Debatten om internationella adoptioner har blossat upp igen när en del skrämmande oegentligheter har uppdagats, bland annat från Sydamerika, där barn lämnats för adoption medan de biologiska föräldrarna trott att de kunnat hämta hem barnet från barnhemmet i händelse av bättre tider.
Men de svenska adoptionsorganisationerna har alltid vinnlagt sig om att internationell adoption ska vara ett alternativ när möjligheten till inhemsk adoption är liten eller obefintlig. I många fattiga länder skapar de extrema orättvisorna både rasism och ”funkofobi”. De mörkaste barnen och de med funktionsvariationer vill den inhemska medelklassen – som har möjlighet att adoptera – inte ha.
Nu ska vi inte tro att Sverige är bäst i klassen – när min man och jag var inne i adoptionsprocessen fick vi lära oss att i till exempel USA, Italien och Kanada var adoptionsföräldrar mer benägna att ta emot barn med funktionsvariation. Kanske är detta en konstig bieffekt av vår svenska jämställdhet; ett svenskt barn ”måste” fungera på dagis, en amerikansk eller italiensk hemmamamma kan vara personlig assistent.
Vår dotter har utvecklingsstörning, autism och krampsjukdom och kunde inte fungera på dagis utan assistent. Men det var 1996 som hon kom, och det var inte svårt att få assistent.
Tre saker skaver i den nu pågående diskussionen om adoptioner. Det ena är beskyllningarna mot oss adoptivföräldrar att vi är egoistiska. Visst, det medger jag gärna. Att vilja ha barn är egoistiskt. Men jag köper inte att vi adoptivföräldrar är mer egoistiska än de som får biologiska barn.
Under adoptionsutredningen betonas ofta egoismen som en positiv kraft i sammanhanget. Under 70-talet förekom det att folk adopterade för att ”göra en insats”. Vem vill höra det från sina föräldrar?
Det andra som skaver är tanken att det skulle vara fel att ta ett barn bort från ursprungskultur och folk som ”ser likadana ut”. Vi vill kämpa för ett samhälle där vi inte bedöms efter ursprung eller hudfärg. Familjer med olika färger kan ha en viktig uppgift, oavsett om det handlar om adoption eller kärlek över gränserna.
Naturligtvis är det fruktansvärt när adoptivbarn möter rasism. All rasism är från helvetet. Men lösningen kan inte vara att alla ska ”se svenska ut”. En svensk kan vara mörkbrun, gyllenbrun, skärvit…
Det tredje som skaver är att kritiken mot adoptioner sammanfaller med en alltmer positiv inställning till att ensamstående inseminerar sig. I båda fallen handlar det om något av det djupaste vi har, barnlängtan är släkt med livsdriften. Finns det ett klassförakt här? Adoption är vanligare på landsbygden och i arbetarklassen, insemination i urban medelklass.
Det behövs djupare samtal där man lyssnar på varandra och vuxna adopterade.
‘
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
