Hugo Chávez tar på sig säkerhetsbältet och är klar för take off. Flyget som Venezuelas president använder på sina upprepade resor över Latinamerika är i färd med att lätta. Airbus-planet, som liknar ett vanligt svenskt inrikesflygplan, har uppgraderats med ett litet kontor, ett sovrum och askkoppar i mässingsfärgad guldimitation. Det lär ha kostat presidenten 60 miljoner dollar och en rejäl dos kritik i medierna när han köpte det 2002. Nu är det i färd med att ta den väldigt stora delegation av ministrar, generaler, oljechefer och inte minst presidenten och hans dotter Maria, tryggt tillbaka till Caracas efter ett statsbesök i Ecuador. Klockan närmar sig redan midnatt när flygplanets dörrar stängs och säkras efter de sista av Chávez’ rödklädda medresenärer. Arbetet med ett gigantiskt ecuadorianskt-venezuelanskt oljeraffineringsprojekt är invigt och en hektisk tjugotimmars arbetsdag, med presskonferenser och möten bakom slutna dörrar, är på väg att ta slut, något som presidenten är tydligt präglad av. Skönt nog, eftersom han inte är den ende.
– Du är säkert trött, säger Chávez. Men vi får prata lite, och så kan vi försöka vila lite sen.

Värden för dagens statsbesök, Chávez’ ecuadorianske kollega och nära allierade, president Rafael Correa, har just sagt att den latinamerikanska vänstersvängen inte är en epoca de cambios, en ändringens epok, utan en cambio de epoca, ett epokskifte. Nu är Chávez ivrig att förklara hur just denna resa, där också Nicaraguas president Daniel Ortega överraskande dykt upp, utgör en ”födslohjälp” för den nya epoken, där den så kallade 21:a århundradets socialism skall göra upp med 500 år av kolonialism och orättfärdighet.
Men först skall trådarna dras bakåt i tiden. Till lergolvet i Sabaneta, en oansenlig by på de venezuelanska inlandsslätterna, där Hugo Rafael Chávez Frías, eller Huguito, som kan kallades då, tog sina första steg efter att han föddes 1954. Och vidare tillbaka till tiden då Simon Bolivár, befrielsehjälten han närmast har ett religiöst förhållande till, jagade ut spanjorerna ur Sydamerika. Så vilan får vänta. Flygturen varar ju knappt tre timmar.

Ett politiskt djur

Medan flyget lyfter med ett ryck, trycket pressar oss djupare ned i de bekväma lädersätena och ljusen från flygplatsen försvinner under oss, börjar Chávez den långa berättelsen.
– För det är därifrån jag kommer. Jag kommer från fattigdomens katakomber. Jag har levt fattigdomen. Sett den och känt den inpå kroppen.
Chávez föddes visserligen i en lärarfamilj. Hans far, Hugo de los Reyes Chávez, och mor, Elena Frías de Chávez, undervisade bägge i en lokal skola i ett område där få fick möjlighet att fullfölja grundskolan. Men det stod ändå inte bättre till än att lille Huguito och storebror Adán skickades till mormors gård några mil därifrån för att stötta den magra familjeekonomin.
– Jag var ett vandrande barn, säger Chávez och syftar på tiden när han sålde frukt och hemlagade sötsaker i Sabaneta och omkringliggande byar. På skolor, torg, under idrottsarrangemang och ombord på eller längs rutterna till olika transportmedel. Åsnor inkluderade.
Det är från vandringen på den fattiga landsbygden som Chávez kommer ihåg sina första politiska tankar.
– Det fanns en känsla av oro och obehag i mötet med all fattigdom. Och jag tror politik handlar om just detta. Om att låta sig gripas av en etisk och andlig impuls som knyter ens egen tillvaro till andras och samhällets nöd eller välfärd, som grekerna tänkte om politiken när de utvecklade begreppet.
Det skulle ändå gå många årtionden innan Chávez blev synlig på den politiska scenen.
– Men det var denna tidigt födda sociala medvetenhet i mig som senare, i möte med nya erfarenheter och ny kunskap, satte mig i stånd att se min egen roll och gå in i kampen för livet mot nöden, för samhället och fosterlandet.

