”En finsk film om öppna relationer? Inget man rusar till bion för direkt”, sade en kille jag träffar när jag berättade att jag skulle recensera Fyra små vuxna. Men som dotter till en riktig Folkets Bio-pappa tyckte jag det lät som ett kul uppdrag.
Juulia (Alma Pöysti) är aspirerande partiledare för det fiktiva ”Jämlikhetspartiet”, gift med prästen Matias (Eero Milonoff). Jag antar att det är ett medvetet manusval att skildra just två yrken med höga krav på diskreta och normativa privatliv. De verkar ha ett lyckligt och passionerat äktenskap, tar den avslappnande sexdrogen poppers och ligger fortfarande med varandra. Så plötsligt, genom en gemensam vän, får Juulia reda på att Matias haft en affär med läraren Enni (Oona Airola).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
De flesta hade lämnat förhållandet direkt. Men över en kaffe föreslår Juulia för Matias och Enni att de i stället ska testa ett öppet förhållande. Hon delar ut handböcker om polyamori, där hon markerat särskilt viktiga stycken. Det är en outnyttjad komisk möjlighet att det inte var boken The ethical slut (en klassiker i sammanhanget som dessutom har en perfekt titel) de skulle läsa.
Kort därefter träffar Juulia den unga dragartisten Miska (Pietu Wikström) och vi får sedan följa hur kvartetten navigerar sina olika relationer och de komplikationer som uppstår.
Matias väcker mitt manshat till liv. Han är så passiv, förutom när han slår näven i väggen i frustration när Juulia berättar att hon också blivit kär i en annan. Hans karaktär förkroppsligar det svåraste med öppna relationer i en heterokontext. Det är en relationsform som ställer höga känslomässiga krav, men Matias överlåter allt ansvar till Enni och Juulia, och verkar mest tycka att allt är jobbigt. Trots hans håglöshet är de båda kvinnorna kära i honom, vilket är svårt att förstå. Kär är det däremot lätt att bli i Juulia. Alma Pöysti är lika charmig här som i Tove, biografin om Tove Jansson som kom häromåret. Självklart blir en 15–20 år yngre, väldigt snygg queerperson helt golvad av henne.
Genom hela filmen väntar man på att det ska uppstå någon konflikt kring Juulias politiska karriär och hennes kärleksliv, men det kommer aldrig. Därför känns det oklart varför det är just en toppolitiker som skildras, mer än för att visa publiken att Juulia är väldigt upptagen och väldigt progressiv.
Kärleken är jävligt pinsam (”Love’s embarrassing as hell”), heter det i en poplåt av Olivia Rodrigo. Och pinsammast av av allt är kanske öppna relationer. Det är något med att kliva utanför konventionen och att vara så öppen med sina begär. Särskilt när omgivningen står redo att utropa varje snedsteg som ett ultimat bevis på monogamins överlägsenhet. Och Fyra små vuxna är otroligt pinsam ibland. Regissören och manusförfattaren Selma Vilhunens film visar upp kärleken precis så förintande och uppfyllande som den är i verkliga livet. Man gråter på en toalett, säger något osammanhängande i ett bråk och sätter ständigt sin värdighet på spel. Det är en varm och rörande film, som är optimistisk till människors förmåga att älska, stort och öppensinnat.
Tyvärr är filmen alltför humorlös och allvarlig. Selma Vilhunen inte spänna handlingstrådarna till gränsen eller försätta karaktärerna i verkligt absurda situationer. Några farsscener för att driva med Matias sköra maskulinitet hade varit kul. Eller varför inte låta den skeptiska och konservativa styvmodern påminna mer om en arrogant Lucille Bluth i Arrested Development? Karaktären borde ha fått mer utrymme som intrigmakerska. Men som handbok för polyrelationer är Fyra små vuxna en bra start.
