I Latinamerika är medvetenheten stark om USA-regimens nya aggressivitet, inte bara i den egna världsdelen utan för hela mänskligheten.
Med sina nyckelfigurer från oljeindustrin och det militärindustriella komplexet har regimen inlett en världsomfattande offensiv för geografisk, ekonomisk och kulturell expansion. Mot detta samlades latinamerikanska intellektuella i Mexiko i oktober 2003. Tanken utvecklades vidare på en konferens i april 2004 med venezolanska och kubanska författare, forskare, journalister, sociala aktivister, konstnärer.
Kollegor från USA och andra världsdelar slöt upp i föreberedelsearbetet. Venezuelas kulturminister Francisco Sesto inbjöd sedan till konferensen i Caracas ”Till mänsklighetens försvar” – mot USA-regimens världshärskarlater.
Bland de 350 deltagarna fanns Tariq Ali, Julie Belafonte, Ahmed Ben Bella, Bernard Cassen, Danny Glover, Eva Gollinger, Marta Harnecker, Boris Kagarlitskij, Cynthia McKinney, Isabel Parra, Abel Prieto, Lasse Söderberg, Siddharth Varadarajan.
Tillsammans med flera tusen venezolaner bänkade vi oss i det stora Teresa Carreño-teatern, mitt i Caracas, på kvällen den 1 december, för invigning och tal av presidenten Hugo Chávez. Han visade sig vara en originell talare – vitsig, självironisk, fylld av litterära citat, välformulerad, konkret och visionär.
Tidigare på eftermiddagen hade vi sett ett exempel på vad den bolivarianska revolutionen åstadkommer. En jätteföreställning med tusen ungdomar från fattigkvarteren längs bergssluttningarna som visade ett projekt där kulturarbetare med musik, dans, teater, bildkonst inspirerar ungdomar till eget skapande. Som många andra ”missioner” – familjeläkarna, alfabetiseringen, ekologiska stadsodlingar – sattes denna igång hjälp av kubanska volontärer. Ungdomarna rappade, dansade, sjöng, deklamerade, hundratals i stöten på den stora scenen.
Sedan vidtog ett par dagars arbete i parallella seminarier. Vi var 350 inbjudna från fem världsdelar förutom ett hundratal venezolaner, många framstående experter inom olika områden, som diskuterade bland annat försvaret av vår planet, långsiktigt hållbar utveckling, ursprungsfolken – offensiv mot transnationella bolagens utplundring, folkens och nationernas samgående – mot kapitalets unioner och mot ALCA, det amerikanska frihandelsavtalet. För en solidarisk, alternativ samhällsekonomisk och kulturell utveckling och nationell suveränitet och internationell rätt i en multipolär värld, mot stormakters interventionspolitik.
Utländska deltagare reste i smågrupper ut till ”missionerna” runt om i alla delstater. Vi besökte ”Barrio Adentro”, som förser alla fattiga bostadskvarter med egna familjeläkare, tills vidare kubanska; ”Misión Robinson 2” med grundskoleundervisning för 1,2 miljoner människor; ”Mercal”, små matbutiker i bostadskvarteren, som håller i snitt 50 procent lägre priser än stormarknaderna genom lokal produktion och subventionerade basvaror.
Att flertalet fattiga venezolaner röstade för att fortsätta det bolivarianska programmet är lätt att förstå.
Den förståelsen stärktes sedan av ett sju timmar långt seminarium med presidenten. Det var programsatt till mellan tre och sex på lördag eftermiddag, men började fyra och höll på nästan till elva på natten. Chávez inledde med en timmes anförande, sedan svarade han på frågor.
Mycket klarnade när det gäller Chávez’ politik och person. Den inhemska politiken går ut på att bygga en parallell folklig mobilisering och struktur med ”missionerna” och de nya lokala råden för folklig planering.
Oppositionen, de inhemska och utländska storbolagen, massmediajättarna, de korrupta generalerna – steg för steg har de fått avslöja sig och utmanövrera sig själva.
Den fanatiska tonen i massmedia som till 80 procent domineras av borgerligheten, måste tolkas som ett uttryck för ren desperation. Farlig, inte minst som den backas upp av USA, men också genomskinlig.
Den internationella politiken inriktas på att bygga upp ett latinamerikanskt och Syd-motstånd mot USA-imperialismen. Avtalen mellan regeringar i Latinamerika och världen är viktiga.
Chávez insisterade på att världens intellektuella och kulturarbetare måste organisera ett nätverk för idéutbyte, en kritisk kraft, skapande, förändrande, upplysande i det massmediala mörkret.
– På vakt mot irrbloss som påstår att imperialismen har försvunnit och ersatts av ett godartat imperium. Till och med inom vänstern har sådana idéer fått fäste, men verkligheten har redan fällt teorin. Det finns äldre teorier som håller. Trotskij insåg att problemen är världsomfattande och lösningen inte står att finna inom ett lands gränser. Det är tydligare än någonsin att nationsgränserna måste överskridas i kampen. Vänsterkrafterna måste mogna och de många revolutionära strömningarna samordna sig. De tusen vägarnas och tusen nederlagens vänster måste enas i kampen mot imperialismen utan att förlora sin mångfald och pluralism.
– Vi lever i en brytningstid, vi måste gå på offensiven, vi behöver ett nätverk, det behöver sättas igång, vi erbjuder ett startbidrag. Nätverket måste ut överallt, till berg och dalar, bostadskvarter, arbetsplatser, skolor, kaserner och över hela planeten.
Slutsatserna från de tio seminarierna arbetades ihop till ett gemensamt uttalande, Caracasuppropet. Fredspristagaren Adolfo Esquivel läste upp det på avslutningsmötet, inför en ånyo fullsatt teater. Uppmaningen till världens intellektuella och kulturarbetare att ansluta sig till kampen för en solidarisk värld slutade med några rader om vad som bör göras:
”För att gå till offensiv behövs konkret handling. På denna konferens har vi beslutat att skapa ett nätverkens Nätverk för information, konstnärliga och kulturella aktiviteter, solidaritet, samordning och mobilisering som knyter samman de intellektuella och kulturarbetarna med de sociala forumen och den folkliga kampen, och att se till att dessa ansträngningar fortlever och utmejslas i en internationell rörelse ’Till mänsklighetens försvar’. Det är livsviktigt att vi står upp mot rådande maktcentra och sprider frigörelsens idéer vi alla kanaler som finns: radio, tv, internet, alternativ press, film, koopertiva media med mera och sprider kunskap om utvecklingsprojekt och erfarenheter av folkligt deltagande och utbildning, så att de kan ingå i återskapandet av de utopier som driver historien framåt.”
