektriska kommunikationer har existerat”6. Kanske hade de som senare skämtade om att i:et i ITT stod för ”imperialism” en poäng.
Det var en enkel seger. Många latinamerikanska regeringar ville ställa sig in hos Washington genom att ge ITT goda villkor. Företaget slapp därför ofta undan det betungande ansvar som allmännyttiga tjänster förväntades ta, såsom att investera i infrastruktur eller att avhålla sig från att höja priserna på eget bevåg. Inte förrän under andra världskriget började några av dessa regeringar oroa sig över kopplingarna mellan ITT och Washington, eftersom de var bekymrade över säkerheten i deras egna kommunikationslinjer och hade blivit allt mer inspirerade av ekonomisk nationalism. De ville till varje pris göra sig av med ITT och ge uppdraget till lokala aktörer, vilket också skedde på 1940-talet i Peróns Argentina och Francos Spanien efter att ITT getts en lukrativ ersättning.
ITT, som vid det laget också utvecklats till en viktig framställare och underleverantör av försvarsmateriel, visste att deras dagar som nationell telefonoperatör var räknade. Men de kunde förvänta sig en rejäl summa för sina egendomar, vilka de mjölkade på pengar genom att höja priserna och vägra göra investeringar. Deras kunder, som gavs undermåliga tjänster för ockerpriser, hatade dem, men ITT ansågs omöjliga att angripa: vem skulle våga nationalisera ett företag med så goda relationer till Washington?
En man gjorde det. I början av 1950-talet drog en kreativ ung kubansk advokat ITT inför rätta och anklagade dem för att inte ha levt upp till sina åtaganden på Kuba. Hans advokatbyrå vann målet, men landets dåvarande diktator Fulgencio Batista ogiltigförklarade domen. Den unge advokaten Fidel Castro skulle aldrig glömma förödmjukelsen: ITT:s lokala filial var en av de första att nationaliseras efter den kubanska revolutionen.
Nationaliseringen av ITT:s kubanska kontor var ett hårt slag mot företaget, och ett förebud om vad som skulle komma. När guvernören i en brasiliansk delstat tog över den lokala filialen 1962 gjorde företaget bruk av sina kontakter i Washington och presenterade det hela som en kamp mellan kommunism och kapitalism inom ramen för kalla kriget – ett tema som skulle dyka upp igen under statskuppen i Brasilien två år senare. Lobbyoffensiven gav resultat och Brasilien tvingades betala en gigantisk kompensation till ITT för den förstatligade filialen.
I Washington tog de kontakt med Henry Kissinger, och presenterade 18 sätt att destabilisera Allende på inom de kommande sex månaderna.
I slutet av 1960-talet blev ITT ett konglomerat, och återinvesterade vinsterna från försäljningarna i Latinamerika i uppköp av försäkringsbolag, hotell och till och med en hyrbilsverksamhet. De flesta var lokala amerikanska företag och löpte ingen risk att förstatligas. I början av 1970-talet fanns de enda telefonnätverken som var kvar i ITT:s ägo i Puerto Rico och Chile, där företaget hade skrivit under ett ovanligt fördelaktigt kontrakt strax efter att de gjort sitt intåg i landet på 1930-talet.7 Men på 1960-talet var chilenarna överens om att ITT:s lokala filial inte längre borde ägas av USA: Eduardo Freis kristdemokratiska regering, som valdes 1964, försökte lösa frågan med fredliga medel genom att successivt köpa ut ITT.
Men för vissa var det för lite och för sent. Salvador Allende vann valet 1970 delvis med löfte om att nationalisera ITT, ge ingenjörer makt över viktiga affärsbeslut och bygga ut telefonlinjerna till fattiga områden. ITT hade fruktat att Allende skulle komma till makten långt före 1970: en av bolagets styrelseledamöter, den tidigare CIA-chefen John McCone, hade spelat en nyckelroll i blockeringen av Allendes valvinst sex år tidigare. Ett par månader före valet 1970 hade ITT kontaktat CIA och till och med erbjudit pengar i utbyte mot att de hindrade Allende från att vinna. CIA, som aldrig led brist på pengar, avböjde. ITT skickade i stället pengarna till Allendes politiska motståndare.
