På Malta hamnar man om man har fått motorhaveri eller helt enkelt kört fel, enligt Jean-Pierre Gauci på maltesiska Amnesty. Malta ligger närmast till hands geografiskt, om man kommer från Afrika med båt, men inga asylsökande tar sikte på ön. De vet att asylsökande som kommer till Malta får tillbringa upp till 18 månader i slutet förvar. Behöver en asylsökande åka till sjukhus sätter man på handfängsel, enligt Amnestys man på Malta.
Jag blir konfunderad, för majoriteten av malteserna är djupt troende katoliker och pietá – vördnad, fromhet och kärlek – är ett viktigt begrepp för dem. Men trots pietá, och trots att Malta är en demokrati, sätter man inte mänskliga rättigheter speciellt högt här. Det gäller inte minst kvinnors rättigheter.
Malta blev medlem i EU 2004 och är unionens sydligaste land. I EU-korridorerna i Bryssel och Strasbourg saluförs Malta och malteserna nu med paroller som ”EU:s mest flexibla arbetskraft” och ”alla vill bidra till ökad tillväxt”. Parollerna är inte helt osanna. Malta har 400.000 invånare, den sociala kontrollen är stark och några större konflikter om den ekonomiska politiken finns inte – regeringsmedlemmar är näringsidkare är fackföreningsledare är familjeöverhuvuden.
Men i frågor om familjen och kvinnans roll i samhället kokar debatten. Det gäller kvinnors möjligheter att yrkesarbeta och vara politiskt aktiva, kvinnors plats i det offentliga rummet och barnens rättigheter. Kyrkan, staten och den maltesiska majoriteten har fått en liten men vältalig motpart: jurister som arbetar med familjerätt, journalister och debattörer som hävdar kvinnors och barns rättigheter samt kvinnoorganisationer som talar om kvinnors plats på arbetsmarknaden. Det är kontroversiellt, men mest kontroversiell av allt är abortfrågan.
På EU:s politiska arenor växer abortmotståndet. Vatikanen har öppnat kontor i Bryssel och lobbar mot abort. Den nya ordföranden i EU:s kvinnoutskott är en övertygad abortmotståndare. Och i EU-parlamentet har högern, med de svenska moderaterna och kristdemokraterna, röstat ner förslag som skulle främja legala, säkra aborter. Detta trots att det handlar om en behandling som kan göras tillgänglig världen över, menar både WHO och FIGO.
I Malta är abort förbjudet. Man kan få mellan 18 månaders och tre års fängelse för en abort. Vice premiärministern Antonio Borg, som även är justitieminister och inrikesminister, lade 2005 fram förslag om att skriva in abortförbudet i grundlagen. Beslut i frågan har skjutits upp en gång men tanken får nu, med hjälp av katolska kyrkan, allt starkare fotfäste i andra delar av EU och därmed större legitimitet i den maltesiska debatten.
– Den katolska kyrkan har starkt kulturellt inflytande. Trots att många delar av samhället håller på att sekulariseras har kyrkan en särställning.
Det säger Carmen Sammut, lektor vid institutionen för Internationella relationer på universitetet i Malta. Hon håller kurser i Global ekonomi i media och Samhälle och media. Carmen Sammut säger att Malta är en demokrati, med både yttrande- och tryckfrihet och att de flesta finner abort moraliskt oacceptabelt.
– Mer frisinnade väljer kanske att hålla tillbaka sin åsikt, ett slags självcensur, medan få väljer att öppet säga sin mening, och hon tillägger: Väldigt få.
JosAnn Cutajar, professor i sociologi vid universitet i Malta, säger att rösterna mot att skriva in abortförbudet i grundlagen hörs allt mindre bland de politiskt aktiva. Som exempel ger hon förra valet och det nybildade partiet Alternattiva Demokratika, som talade för mänskliga rättigheter och fri abort, och som smutskastades av företrädare för regeringspartier och kyrkan.
Frågan som nu debatteras är hotet om att fri abort kan bli verklighet. Detta samtidigt som kyrkan och regeringspartiet, Nationalistpartiet (PN), vunnit en delseger när det gäller att skriva in abortförbud i Maltas grundlag.
I slutet på 2005 stiftades en lag som definierar allt våld i hemmet, även verbalt hot, från en hushållsmedlem mot en annan, som kriminellt. I den nya lagen erkänns även det ofödda barnet som familjemedlem och har rätt till skydd mot våld i hemmet.
Detta samtidigt som barn födda utanför äktenskapet inte har samma rättigheter som de som är födda inom äktenskapet. Det är inte lagligt att skilja sig, så den som separerar kan aldrig gifta om sig. Får de barn i nya förhållanden får barnen inget lagligt skydd eftersom barn i samboförhållanden är skyddslösa.
