Beki Nobo som var ANC:s kontaktman i Stockholm i 14 år, en lite anarkisk, konstnärlig, teaterutbildad man, som till min förvåning blev överste i Sydafrikas armé efter det att apartheid krossats och han återvänt till sitt kära Soweto. Kanske var utnämningen till överste ett tack för hjälpen, tänkte jag, eftersom Beki i uniform för mig var en ovanlig tanke.

Nu bor han i Soweto, där han likhet med Mandela växt upp och där hans mor, som jag träffade, bor. Hon som är barn- och ungdomsvän med Mandela, jämngammal och uppvuxen i samma kvarter.
Nu har Beki stigit i graderna och arbetar för utrikesdepartementet i Pretoria och säger att han aldrig kommer att glömma Sverige och den vänlighet han här mötte. Inte bara det. Han gifte sig också med förre advokaten Hans-Göran Francks dotter, fotografen Åsa Franck, som numer bor i Berlin, är skild från honom men har regelbunden livlig kontakt med hans nya familj.

Redan som sextonårig gick Beki med i ANC och tvingades gå under jorden, när flera polisrazzior gjordes hemma hos hans mor som lyckades vara hemlig medlem i många år.
Han flydde till Angola, där han var soldat några år, för att därefter fly från land till land i Afrika och så småningom komma till Sofia i Bulgarien där han fick möjlighet att gå på teaterskola. Det var i Sofia han mötte sin blivande fru, Åsa och på det sättet kom till Sverige.
Genom Beki, som tog hand om mig i det svårt kriminella Johannesburg, fick jag veta mycket om Sydafrika och de problem ANC-regeringen står inför. Under min tid där pågick en rasande debatt om den konservativa domarkåren, som dömer svarta till alltför hårda straff och som regeringen ville avsätta under vilda protester om kränkt rättssäkerhet från de angripna.

Flera reaktionärer och rasister finns kvar långt upp i statsapparaten, med sina drömmar om det gamla systemets återkomst. Men de kommer naturligtvis att stanna vid just drömmar.
Jag frågar Beki om det också finns en omvänd rasism och får veta att det finns ett hat mot ”vitingar” men det är ytterst marginellt och att den överväldigande delen av befolkningen anammat Mandelas budskap om försoning.
På många sätt blev jag besviken över att Afrikas rikaste land, med sina guldgruvor och diamantgruvor, har så obegripligt många utfattiga och svältande människor. Vissa områden påminde mig om delar av Indien som jag besökte förra året. De tiotusentals plåtskjulen i södra Soweto är förfärligt sunkiga och egentligen obeboeliga, medan norra Soweto snarast är medelklassigt, rent och snyggt. Ändå lever människorna i Soweto tillsammans i förvånansvärt god anda, till skillnad mot hårdheten i de stora städerna.
Det är också där man ser den ofantliga, vulgära rikedomen och överklassen som står sig i en jämförelse med den värsta överklassen i USA.
Regeringen har nu satsat på att riva plåtskjulskvarteren ett efter ett och bygger på plats och ställe nya, värdiga bostäder. Man kallar det kampen mot huslösheten.

För övrigt lyser all form av socialpolitik med sin totala frånvaro. Är man fattig, gammal och sjuk så får man tillsynes klara sig själv.
Beki håller med mig och anklagar det för de rika förmånliga skattesystemet som en av orsakerna.
På det stora landsomfattande LO-liknande Cosatu får jag veta att arbetslösheten är över trettio procent, i den mån statistik över invånare som väller in från de än mer fattiga grannländerna går att kontrollera. Det är också tyvärr dessa som står för en hög procent av kriminaliteten i landet. Cosatu spelar en viktig roll i landet med sin höga organisationsgrad (cirka 30 procent av arbetarklassen) och är en ivrig påtryckare på ANC-regeringen.
Tyvärr fick jag inte tillfälle att träffa Nelson Mandela för att ställa några frågor, trots att Beki känner honom väl. Jag fick bara veta att han är bekymrad över landets situation men säger att hans uppgift aldrig varit att reda ut alla ekonomiska problem utan bara att krossa apartheid och ena nationen och det är ju inte så bara. Han ger inte heller några intervjuer utan känner sig gammal och trött, och vill vara ifred med sin nya fru efter skilsmässan från den kontroversiella Winnie.

Trots alla bekymmer och felmanövrar är Sydafrika spännande och dynamiskt och blir mycket intressant att följa in i den nya framtiden, om vilken förhoppningarna hos detta plågade folk lever starkt.