Genomgående i regeringens tiggerisamordnare Martin Valfridssons rapport (SOU 2016:6) är utgångspunkten att syftet med samhällets insatser ska vara att inte locka hit fler människor. Valfridsson har redan tidigare kritiserat svenska folkets givmildhet till individuella personer som tigger. Det är bättre att hjälpa ”på hemmaplan” som det bekant heter även när det kommer till flyktingfrågor. Kommuner som har anvisat mark eller ordnat ett enklare campingboende för EU-migranter är också ett problem för Valfridsson, eftersom detta kan tänkas locka hit fler. Dessutom menar han att det skulle vara olagligt. Det skulle kunna ”gå ut över reglerna” om akut nödbistånd enligt socialtjänstlagen. Dessutom skulle det kunna tänkas utgöra ”otillbörlig konkurrens mot campingbranschen enligt konkurrenslagen” skriver han i en fotnot. Det är faktiskt ett helt bisarrt påstående.
Det är samma utgångspunkt som leder fram till att Valfridsson förespråkar att kommuner inte ska erbjuda de barn som vistas här undervisning. Valfridsson hänvisar till barnens hemländer och skriver att det är där de ska gå i skolan. Barnkonventionens skrivningar om rätt till skola gäller i deras hemländer, inte när de vistas här hos oss. Barnombudsmannen och Civil Rights Defenders är inte eniga med Valfridsson om denna tolkning. De menar tvärtom att barnen har rätt till undervisning.
Egentligen är det viktigaste inte om det är Valfridssons eller Civil Rights Defenders tolkning som är den rätta. Det viktigaste är hur vi politiskt bestämmer oss för att göra. Tänk om diskussionen istället tog sin utgångspunkt i att de här barnen faktiskt är här. Oavsett hur mycket Valfridsson och andra tycker att de borde vara i Rumänien och gå i skolan där. De är här för att deras föräldrar inte ser någon annan utväg på grund av den fattigdom och den rasism de som romer har som sin vardag. Om det är utgångspunkten skulle diskussionen också kunna se annorlunda ut. Då skulle vi kunna diskutera lösningar på hur någon form av undervisning kan bedrivas för dessa extremt utsatta barn.
Diskussionen borde ta sin utgångspunkt i att vi har ett par tusen människor som regelbundet vistas i Sverige och tigger på våra gator, trots att de inte har uppehållsrätt. Utgångspunkten borde börja i förståelsen för att de vistas här för att den fattigdom och den rasism de som romer utsätts för i sin vardag i sina hemländer, är långt värre än förnedringen som tiggandet innebär. Om det var utgångspunkten, då skulle vi kunna arbeta inom till exempel EU för att påverka rasistiska attityder i länder som Rumänien och Bulgarien och stötta olika sociala och fattigdomsbekämpande projekt, samtidigt som vi ser till att de som vistas här och kommer att vistas här till dess att en eventuell förändring har ägt rum i deras hemländer, åtminstone inte lever i direkt misär. Att anvisa mark eller upprätta enklare boplatser i kommunens regi är ett lågt pris att betala för att kunna se sig själv i medmänsklighetens spegel.
Tyvärr är Valfridssons utgångspunkt inte denna. Det handlar om att inte vara för generösa för då riskerar vi att locka hit så många romer att det skulle knäcka välfärden, som Valfridsson uttryckte det i Studio Ett (1/2, 2016). Gång på gång hänvisar han till att socialtjänstens skyldighet är begränsat till akut nödbistånd. Vad som kan anses vara akut nödbistånd i det enskilda fallet ska dock bedömas i varje enskilt fall. Det blundar Valfridsson för, liksom den faktiska möjligheten för socialtjänsten att göra generösare bedömningar. Socialtjänstnämndens ansvar gäller alla som vistas i kommunen, oavsett om de är medborgare eller om de har uppehållsrätt. Man har begränsat skyldigheterna till akut nödbistånd, men det finns alltid en möjlighet att göra en individuell bedömning utifrån den enskildes behov. Men det kräver en annan utgångspunkt och en annan beskrivning av vår samtid.
