Politik är att vilja. Det var titeln på en liten skrift av Olof Palme som kom ut 1968. I den boken definierades hörnpunkter för en reformistisk förändringsstrategi. Palme var inte särskilt visionär, snarast pragmatisk. Men målinriktad och i en tanketradition, då fortfarande levande, som utgick ifrån att socialdemokratin hade en samhällelig vision. Förr i tiden fanns med andra ord en tanke bakom reformismen.
Men sen sköts Palme och historien tog liksom slut.
Anders Nilsson och Örjan Nyström, båda verksamma inom LO i Göteborg, konstaterar inledningsvis att det idag inte längre verkar finnas någon ”reformistisk strategi”. I boken Den sociala demokratins andra århundrade? presenterar de sina ”pusselbitar” till en ny reformistisk strategi. Det är intressant i sig. Ännu mer intressant är att deras främsta analysverktyg är en marxistiskt inspirerad, strukturell analys av dagens kapitalism. Boken är alltså något så ovanligt som ett försök att återupptäcka socialdemokratins rötter och hitta ett sätt att formulera en offensiv strategi för den svenska arbetarrörelsens huvudfåra.
Utgångspunkten är i det här sammanhanget att den svenska vänstern är på väg ”att fastna i handlingsmönster som för oss bort från rörelsens mål och värderingar”. Socialdemokratin i synnerhet, men även andra grenar av arbetarrörelsen i allmänhet, sägs vara ”smittade” av borgerlig ideologi om globaliseringen och välfärden. Det har i sin tur resulterat i en strategisk blindhet och lett till de senaste årtiondenas nederlag. Det är, menar Nilsson och Nyström sålunda, alls inte fråga om anpassning eller motstånd till förändrade ekonomiska och globalpolitiska villkor, utan det behövs en bra analys av det som sker som sedan kan mynna ut i ”strukturreformer” för att driva vidare utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle.
Med utgångspunkt från den marxistiska tesen om den tilltagande antagonismen mellan den kapitalistiska ”produktionens församhälleligande” och den ”privata tillägnelsen” analyseras briljant kapitalismens utveckling under det gångna århundradet. Här påpekas att det är ett uttryck för församhälleligande att allt fler produktions- och konsumtionsområden och aktörer knyts samman i allt bredare och globaliserade nätverk. Det skapar även nätverk av ömsesidigt beroende. Samtidigt vidgas också handlingsområdena för individers privata tillägnelse av resurser. Det, säger Nilsson/Nyström, är inte ett problem i sig, utan det faktum att den privata tillägnelsen, de privata intressen, tillåts får allt mer utrymme på bekostnad av gemensam välfärd, produktionens utveckling, etc.
Starkast är analysen när det kommer till beskrivningen av produktionens nya och allt komplexare organisering och inverkan på arbetslivet. Mycket stark är också den skoningslösa analysen av de analytiska och i konsekvens strategiska misstag som LO gjorde under 1980-talet, misstag som slutligen ledde till sammanbrottet av den den centrala förhandlingsmodellen mellan LO och SAF/Svensk näringsliv.
Mycket svagare blir den delen av boken som handlar om statens och politikens domäner. Här fokuserar författarna på ”tillit” och ”socialt kapital” som analytiska begrepp. Att Nilsson/Nyström här tvingas låna in ett suddigt kulturperspektiv beror paradoxalt nog på att deras kapitalismanalys är så pass renodlat strukturell: trots att de hela tiden efterlyser ”strategiska reformer” förklaras samtliga förändringar inom produktionen, konsumtionen och staten strukturellt, något utrymme för politisk förändring finns sålunda inte.
Det är givetvis ett slags tankefel som är inbyggt i det här reformistiska perspektivet och som i grunden förnekar möjligheten att ”övervinna” kapitalismen genom målmedveten politisk handling. Men bortsett ifrån detta är boken ett mycket spännande, skarpt och nödvändigt försök att stimulera en strategisk debatt inom arbetarrörelsen.
