Relationen mellan samhället och den kultur som produceras i det har sällan varit så tydlig som nu. Är det möjligt att utifrån det gångna året sia om kulturåret 2017? Här är i så fall mina bästa gissningar:

1. Feministisk reflektion – eller backlash?
På många sätt var 2016 året ett då den feministiska essän, idéromanen och debattboken blev mainstream. Från populariseringen av Rebecka Solnits begrepp ”mansplaining” till transfeministiska manifest, konceptuella romaner, tusen feministiska handböcker, intersektionell kritik av populärlitteratur och den skamlösa kvinnans upphöjelse till superstjärna. Det är såhär det känns att vinna, som Katrine Marcal skrev tidigt i höstas, några månader innan Trump blev USA:s nya president.
Men samtidigt som företag och kändisar slåss om att få göra pengar på den breda feminismen växer behovet av att skärskåda, kritisera och utvärdera feminismen i ljuset av brunhögerns framflyttade positioner. Kanske är det detta som den feministiska litteraturen kommer att fokusera på under 2017?

2. Press på ”PK-kultureliten”
Det fanns en tid då den Sverigedemokratiska kulturpolitiken upplevdes som något som de knappt själva brydde sig om, lite hembygdsromantik och indraget stöd till afrikansk dans på Folkets hus. Nu måste vi eventuellt räkna med att 2018 blir året då en Sverigedemokratisk kulturpolitik börjar förverkligas på allvar, och 2017 det då man försöker popularisera den. Det är sannolikt en bit kvar innan Mattias Karlssons idé om att skicka svenska folkdanslag till förorter går hem i stugorna, men samtidigt finns en annan sorts nationell gemenskap som ligger närmare till hands. Under 2016 tycktes varenda fråga som på något sätt kan kopplas till ”svenska värderingar” och ”svensk identitet” fyllas med särskild laddning och hamna högst upp på dagordningen. 2017 vidgas sannolikt gapet mellan nationalnostalgikerna och de ”flummande” kulturarbetarna, vilka kommer att pressas hårdare från höger, inte minst med hjälp av de borgerliga opinionsbildare som har allt att vinna: mindre pengar till meningsmotståndare, en svensk kulturkanon och regeringsskifte.

3. Allkonstverken från verkligheten
Under 2016 har vi sett många berättelser om krig, flykt och exil förmedlas, och inte bara fiktionaliserade eller återberättade sådana. De nya medierna ger en omedelbarhet och närhet till tragedierna, som när vi översköljdes av människors desperata hemgjorda videor, medan bomberna regnade över Aleppo i december. Det existentiella och gemensamt mänskliga kommer att vara ett starkt och genomgående tema för 2017.