Tillsammans med sociologen Max Jerneck är han aktuell med en ny rapport för tankesmedjan Katalys. Där beskriver de arbetslinjen som ”en formidabel framgång” rent politiskt.

– Men som ekonomiskt projekt är det ett lika stort misslyckande. Man fick inte de effekter man lovade, utan bara minskad trygghet.

Under alliansstyret 2006–2014 blev det enklare att anställa personal på visstid, medan sjukförsäkringen stramades åt och a-kassan blev dyrare, samtidigt som taket sänktes. Ändå ökade arbetslösheten med nästan en hel procentenhet.

Han pekar på det diagram i rapporten som visar sambandet mellan investeringsgrad och arbetslöshet. De år då investeringarna varit höga har arbetslösheten sjunkit, och vice versa.

– Jag har hållit på mycket med statistik, och det här är det starkaste samband jag någonsin sett. Det är förvånande att ingen plockat upp det tidigare.

En som missade det var Stefan Löfven. Han besegrade visserligen Reinfeldt i valet 2014 med ett löfte om ”Europas lägsta arbetslöshet”, men lyckades inte heller vända trenden. Och sedan valet 2022 har arbetslösheten fortsatt öka, för att i början av 2025 nå tvåsiffriga nivåer. Tony Johansson beskriver det som ett blocköverskridande misslyckande.

Fredrik Kopsch (bilden), chefsekonom på Timbro, håller inte med om rapportens slutsatser.

– Mitt största problem är att vi inte har samma syn på vad problemet är.

Han säger att det visserligen finns ”saker man hade kunnat göra annorlunda och bättre” kring arbetslinjen, men att de slopade skyddsnäten generellt ”påverkat incitamenten att gå från bidrag till arbete”. Han menar att den stigande arbetslösheten främst är koncentrerad till vissa grupper på arbetsmarknaden.

Vill man ha hög tillväxt och låg arbetslöshet så måste man investera.

– Vi är EU:s mest specialiserade arbetsmarknad, med lägst andel enkla jobb. Samtidigt har vi haft en stor invandring av människor som inte når upp till de kraven.

Som botemedel föreslår han ”kraftiga skattesänkningar, sänkta bidrag och eventuellt kvalificering till välfärden”.

Tony Johansson ser problemet som ett ”blocköverskridande misslyckande”.

– Oavsett regeringsfärg har man har bundit fast sig själva vid penningpolitiken och det finanspolitiska ramverket, och därför inte kunnat sänka arbetslösheten.

Det finanspolitiska ramverket refererar till de strama budgetregler som infördes efter krisen på 1990-talet. I centrum står överskottsmålet, som kräver att statskassan går plus varje år.

Tony Johansson beskriver en situation där Socialdemokraterna drabbades av ”posttraumatiskt stressyndrom” efter 90-talskrisen, och nu ”hamnat på efterkälken” när allt fler ifrågasätter ramverket – även från högerhåll. Som exempel nämner han regeringens kreditgarantier för ny kärnkraft.

– Det var Kristdemokratern som kom på detta. De använder det för att kringgå ramverket. Men inom socialdemokratin är det fortfarande en helig ko.

I helgen har Socialdemokraterna kongress. Finns det någon ljusning i sikte?

– Det sker en förflyttning, men tyvärr rör det sig inte tillräckligt snabbt. Helst skulle jag vilja se socialdemokratin gå till val på en politik för full sysselsättning med ett program för stora investeringar.

Tony Johansson nämner bland annat upprustning och utbyggnad av järnvägen och klimatanpassning av bostäder som infrastrukturprojekt han själv önskar se. Han säger att det skulle skapa fler byggjobb, som i dag befinner sig i en långdragen kris. En vändning där skulle i sin tur få positiva följdeffekter på hela ekonomin, menar Tony Johansson.

– Vill man ha hög tillväxt och låg arbetslöshet så måste man investera. Det skulle jag vilja se dem plocka upp. En ny socialdemokratisk berättelse helt enkelt. Det är det enda sättet för arbetarrörelsen att besegra den samlade högern.