I år skulle författaren Birger Norman blivit nittio år Vinkelskott är ett ord man letar förgäves efter i Svenska Akademiens senaste ordlista. Likväl finns det och läste man Metallarbetaren på sextio- och sjuttiotalet för det nästan obönhörligt tankarna till Birger Norman.
Han gjorde ju sina vinkelskott där närmast till en egen litterär genre.
I mer än ett kvartssekel fyrade han av dem regelbundet med samma träffsäkerhet varje vecka och blev läst långt utöver tidningens givna läsekrets.
För många blev han ett rörelsens samvete. Själv skulle han nog ha värjt sig mot en så anspråksfull etikett.
Birger Norman var försiktig med orden. Han höll reda på språket, både sitt eget och andras.
En gång, i tidningen Arbetet den 12 januari 1977, redde han ut skillnaden att vara teoretiker och att vara ideolog. Det var apropå Ernst Wigforss.
En teoretiker är sysselsatt med att tänka, en ideolog däremot har tänkt färdigt och fått ett lärosystem att försvara. Därför var Wigforss ingen ideolog, han hade inte tänkt färdigt, skrev Birger Norman.
Vinkelskotten i Metallarbetaren är fortfarande lika saknade som Caleb J Andersons nyktra utrikeskrönikor i en annan fackförbundstidning, Sia.

Men Norman var mer mångsidig som publicist. Lyriker, dramatiker, novellist och faktiskt också undersökande journalist. Då tänker jag inte främst på Syneförrättning i folkhemmet som han gjorde tillsammans med diktarkollegan Stig Sjödin utan på Ådalen 31. Den boken är och förblir ett mästerstycke i den svåra genren litterära samhällsreportage.
Den som tror att det räcker att ha sett Bo Widerbergs film med samma titel har missat det mesta.
Birger Norman var sannerligen ingen hovpoet. Han kunde vara skarp mot sina egna och hävdade ståndpunkter som ibland kunde vara obekväma. Försvara Jan Myrdal var säkert inte så populärt bland ombudsmän i Metall i början på sjuttiotalet.
Men likväl var han en författare som hade Rörelsens öra.
Då vänstervågorna dränkte Aftonbladets kultursidor och vållade stor irritation i LO-borgen skrev signaturen Struve på ledarsidan (djupt saknad även han) att Norman var den ende som kunde kritisera facket utan att beskyllas för att vara ombud för Mao.
Förklaringen var förstås att hans kritik bottnade i en grundläggande hemhörighet som student- och kulturvänstern saknade, men säkert var det också en fråga om språk och ordval. Åtminstone var det vad han själv trodde, den enda gången vi träffades.

Birger Norman drämde sällan till med storsläggan. Han behövde inte; klartext utan förenkling eller förgrovning var hans strävan. Och formuleringarna kunde nog svida ändå.
Inte ens Gunnar Sträng gick fri. I ett vinkelskott 1969 – efter ett dumt uttalande inför näringslivets höjdare på Arosmässan – tyckte Birger Norman att strängen tappat sin klang och numera i stället lät som ”en murrig ulltråd över en margarinlåda”.
Rabén & Sjögrens förlag på sin tid hade det goda omdömet att samla ett urval vinkelskott och ge ut dem i bokform. Där kan man förvissa sig om att de, fast de oftast anknöt till aktualiteter, håller förvånansvärt högt läsvärde än i dag.
Men Birger Norman var först och främst ändå lyriker. Hans bästa dikter lägger en vemodets blåton över hans ungdoms Ådalen. Med samlingarna Utanikring och Speleka visade han dessutom – vad väl ingen hade trott – att det inte bara gick att nå imponerande upplagor utan också kunde skrivas stor lyrik på hans eget ådalsmål.
Bättre på folkmål har nog ingen diktat åtminstone sen Frödings dagar.
Normans nostalgiska hyllning till trettitalsradion är värd att bli klassisk:

Dä tjep å knastre däri trettitalsradion
men dä va ju na å höre.
Man sett här i välfärdssmöre å saknen.
Vare föredraga sä vare
int na fjaskprat å hörrödu.
Dä va en eneste kanal
sä man gatt ju höre på dä som va.
Nu ävles dom i tri,
om inte fler,
men förbannemä nan vet
va dä ä dom ha hörrt!

Vad dessa samlingar betytt för att stärka en tynande kulturell självkänsla i Ådalen ska nog inte underskattas.

Ändå vill jag hoppas att det nybildade Birger Normansällskapet, som den 31 juli uppmärksammar det som skulle ha varit hans 90-årsdag på Svanö, inte faller för frestelsen att göra honom till något slags bygdepoet.
Birger Norman och Ådalen hör oupplösligt ihop. Från Ådalen var det förvisso han var. Men som författare var han faktiskt bra mycket mer också.