Med erfarenhet från förra valet drivs dessa frågor inte längre politiskt.
Att driva sådana frågor innebär i dag att förlora de konservativa rösterna.
Carmen Sammut säger också att man kan se en viss förändring hos allmänheten när det gäller skilsmässa, men att få skulle stödja abort frivilligt.
– Och för en politiker skulle det vara ett politiskt självmord, tillägger hon.
Malta har ratificerat FN:s konvention för kvinnors rättigheter, men reserverat sig mot ett flertal artiklar. Tilläggsprotokollet till kvinnokonventionen, som ger enskilda individer rätt att klaga, har inte skrivits under. Varken konventionen eller den särskilda lagen gällande våld mot kvinnor i hemmet skyddar individen i praktiken.
JosAnn Cutajar intygar att många lagar introducerats och att det finns institutioner som skall se till att lagarna tas i bruk, men säger att det inte finns någon garanti för att rättsväsendet använder eller respekterar de här lagarna.
Advokat Anna Mallia är en återkommande krönikör i maltesisk media. Hon arbetar med familjerätt och menar att parlamentet skall informera medborgarna om lagarnas konsekvenser, inte enbart om deras existens. I Mallias krönikor finner man att både män och kvinnor kan skriva under bankpapper, men att kvinnor inte är utbildade i vilka rättigheter de har eller vilka konsekvenser en underskrift har. En man kan administrera sin hustrus arv men en kvinna kan inte administrera sin mans arv. Bankernas regler hindrar en kvinna som har blivit änka från att se över mannens efterlämnade finanser. En kvinna måste ha ett officiellt brev från en advokat för att kunna ta del av sin mans skattedeklaration, mannen däremot behöver inte (be)visa något alls. Skatteverket förnekar detta, men i realiteten är det så, skriver Mallia.
I budgetförslaget för 2007 finns en uppmaning att deklarera hustruns inkomster i familjeföretaget. Man vill synliggöra kvinnors arbete och rätten till lön, som hittills inte har varit självklar. The National Council of Women (NCW), en maltesisk kvinnoorganisation grundad 1964, har kämpat för denna utveckling. Enligt NCW är arbetsfördelningen i hemmet avgörande för landets ekonomiska tillväxt. NCW använder norra Europa som modell för hur man kan öka den ekonomiska tillväxten genom jämlikhet och ett utvecklat välfärdssystem.
Nu vill regeringen, delvis för att EU driver på, få fler kvinnor i arbete – deltidsarbete. JosAnn Cutajar menar att det handlar om den flexibla arbetskraften. Regeringen skulle inte drömma om att tala om heltidsarbete för kvinnor, nu när landet är inne i en ekonomisk recession. Det som händer nu är att deltidsarbetena ökar på bekostnad av heltidsanställningar, menar Cutajar.
Och medan man i Sverige vill sänka ingångslönerna för unga för att öka deras chans att få arbete, vill regeringen på Malta sänka ingångslönen för kvinnor för att öka möjligheten för dem att få arbete. NCW kommenterar saken genom att peka på millenniemålen som världssamfundet satt upp. Där understryks vikten av anständiga löner och inkomster som grundbulten i den ekonomiska och sociala politiken.
Samtidigt visar i den senaste rapporten från EU:s arbetslivsinstitut just Malta upp den minsta skillnaden mellan kvinnors och mäns timlöner inom EU. Samtidigt bekräftar rapporten de inhemska siffrorna att endast en tredjedel av alla kvinnor i arbetsför ålder yrkesarbetar – Malta har bottenrekordet i EU.
Enligt Employment and Training Corporation (ETC), arbetar många kvinnor inom den informella sektorn, och de informella företagen är små, har lite kapital, okvalificerad arbetskraft, enkel teknologi och låg lönsamhet. På ETC menar man att många kvinnor vet att de inte behöver acceptera dåliga villkor, men de gör det i alla fall därför att de behöver pengarna.
Och vi är tillbaka där vi började: Malta är en liten skärva av Europa som har råkat stanna i tiden. Mannen har rollen som näringsidkare och familjens överhuvud, kvinnan tar hand om familjen och arbetar deltid i familjeföretaget, gratis eller för en låg lön som inte deklareras. Hon är underordnad ekonomiskt, juridiskt och av tradition.
I dag driver EU och ILO på Malta, men de krafter som håller utvecklingen tillbaka i Malta vinner mark inom EU. Både malteserna och vi andra har alltså allt att vinna på att Malta släpper fram den sociala utvecklingen.
