Det här skulle egentligen bli en krönika om människor och musik. Men nu är det ju en gång så att det inte alltid blir som man tänkt. Så istället verkar det här bli en krönika om moderiktiga men ack så funktionsodugliga gummistövlar och om gaffatejpens nåd. Över vädret har inte ens vi moderna västerlänningar kontroll, så därför tar sig en krönikas öde då och då den här typen av vändningar.

Det var mitt livs första Roskildefestival. Teves väderpojkar hade munnen full av regn och det kom varnande sms från Danmarks lerigare trakter, så innan jag gav mig av gav jag mig stressad ut på stan för att införskaffa gummistövlar. Otaliga var de gånger som jag sedan, väl ankommen till lerhelvetet, förbannade mig för min dumma snålhet – istället för ett par ypperliga, knähöga gummistövlar för 299 kronor valde jag att köpa ett slags moderiktiga (skitfula), ankelhöga gummiskor, på rea för 49, 50 kronor. Det första jag gjorde när jag damp ner bland redan härdade festivalgäster, ölburkar och lera lera lera var att ta tag i första bästa rulle gaffatejp och linda in smalbenen, från de moderiktiga (skitfula) gummiskornas skaft halvvägs upp till knävecken.

En människas anspråk på livet förskjuts som vi alla vet ganska snabbt beroende på omständigheterna, så jag var idel lycka när jag upptäckte att lösningen var en framgång. Inte en droppe lera tog sig in genom lagren av gaffatejp. Inte ett moln på himlen (eh..). Att det var en hel del bestyr med att få av sig de originella skodonen när det var läggdags – det räckte inte med kniv, det krävdes muskler också – fick man tåla. Och som tur var fanns det inte bara en utan flera gaffatejpsrullar i omgivningen så morgonen därefter var det inga problem att fixa en ny omgång gaffastövlar. Men nu blev det ju heller inte så många kvällar och morgnar som gaffastövlar behövde sprättas upp och återskulptureras. Närmare bestämt bara en kväll och en morgon.

Till skillnad från de flesta andra var jag nämligen inte såpass sinnessjuk att jag stannade kvar i detta inferno. Efter att ha trampat rakt ner i ett halvmeterdjupt hål, ramlat pladask ner i leran i sällskap av tandborste och andra hygienartiklar, och insett att för att byta mina leriga byxor till ett par inte så leriga men ganska så våta byxor (de enda jag hade kvar) så skulle jag vara tvungen att sprätta upp och återskultpurera gaffastövlarna än en gång – då kastade jag in min leriga handduk. Leende och lerig lämnade jag festivalområdet några timmar efter att festivalen öppnat, två timmar innan ett av jordens genier skulle spela.

Vad var väl Björk mot en varm dusch på andra sidan Öresund?