Det är dags för mer fritid, anser Lennart Söderberg.
LO har presenterat sina planer för tiden fram till 2028. Mycket av tankegångarna är bra, och det är bra att LO-förbunden arbetat fram ståndpunkter som kan drivas gemensamt. Samtidigt finns det naturligtvis svagheter.
En stor svaghet är att det inte finns något om arbetstidsförkortning, vare sig av veckoarbetstiden eller längre semester. I ett så här långsiktigt program borde det vara en självklarhet att dessa frågor finns med.
Riksdagen införde 8 timmars arbetsdag 1921. Det dröjde till 1938 innan vi fick 2 veckors semester. Efter andra världskriget minskade veckoarbetstiden under en 25-årsperiod från 48 till 40 timmar. Samtidigt ökade semestern stegvis, och 2 veckors semester hade blivit 5 veckor i slutet av 70-talet.
Sedan har det varit stopp i 40 år, åtminstone vad gäller lagstadgad arbetstidsförkortning. Det togs en gång beslut om 6 veckors semester, men den sjätte semesterveckan krispaketades bort i början av 90-talet innan den blivit genomförd. I avtal däremot har en hel del hänt, både vad gäller veckoarbetstid och längre semester. Det är dock inte alltid de grupper som bäst behöver mer fritid som får del av avtalslösningar. Vad gäller veckoarbetstiden är det många inom LO med tunga jobb som jobbar 40-timmarsvecka, och där kroppen har svårt att orka med fram till pensionen. Och längre semester är i många avtal knutet till ålder, vilket gör att småbarnsföräldrar inte får del av längre semester förrän barnen är så stora att de klarar sig själva.
När nu LO tar ett samlat grepp om sin långsiktiga strategi borde arbetstidsfrågorna vara en av de viktigaste frågorna. Stressrelaterade sjukdomar är ett växande problem och ett stort hot mot folkhälsan. Det diskuteras att pensionsåldern behöver höjas. LO brukar svara att det i första hand gäller att få fler att orka jobba fram till 65-årsdagen. Kortare arbetstid och längre semester är sådant som gör att vardagen blir lättare att klara av, och krafterna räcker både till arbetslivet och till att ha en rikare fritid. Kan LO-förbunden enas om att stötta varandra, och särskilt de som har svårt att på egen hand förhandla sig fram till arbetstidsförkortning, är mycket vunnet.
Alternativet är att vi år 2028 ser tillbaka på 50 år utan några framsteg vad gäller arbetstiden. Det är ett klent resultat för vår generation, när vi ser vad våra föregångare i fackföreningsrörelsen lyckades åstadkomma på 50 år från början av 1920-talet.
