”Terroristjakt är inte islamofobi” skrev Per Gudmundsson nyligen på Svenska Dagbladets ledarsida. För en person som kallats SvD:s egen chefsislamofob, är slutsatsen inte mer överraskande än att SD ropar ”Äntligen” efter bomben i Stockholm.
Men snabba slutsatser i upphetsade lägen är ofta förhastade. Att hitta och stoppa verkliga terrorister är inte islamofobi. Men verklighetens svenska terroristjakt har ofta präglats av fördomar mot muslimer.
Terroristjaktens facit är ännu inte skrivet. Det är naturligtvis lockande att göra det just efter de två händelserna i Stockholm den 11 december och Köpenhamn den 29 december.
Ännu har vi bara polisens berättelse. Om den stämmer och Säpo verkligen lyckats förhindra ett hotande massmord, är det utomordentligt.
Men detta betyder inte att svensk terroristjakt varit oproblematisk i synen på muslimer. Det är bara två månader sedan de svarta rubrikerna om att en bomb skulle detonera i Göteborg och tungt beväpnad polis stormade muslimska familjers hem, papporna hotades med vapen inför barn på tio, sex och tre år, som sedan fördes till polisstationen.
Bombhotet var falskt. Men tillslaget kan väl beskrivas som terroristnoja. Det gäller också inlåsningen av moskébesökare, som inte hade med saken att göra. Att de drabbades kan bero på att de blivit (olagligt) övervakade i sin moské i Göteborg. Mycket talar för att de nya övervakningssystem, som fortsätter att rullas ut, ger så mycket information att den blir svår att bedöma.
I media spelar terrormisstänkta muslimer i en egen division utan pressetiska skyddsnät. Med ”guilt by association” kan huvudnyheten i en stor tidning bli att koppla ”Guantanamosvensken” till Köpenhamn, fast kopplingen inte finns. Eller minns ni ”Jihad Jane”, ett terroristhot som var en tidningsanka. När SvD:s ledare i höstas ville få oss att tro att bomben i Göteborg (som inte fanns) måste mötas med fortsatt krig i Afghanistan, har man svalt sammanblandningen av brottsbekämpning och krig.
2003 års terroristlag, vars straffhöjning och bevissänkning tycks konstruerade så att de bara kan drabba muslimer, har senast i Göteborgs tingsrätt åter visat sig vara rättsosäker. Enligt terroristlagen har tingsrättens majoritet dömt två svensk-somalier på grundval av deras tolkade telefonsamtal och okontrollerbara indicier, som ändå inte lett till något specifikt brott. Två av rättens ledamöter vill fria och nu är domen överklagad till hovrätten.
I Nederländerna greps och släpptes tolv somalier i december på ungefär samma ”bevisning”. I Göteborg blev domen fyra års fängelse – ett år mer än åklagaren yrkat.
Begreppet ”islamism” är också tveksamt, då det kopplar en viss sorts brott till en hel världsreligion. ”Föreställningen att stark muslimsk tro bara är ett gömställe för terrorister kan mycket väl visa sig vara en katastrofal missuppfattning som äventyrar gripanden och lagföring av de verkliga terroristerna” skriver professor Philip Bobbitt i den i USA hyllade boken Terror and Consent. The wars for the twenty-first century.
Det är när krav på hårda tag, integritetskränkande lagar och övervakningssystem är lättast att driva, som det är viktigast att värna medborgerliga rättigheter och allas lika värde. Att arbeta för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter är svaret. Det minskar grogrunden för terrorism.
Fiendebilderna bleknar i ett rättvist system och en fredligare värld. Tanken på det första självmordsattentatet föddes inte i en moské utan i en tortyrkammare i Egypten.
Gösta Hultén
Journalist och författare.
Talesperson Charta 2008
