– Tidigare har vi inte fått tillstånd, säger Ahmad Adarbeh. Men nu när jag är över 60 år är det lättare. Jag tror att jag inte betraktas som en säkerhetsrisk längre.

En solig höstmorgon är det dags. Från de trånga gränderna i Jalazone får vi skjuts av en granne. Vid checkpointen Qalandia måste vi köa och få våra väskor genomlysta samt visa id, pass och tillstånd under överinseende av tungt beväpnade israeliska vakter. Det går smidigt den här dagen – väntan och trängseln är inte så svår som den kan vara vid denna stora gränsövergång nära Jerusalem. På andra sidan hämtar Hassan Abbadi oss, en bilägande palestinsk vän som är bosatt i Israel. Palestinaregistrerade bilar får inte köra in i landet, men vår väns bil har gula nummerplåtar med svart text, vilket visar att den är registrerad i Israel.

Ahmad och Aisha är mestadels tysta i baksätet. Desto mer hörs gps:en som visar oss till allt smalare vägar, förbi Jerusalemområdet och ut på landet. Vi ser stora vindruvsodlingar och rader av olivträd.

Vi närmar oss resans mål, och tittar allt mer intensivt ut genom bilrutorna. Fortfarande är det tyst i bilen. Dawaymeh är ingen stor by, husen är slitna och trädgårdarna fulla av bråte. Inga byggnader från före 1948 verkar finnas kvar. Och det är ödsligt – vi ser knappt en människa. Men här bor sedan 1948 israeler på den mark som tidigare ägdes av palestinier.

Vi kör runt i byn och hittar en öppen yta där vi stannar för att titta på omgivningarna. Några stengärdsgårdar och husgrunder, också av sten, finns i närheten. Kanske är det allt som finns kvar av den tidigare bebyggelsen.

Vi ställer oss i solgasset vid ett metallstängsel och tittar ut över nejden.

Då brister det. Aisha och Ahmad tittar på dalen och sluttningarna runt omkring och ser mängder av olivträd, denna viktiga gröda för palestinierna. Många av träden som växer runt Dawaymeh är ganska stora, vilket kan betyda att de stod där redan 1948 och kanske långt före det.

– Det här är egentligen vårt, säger Ahmad Adarbeh sammanbitet. Här odlar de våra träd och lever med vackra omgivningar, medan vi måste leva instängda i ett trångt och smutsigt flyktingläger. En del av träden måste ju vara planterade av våra förfäder.

– Nu är jag både arg och ledsen, säger Aisha Adarbeh och går hetsigt runt på den öppna platsen. De har tagit det här från våra familjer – det är inte rätt!

Ahmad och Aisha drar sig undan och småpratar lite, och vandrar så småningom ned för en krokig grusväg. När de kommer tillbaka en god stund senare fnittrar de. De bär på granatäpplen, rosmarinkvistar och några oliver som de stoppat i en plastpåse.

– Nu har vi i alla fall tagit tillbaka lite grand, säger Aisha Adarbeh glatt. Det här ska vi smaka på i kväll.

Nu är jag både arg och ledsen. De har tagit det här från våra familjer – det är inte rätt!

På en höjd några kilometer från byn Dawaymeh ligger en ruin som kallas Schejk Alis grav, vilken ska ha byggts någon gång på 800–1000-talen. Kring graven finns flera grottor i ett område som numera är naturreservat.

– Där gömde sig människor från byn och närliggande byar den 29 oktober 1948 för att söka skydd från den sionistiska armén, berättar Ahmad Adarbeh.

I byn dödades människor i alla åldrar urskillningslöst, många av dem sökte skydd i moskén. En del av dem som gömde sig här i grottorna klarade sig. Ahmad redogör för hur en kvinna försökte rädda sina barn genom att gömma dem under sina kjolar. Kvinnan blev skjuten till döds, men åtminstone ett av barnen överlevde.

Den israeliska historikern Benny Morris har beskrivit hur den israeliska armén den 29 oktober 1948 genomförde en massaker i byn Dawaymeh. Antalet dödade är omtvistat, men Benny Morris uppskattar det till hundratals. Byns dåvarande ledare Hassan Mahmoud Ihdeib, har under ed beskrivit massakern. Hur byn blev anfallen från flera håll samtidigt och hur inget motstånd gjordes.

Skottlossningen pågick i över en timme. Nästa dag hittades 60 kroppar i moskén, mestadels äldre män, och många kroppar av såväl män som kvinnor och barn på gatorna. Utanför grottan Iraq El Zagh hittades 80 döda. Efter en sammanräkning kom man fram till att 455 personer saknades, 280 män och resten kvinnor och barn. Även andra städer och byar utsattes för massakrer under Al Nakba, till exempel Deir Yassin.

Ahmad Adarbeh har dokumenterat mycket av det som hände palestinier i samband med Al Nakba, inte bara i Dawaymeh. Bland annat har han intervjuat kvinnor om övergrepp som de blev utsatta för, något han har berättat om på internationella konferenser om mänskliga rättigheter.

Ruinen ligger på stenig och sandig mark högst uppe på en kulle i Gad Hills naturreservat. Utsikten sträcker sig långt, över andra kullar med sandig mark. Gröna buskar och lövträd klamrar sig fast i slänterna runt omkring. Ahmad och Aisha trotsar varningarna om att byggnaden kan rasa och går in i den, och även upp på den. De fotograferar sig själva och varandra flitigt för att minnas varje del.

Efter någon timme är det dags att påbörja hemresan. Hassan kör förbi gränskontrollen utan problem med sin Israelregistrerade bil. Han kan köra oss ända hem till Jalazone. Vi tar farväl och går in i huset i flyktinglägret. Flera av Ahmad och Aishas vuxna barn är på plats och angelägna att få se bilderna från byn och ruinen. Ahmad berättar livligt på arabiska, medan Aisha sitter i telefon hela kvällen. Vi hinner också smaka på granatäpplena, som tyvärr är övermogna och fadda i smaken.

Nästa dag säger Aisha vid frukost:

– Vet du, jag är lycklig nu. För jag har fått se Dawaymeh. Nu hoppas jag att vi alla får återvända dit någon gång snart. Insha’Allah.