Den senaste tiden har veckor känts som årtionden. Geo- och säkerhetspolitiska tabun som gällt i generationer har smulats sönder, allierade småstater har förnedrats inför kamerorna, givna allianser har plötsligt ställts på ända. Och allt på grund av en amerikansk president som betraktar världspolitiken som en enda stor fastighetsmarknad.
Inom den breda vänstern har två reaktioner på denna omvälvning utkristalliserat sig. Vissa hävdar att Donald Trumps och hans underhuggares beteende bara är ett ärligare uttryck för den gamla vanliga amerikanska imperialismen. Enligt detta synsätt var den ”regelbaserade världsordningen” bara ett sätt att dölja amerikansk och i viss mån europeisk makthegemoni. Det finns fog för den synen. Det räcker med att påminna sig hur amerikanska makthavare tidigare har behandlat mindre länder och allianser.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik
1964 förklarade president Lyndon Johnson för Nato-landet Greklands ambassadör i Washington varför de behövde acceptera USA:s förslag för Cyperns framtid: ”Ert parlament och er konstitution kan dra åt helvete. Amerika är en elefant. Cypern är en loppa. Grekland är en loppa. Om dessa två fortsätter att klia elefanten kan de bli mosade av elefantens svans, riktigt mosade.” Volodymyr Zelenskyj är inte den förste allierade att förnedras i Vita huset.
Ett mer samtida exempel är Barack Obamas Europa-sändebud Victoria Nulands bevingade ord i Kiev 2014: ”Fuck the EU”. För att inte tala om hur man mobbat nästan alla grannländer på den egna latinamerikanska bakgården. ”Might” har i viss mån alltid varit ”right” för USA, även när politiken kläds i fina ord om mänskliga rättigheter.
Andra menar att Trump har vänt den amerikanska imperialismen ryggen. När han först kom till makten 2017 sågs han av många som den senaste i en tradition av isolationistiska presidenter. Hans skepsis inför utrikespolitiska äventyr välkomnades försiktigt av vänstern. Men facit är förvirrande: tillbakadragandet av trupper från norra Syrien skedde samtidigt som man bombade iranska generaler i Irak och flyttade ambassaden till Jerusalem på den israeliska extremhögerns önskan. I dag ses Trump, med sina utfall mot Grönland, Kanada och Panama, i stället av många som en klassisk imperialist av 1800-talssnitt.
Båda dessa analyser leder fel. I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik. Imperialism innebär att man har ett långvarigt intresse av att styra andra länders beteende för egen vinnings skull, antingen genom direkt politisk kontroll eller indirekt ekonomisk sådan. När Trump säger att han vill låta Europa klara sig självt talar han inte som en imperialist, eftersom alla kontinenter ligger i ett imperiums potentiella intressesfär. Samtidigt går det inte att bli mer imperialistisk än när han i sitt tal till nationen i tisdags sade: ”Vi kommer att ta över Grönland, på ett eller annat sätt.”
Trumps intresse av Grönland begränsar sig dock till några strategiska mineralfyndigheter under isen. Någon mer långsiktig maktprojektion än så tycks han inte vara kapabel till. Hans utrikespolitik är principlös, ofokuserad och transaktionell. Militär makt ska användas som påtryckningsmedel för att sluta ”deals”. När affären är gjord på en plats drar man sig direkt ur landet.
Att upprätthålla ett globalt imperium blir med detta synsätt en löpande kostnad som en affärsman inte har råd med. Samtidigt kan man plötsligt vända sig mot tidigare allierade om man tror att man kan göra en kortsiktig vinst på deras bekostnad, som Ukraina fått erfara. Låt oss föreslå ett namn på detta nya fenomen: transaktionell adhd-imperialism.
För Europa är detta ett gyllene tillfälle att lämna USA:s säkerhetspolitiska famn och staka ut en egen väg. Den nya tyska storkoalitionens beslut att kränga av sig sin statsfinansiella korsett och lansera ett långt större investeringspaket än Joe Bidens är ett steg i rätt riktning. Även i Frankrike har borgerliga politiker börjat inse att det inte är någon bra idé att förlita sig på ett Washington som allt mer liknar kejsar Neros degenererade hov. Det finns så klart inga garantier för att ett försvarsmässigt självständigt Europa inte skulle agera imperialistiskt. Men oberoende från USA kan bara vara en bra sak.