Efter Allendes oväntade valseger var det CIA:s tur att kontakta ITT och fråga hur företaget kunde hjälpa till att utöva ekonomiskt tryck på Chile. Man hoppades att de med Richard Nixons berömda ord kunde ”få den chilenska ekonomin att skrika”, vilket i sin tur skulle få militären att genomföra en kupp och hindra Allende från att sväras in. Allende överlevde utmaningen och började förhandla med ITT, även om han gjorde några stora misstag, bland annat när han bad företaget om hjälp med att hitta dolda mikrofoner i presidentpalatset La Moneda.
Till slut tog Allendes tålamod slut. Han lät nationalisera ITT:s lokala filial, arresterade dess chefer på misstankar om att de förskingrat vinster gjorda i Chile genom påhittade bolag. ITT svarade med en intensiv lobbykampanj. I Washington tog de kontakt med Henry Kissinger och presenterade 18 sätt att destabilisera Allende på inom de kommande sex månaderna. Och de fortsatte att tala med CIA om möjligheterna att finansiera El Mercurio, den främsta dagstidningen bland Allendes motståndare.
De promemorior och telex-dokument som bevisade ITT:s kommunikation med USA:s ”djupa stat” läcktes så småningom till pressen, och ledde till förhör i den amerikanska senatens utrikespolitiska utskott.8 Men Allendes hopp om att till slut kunna utkräva ansvar av sina motståndare ledde inte någonvart. Under kongressförhören höll ITT:s högsta chefer ofta inne med sanningen, liksom CIA. Nixons administration var heller inte sugna på att dela med sig av de känsligaste dokumenten, och angav exekutivmaktens privilegier som motivering. Förhören ledde inte till någon reprimand och ingen dömdes till fängelse. Tre månader senare dog Allende under Pinochets kupp. Vad gäller ITT märkte de knappt ens av nationaliseringen i Chile: de håvade in 150 miljoner dollar i kompensation av Pinochet och USA:s regering. Kanske hade planen från början varit att provocera Allende.
Den chilenska skandalen blev känd över hela världen, men det var knappast den sorts publicitet som ITT:s chefer ville ha. Många fortsatte misstänka att företagets egentliga roll i Chile hade varit mycket större än vad senaten hade avslöjat. Med rättvisan fortsatt oskipad blev ITT en tacksam måltavla för radikaler: den som hade tipsat New York Times om bomben hävdade att hen var medlem av Weather Underground, en vänsterextrem terrorgrupp. I slutändan blev all denna negativa publicitet till och med för mycket för Puerto Rico, ITT:s ursprungliga hem: 1974 försökte öns styre köpa ut ITT. Inte alla var nöjda över den enorma summa som företaget erbjöds – några månader efter avtalet bombades det lokala kontoret.
Under sin livstid introducerade ITT flera praktiker som andra amerikanska företag skulle omfamna först årtionden senare: de hade en global utblick från början, använde sina kopplingar till Wall Street och Pentagon på ett aggressivt sätt för att expandera, och var ett av de första företagen att bemästra konglomeratformen.
Den institutionella förvandlingen till ett konglomerat skulle visa sig vara ett banbrytande experiment för mycket. Som en konsekvens av den blev ITT:s chefer besatta av att kortsiktigt öka vinsterna och aktievärdet, samtidigt som man underlät att göra investeringar i kärnverksamheten. De flesta andra amerikanska företag skulle inte lockas in på denna väg förrän på 1980-talet. ITT omfamnade finansialiseringen så tidigt som i mitten av 1960-talet. På den tiden var det inte uppenbart varför en beskedlig tillverkare av telefondelar och försvarsmateriel köpte upp försäkringsbolag, i stället för att investera i forskning och utveckling. Med hjälp av sina vänner på Lazard Frères kom ITT:s chefer på en förklaring som tillfredsställde Wall Street.
Men ITT:s behov av exponentiell tillväxt var början på dess långsamma nedgång: trots att vinstnivåerna fortfarande var extremt höga förlorade företaget sakta men säkert sitt fokus, och därmed också sitt engagemang i den intensiva och dyra forskning som hade börjat bedrivas i Silicon Valley. Den törn som deras rykte fick sig i och med kuppen i Chile åsamkade också deras varumärke irreparabel skada. Ironiskt nog var det ITT:s närhet till Wall Street och den amerikanska staten som ledde till ett stort teknikbolags undergång. Kommer Silicon Valley-jättarna att dra några lärdomar av ITT:s misstag?
Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
