Teater Galeasen, Stockholm. Flickan (Sandra Huldt), Mamman (Annika Hallin) och Mormor (Inga Edwards) bor på en hög av grus och aska. Historiens grushög kan vi misstänka. Att jämt och ständigt försöka hålla gruset på plats så det inte sprider sig utom kontroll hör till vardagen, det är inget man tänker på. Mormor är förlorad i minnen från tiden före kriget, en oskuldsfull svunnen tid då floden Wisùa var ren. Mamman och Mormor får representera de generationer som starkt präglats av sin samtid – andra världskriget respektive folkrepubliken. Flickan är blasé. Hon har hört allt och sett allt och resten ”rippar” hon från nätet. Hon skickas emellanåt till sitt ”tomrum” av mamman, men har ingenstans att gå. De tre kvinnorna är trångbodda, delar ”tomrum” och saknar därmed ”andrum”.

Mastowskas pjäs är symbolmättad, samtidskritisk och absurdistisk. Ibland brister ensemblen ut i skruvade musikalnummer som förstärker den absurda kvaliteten. Det är rappt, ordrikt och dräpande. Ännu mer så om man ser klipp ur pjäsen när den spelas på originalspråket. Men jag misstänker att gapflabben av igenkänning som dialogen ibland renderar mest kommer från andra polacker i publiken förutom mig själv. Jag undrar hur mycket den svenska publiken får ut av alla referenser, många ack så interna. Samtidigt är pjäsen ingen intern angelägenhet. Den hade urpremiär i Berlin förra året, som en kommentar på relationen mellan Tyskland och Polen. Kanske finns en parallellitet i detta även när det gäller Sverige och Polen även om de historiska banden inte är lika starka.

Iscensättningen av Metallflickan anstränger sig för att göra ett allmängiltigt anslag bland annat genom referenser till svenska livsmedelskedjor. Just det greppet blir bara förvirrande.
Föreställningen avhandlar många polska identitetsteman, som den dåliga självkänslan i relation till ”finare” europeiska grannar, dränaget av mänskliga resurser till rikare EU-länder, materialismen och fåfängan, nationalismen som ibland tar sig abnorma proportioner. Jag kan inte riktigt begripa att Masùowska i sin pjäs inte fått med religiositeten, utan vilken man inte fullt ut kan förstå det polska samhället.

Galeasens återuppståndelse i de renoverade nygamla lokalerna på Skeppsholmen inleds med denna helmoderna pjäs som förhoppningsvis slår an tonen för framtida produktioner.