Utomlands tolkas SD:s framgångar som ett naturligt svar på Sveriges naiva migrationspolitik. Men då glömmer man alla årtionden av växande ojämlikhet som banat väg för högerpopulismen.
Jag bor i Belgien sedan snart tre år tillbaka. När jag läser analyser av höstens svenska regeringsskifte i internationella nyhetsmedier och pratar med politiskt intresserade människor här i Bryssel framträder ofta följande föreställning: Sverige var under lång tid ett progressivt och tolerant föredöme i världen, där det månades om social rättvisa, jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Sedan skedde ett överslag – yttervärlden trängde sig på, toleransen blev ett för tungt ok att bära, kriminaliteten blev ett ovedersägligt samhällsproblem, invandringen blev en belastning. Till och med landets liberaler såg det till slut för gott att byta kurs och bilda regering med stöd av ett exnazistparti.
Bilden av brytningen påminner om hur svenskar för två decennier sedan slog fast att det danska hygget över en natt tycktes ha förbytts i Dansk Folkeparti-driven främlingsfientlighet och intolerans.
Vad är det som inte kommer med i en sådan här schablonbeskrivning? Till exempel: Att Sverige varit ett samhälle av växande ekonomiska och sociala klyftor sedan 40 år tillbaka. Att centrala drag i det svenska socialdemokratiska samhällsprojektet länge utmanats politiskt såväl utifrån som inom de egna leden. Att den samtida högerpopulistiska väckelsevågen – som kapitaliserar på ojämlikhet och föreställningar om en svunnen etniskt och socialt homogen storhetstid – i grund och botten följer samma mönster i Sverige som i resten av Europa, trots att dess verkliga opinionsmässiga genombrott kom senare i Sverige.
Vad som däremot är speciellt för Sverige är den samhällsbärande roll som ett specifikt politiskt parti – det socialdemokratiska – haft i decennier, och som varit stabilare än innehållet i partiets politik. Det gör också att blockpolitiken – S och dess stödpartier mot resten – blivit mer markant än på andra håll, och att den svenska borgerlighetens främsta parlamentariska roll blivit en form av politiskt krypskytte: att med de medel som står till buds försöka skjuta S-dominansen i sank. 2022 skedde det, efter att man till slut även fått med Liberalerna på tåget, genom att göra upp med ett högerradikalt parti med nazistiska rötter.
Det är inte främst egenskaper hos ekonomin, socialpolitiken, migrationsfrågan eller väljarströmmarna som skiljer läget i Sverige i dag från det i ett land som Tyskland – det är den etablerade borgerlighetens relation till statsmakten, och dess inställning till att ta hjälp av den högerradikala väckelsens parlamentariska gren för att nå den.
Vad som å andra sidan är slående mellan olika delar av Europa är hur högerpopulistiska och nyfascistiska krafter fortsätter att vinna nya anhängare – en framväxt som i grunden sker oberoende av omfattningen av ett visst lands flyktingmottagande, inslaget av genuspedagogik, mängden hbtq-medvetna förskolor eller annat som populärt brukar framhållas som triggers för högerradikalism.
Den här väckelsen måste vi hitta vägar att bekämpa politiskt. Men det gör vi knappast genom att låta oss styras av stereotypa beskrivningar av våra olika länders samhällsklimat.
