Så här i min sista krönika för året vill jag berätta om en bok jag precis läst: God morgon kamrater av Ondjaki, född 1977 i Angola.
Det är en tunn liten bok med desto större innehåll. En barndomsberättelse från Luanda. Tiden är tidigt 1990-tal precis innan inbördeskriget ledde fram till fredsuppgörelsen med Unita och de första fria valen i Angola ägde rum.
Ondjaki skriver med en tolvårings blick och perspektiv, och han är skicklig. Genom att i handlingen låta pojken lotsa sin portugisiska faster runt i Luanda målar författaren en bild för läsaren. Pojken tycker att fastern har många lustiga idéer. Som till exempel att hon påstår att hon kan handla vad som helst i Lissabon utan ransoneringsbok! Eller när hon nödvändigt ska bada just på ryssarnas strand. Inte förrän hon ser vakterna ger hon med sig och går till den stenigare sidan där kubaner och angolaner badar.

Men när presidentens kortege närmar sig och hon inte bryr sig om att kliva ur bilen, då skrattar inte pojken. Han skriker och ber att hon ska göra som han säger. Till slut masar hon sig ur baksätet, går ut i solen och ställer sig i givakt på trottoaren intill pojken och chauffören. Men solen är het. Fastern sträcker sig efter hatten precis när AK47:orna på motorcyklar längst fram i karavanen närmar sig. Pojken och chauffören skriker båda två av skräck, hon kan ju bli skjuten.
Boken är tillägnad ”kamrat António”, som var familjen Ondjakis kock, städare och allt-i-allo, ”de kubanska kamraterna” och då innefattas alla kubaner som frivilligt åkte till Angola för att bekämpa Sydafrikas invasion. Den invasion som stoppades av ”en armé av svarta och mulatter” vid slaget om Cuito Canevale 1987, för att tala med Castro. Hundratusentals soldater flögs tvärs över Atlanten, från Kuba till Angola och tog både Sydafrika och resten av imperialismen på sängen. Ingen utanför Kuba och MPLA:s ledning kände till vad som pågick. (Men alla på Kuba visste, eftersom det var en stor politisk kampanj för att värva frivilliga.) Det totala nederlaget för ”apartheids oövervinneliga vita armé” resulterade i en oordnad och vild reträtt av de sydafrikanska soldaterna och banade väg för Mandelas frigivning.

Men Ondjaki innefattar även de volontärer som åkte till Angola som läkare, sjuksköterskor och lärare och allra mest María ”Che” som tjänstgjorde i hans egen klass. Den tolvårige pojken gjorde stora ögon när han gick hem till kamraterna María och Ángel och upptäckte att de bara hade svart/vit teve. Och knappt porslin.
Ondjaki har en förmåga att skriva som förtrollar. Helst ville jag att det aldrig skulle ta slut. Med barnets ögon och förklaringar får både läsaren och fastern en glimt av en helt okänd värld. Där livet pågår mitt i kriget. Lägg namnet Ondjaki på minnet, han är en ung och oerhört begåvad författare.