I snart 20 år har bröderna, Salla, Masse och Chepe Salazar producerat musik på sin egna skivbolagsetikett, Redline Recordings. De har kämpat mot fördomar som omgett hiphopmusiken. Med artister som Linda Pira, Aki, Labyrint, Carlito och Stor har de den senaste tiden börjat skörda framgång. Bröderna själva håller sig för det mesta i bakgrunden, behovet är inte kändisskap utan att jobba hårt för att nå sina mål. Med hiphopen de producerar fyller de ett tomrum i Musiksverige. En stor publik har hittat texter att identifiera sig med. En publik som delar erfarenheter ur en vardag som det annars inte berättas om.
Hiphopen har blivit beskylld för att romantisera droger och våld eller att förespråka en machokultur. I Redlinestudion som ligger i en källarlokal i Norsborgs fritidsgård, där Flamman bestämt möte med Salla Salazar, blir dessa fördomar snabbt motbevisade. Här är det inget konstigt om barnen följer med till arbetet eller om en artist lägger sig i någon annans låtar, man hjälper varandra. På en av väggarna finns en målning som föreställer Olof Palme och texten ”rättvisa, jämlikhet, broderskap”. Det skulle lika gärna kunna vara studions husregler.
– När folk kommer hit och ser Palme på väggen får jag ofta frågan om vi är sossar. Palme symboliserar en annan tid med andra värderingar. Vi skulle inte ha Stefan Löfven på väggen i dag, säger Salla Salazar, med ett leende.
Redlines artister konkurrerar inte med varandra utan med övriga musikgenrer. De arbetar som ett kollektiv, vilket är en del av framgången förklarar Salla. Artisten som har störst publik bidrar till att den som har minst får fler lyssnare.
– Medier skapar ofta en bild av att det bara finns plats för en hiphopartist åt gången. Det är en myt. Den sortens konkurrens skapar dålig stämning. Sedan finns en konkurrens här i studion men den är bara hälsosam, samtidigt hjälper alla varandra att komma med idéer och sprida varandras låtar.
Vad som kännetecknar Redlines artister är att de ofta har liknande bakgrund. I sina texter berättar de om en uppväxt där samhället svikit eller om en vardag i medelklassamhällets utkant.
– En av mina drivkrafter har alltid varit att jag ser saker som fattas och då vill jag göra något åt det. På nittiotalet märkte jag att det saknades artister som berättade om vår verklighet i förorterna. Livet här fanns inte i folks medvetande. Ibland berättade medier om förorterna men då var det antingen om kriminalitet eller en romantiserande bild, att det finns torghandel med billig frukt. När vi startade Latin Kings ville vi göra musik på svenska och skriva om vår vardag. Vi har hållit fast vid den linjen.
För den delen behöver texterna inte vara politiska, även om Redline har artister som skriver medvetet politiska texter som Mohammed Ali och Carlito.
– Det behövs både och. Många ser på våra artister som politiska men de flesta av dem tänker inte så. De berättar väldigt ärligt om sina liv. Eftersom många har haft det tufft tolkar andra texterna som samhällskritik.
Salla menar att den uppfattningen kommer från att priviligierade har svårt att förstå hur det ser ut i de områden där han och hans vänner är uppvuxna. De gånger politiker kommer på besök är det för att träffa människor som är framgångsrika.
– Politiker har besökt oss i studion nu när vi börjar lyckas, samtidigt frågar de varför vi fortfarande är kvar i Norsborg när det går så bra. De förstår inte att vi vill vara här. Det som är dåligt här är inte människorna utan miljön, skolorna. Folk tror inte att det kommer bra saker härifrån. Vi gör vad vi kan för att motbevisa dem. Det finns mycket talang här ute, inte bara inom hiphop utan även inom till exempel teater och poesi. Det gäller bara att plocka upp dem.
Att få hiphop att bli accepterat och behandlas som en genre lik all annan musik har inte varit lätt. Nu börjar det vända. Redline har vågat satsa på talanger få skivbolag tidigare hade vågat satsa på, vilket också gett resultat i en trogen, bred publik.
– På nittiotalet kallade man vår musik för förortsrap, det fungerade som ett sätt att ta värde ifrån den. Vi gör svensk hiphop. Många tror att det bara är invandrare som lyssnar på vår musik men det handlar mer om vilken klass man tillhör. Inte vilket land ens föräldrar kommer ifrån utan vilket jobb ens föräldrar har, vilken skola du går på och vilka möjligheter du har. Framför allt är vår publik underklass och arbetarklass.
Salla menar att mycket i den svenska debatten hamnar fel just när det kommer till klass. I stället för att diskutera ojämlikhet och dess konsekvenser pratar man flyktingpolitik. Invandrarna får skulden för strukturella problem som funnits i Sverige sedan en lång tid tillbaka. Redan på sjuttiotalet sjöng band som Nationalteatern och Ebba grön om ungdomar i utanförskap i Sveriges förorter.
– Människor med invandrarbakgrund har inte haft de här problemen i sina hemländer. Det är ett svenskt problem som politikerna ignorerar medvetet. Det är det som är det tragiska. Väldigt många är medvetna om det och vet att de inte kan erbjuda sina barn en bättre framtid.
När Salla tillsammans med Dogge och sin storebror Chepe startade Latin Kings var skinnskallar synliga på gatorna och Ny Demokrati hade vind i seglen. Salla har tänkt på hur rasismen återigen frodas på våra gator men att vi i dag har en annan situation.
– Det finns en stor likhet mellan nittiotalet och i dag. Arbetslösheten var hög och invandrarna fick skulden. Då var det människor från Balkan, nu skyller man på muslimer och romer. Men toleransen är högre för vad som får skrivas och sägas i dag, rasismen har normaliserats. De flesta ogillade skinskallarna. I dag sitter de i riksdagen och propagandan de sprider tas för sanningar. Människorna de pekar ut har inte ens en chans att försvara sig.
Salla ser musiken som en motvikt och förändringskraft.
– Vi vill inte göra musik bara för att tjäna pengar eller bli kända. Vi vill göra musik med innehåll eftersom vi vet att det betyder mycket för många människor. Många skriver till oss och tackar och berättar att texterna ger dem styrka. Om inte vi försöker förändra – vem ska göra det då?
