Jonas Sjöstedt efterlyser i Flamman nr 20/2013 öppna valprocesser inför fastställandet av listor till EU-parlamentsvalet. En genuin transparens skapar nyfikenhet och engagemang. Och det finns nog inget mer EU-parlamentsvalet behöver, än just en vilja till att engagera sig genom att rösta.
Idag är det främst unga och högutbildade som ”känner sig som européer”, och då baserat på möjligheten att kunna resa relativt fritt. Samtidigt är en stor andel av svenska medborgare (cirka 80 procent) mycket pessimistiska vad gäller Sveriges möjligheter att påverka i europeiska frågor (YouGov april 2013). Detta har naturligtvis stor påverkan på intresset för europeiska frågor här i Sverige. Men samtidigt påverkas cirka 60 procent av ärendena på kommunfullmäktiges dagordning mer eller mindre direkt av tidigare EU-beslut! (Lunds universitet, statsvetare Linda Nyberg).
Det är i detta perspektiv som ett EU-intresse ter sig positivt, alldeles oavsett åsikterna kring ett EU-medlemskap. Det gäller helt enkelt att ständigt hålla EU-kritiken levande, och inte tappa fokus på att tillvarata möjligheter att förändra och påverka på alla sätt som är möjliga. Flertalet moderna problem är ju numera gränslösa vilket därmed kräver gränslösa lösningar. Detta märks inte minst i dagens Europa, där mänskliga rättigheter tycks ha hamnat i skymundan av den ekonomiska krisen.
Samarbete och samverkan blir i detta perspektiv en nödvändighet, inte minst med fokus på att värna de mänskliga rättigheterna och utveckla demokratin, till exempel genom reglerad finansmarknad och demokratiserad ekonomi. I en tid då sociala och demokratiska rättigheter tycks ha underordnats kapitalets frihet, blir en gemensam ansats för att förändra och utveckla EU:s strukturer den kraft som kan stärka det offentligas makt på nationellt plan.
Samtidigt sker en oroväckande försvagning av sunda motkrafter. Civilsamhället, som i Sverige tills nu haft en stark plattform i form av folkrörelserna, är under stark omvandling både nationellt och i europeiskt perspektiv. Wijkström (2012) pratar om ”ett nytt samhällskontrakt”, det vill säga historiska relationer och överenskommelser mellan idéburna organisationer med flera. och stat likväl som samhällets medborgare är under omförhandling och omvandling. Trädgårdh (2012) reflekterar kring det borgerliga samhällets återkomst, där han pekar på den senaste tidens utveckling av dels konservativ kommunitär ansats, (”liberal självhjälp”, förstärkt av kristdemokratiska tankar kring familjens roll) och dels statskritisk och marknadsorienterad nyliberalism (från dåtida högborgerlig och paternalistisk filantropi). Detta syns konkret inte minst genom att de ovillkorade anslagen generellt minskat medan de villkorade anslagen ökat. Det har kommit att handla om målstyrd verksamhet uti fingerspetsarna.
Vi behöver värna om civilsamhället som en kritiskt reflekterande garant för bevarandet av sociala och mänskliga rättigheter. Vi behöver häva den negativa utveckling som sker för många idéburna organisationer idag, liksom för de europeiska paraplynätverken, i dessa tider av nedskärningar, åtstramningar och nyliberala förslag. Teoretiskt stöd i olika slags nyckeldokument får inte skymma sikten för konkreta exempel på genuint engagemang och ovillkorad solidaritet.
De svenska folkrörelserna har ett värde som kritiska röstbärare som den svenska staten, generellt och under alla årtionden, kvalitetsutvecklats utav i stort som i smått. Det handlar inte bara om att våga och kunna värna om de svagas röst, det handlar också om att se samhällsproblem innan de definierats som ett problem. Jag hoppas på en konstruktiv dialog kring detta och andra högaktuella frågor inför EU-parlamentsvalet!
Sophia Lövgren är Fil dr i sociologi. Generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, styrelseledamot i EAPN Sweden (European Anti-Poverty Network), i IDEA (ideella organisationers arbetsgivarorganisation), i Euclid Network (third sector leaders) samt i Jordens Vänner.