Baseballdrömmar

Presidenten dämpar rösten, lutar sig tillbaka och kastar en blick genom det lilla flygfönstret ut i det becksvarta nattmörkret, innan han avslutar resonemanget med ett begrepp lånat från Aristoteles.
– Jag föddes som ett politiskt djur.
Huguito föddes kanske som politiskt djur, men för som så många andra venezuelanska pojkar så var det baseballspelare han drömde om att bli, när han trampade i sin barndoms sandaler på de dammiga jordvägarna i hemstaten Barinas. De hårda vänsterhandskasten gjorde Chávez till en fruktad pitcher och ambitionen var att nå så långt som till Major League, elitdivisionen i nordamerikansk baseball. Då som nu letade de amerikanska baseballagen i Venezuela efter unga, billiga talanger. Chávez hoppades att favoritlaget San Francisco Giants skulle få upp ögonen för honom. Den venezuelanske presidenten gillar fortfarande att spela baseball. Intresset för venezuelanernas nationalsport är ett av Chávez’ drag som gör det lätt för mannen på gatan att identifiera sig med presidenten.

Och den store folkförföraren har visat sig utnyttja baseballjargongen till ett outtömligt lager av mer eller mindre träffsäkra politiska metaforer. Man hör sällan ett valtal från Chávez utan att han lovar en homerun eller en strike och ber motståndaren förbereda sig att bli out eller ponchao. Lidelsen för baseball svalnade efterhand, men skulle först leda till ett av Chávez’ allra viktigaste personliga avgöranden. För en fattig pojke från landsbygden fanns nämligen bara en öppen väg till baseballmiljöerna runt huvudstaden Caracas: militären. Chávez bedyrar att det var detta, snarare än intresset för militären i sig, som fick honom att ta värvning som soldat vid 16 års ålder.

Soldaten med barnatro

Soldatlivet i Venezuela var hårt, men de väpnade styrkorna utgjorde samtidigt samhällets viktigaste sociala stege. Genom militärens utbildningserbjudanden kunde unga män med fattig bakgrund, som annars hölls systematiskt utanför både det offentliga och privata universitetssystemet, uppnå höga positioner med god lön och socialt skyddsnät. Vikten av utbildning hade Chávez lärt sig hemifrån. Den unge soldaten visade sig vara en läraktig student och steg snart i graderna.
– På den tiden sändes vi ut för att slåss mot gerillan. Men jag lät mig inte övertygas av det kriget, säger Chávez.
Presidenten berättar att han tidigt hörde talas om socialism och revolution när han som barn besökte vänner med radikala föräldrar.
– Jag kommer tydligt ihåg när de dödade Ché Guevara. Det stod i tidningarna och man hörde talas om att Chés gerillaavdelning var omringad i Bolivia, att kamraterna föll och att det bara var en tidsfråga innan det var Chés tur.

Den breda munnen och de smala ögonen formar sig till ett nostalgiskt leende innan han fortsätter:
– Men som det barn jag var hade jag till slutet ett slags filmaktigt hopp om att Fidel Castro skulle sända några helikoptrar för att rädda honom och ta honom till säkerhet på Kuba. Jag vägrade tro att någon kunde döda Ché.
Kanske bidrog denna barnatro till att mötet med den venezuelanska gerillan och dess misslyckade försök att kopiera den kubanska revolutionen väckte mer nyfikenhet, än fruktan och avsky hos Chávez. För 1977, tio år efter att illusionen om Chés odödlighet brast inför en exekutionspluton i Bolivias regnskog, var Chávez själv på vippen att ta upp arvet efter den argentiskfödde revolutionslegenden, då han som nyutnämnd officer övervägde att ansluta sig till den gerillaavdelning han sänts ut för att eliminera. Idag, säger presidenten genom det kraftiga oväsendet från flygmotorerna, är han glad att han inte gjorde det. Istället fick Chávez’ upproriskhet utlopp inom de väpnade styrkorna.
– Redan som 20-åring beslutade jag att jag ville bygga en revolutionär rörelse, säger presidenten, innan han ser upp och hälsar på fotografen som precis blivit inhämtad av dottern Maria.
De två dominerande partierna, socialdemokratiska AD och kristdemokratiska COPEI, kom genom den så kallade Punto Fijo-pakten överens om att hålla vänstern borta genom politiska mord, presscensur och förbud mot kommunistpartiet. Samtidigt ökade de sociala klyftorna i Venezuela. Chávez och hans medsammansvurnas missnöje ökade.

El Commandante

Den 5 januari 1992 fanns det grova mestisansiktet och den röda baskern, tillhörande den hittills okände fallskärmsjägaren Hugo Chávez, för första gången på venezuelanska tv-skärmar. Det väpnade upproret mot president Carlos Andrés Pérez, frukten av 15 års konspirationer i de väpnade styrkorna, hade under natten lyckats ta kontroll över strategiska punkter i städerna Maracay, Valencia och Maracaibo. Enligt det dåvarande försvarsdepartementet miste 14 människor livet under striderna som uppstod. Så hur försvarar presidenten, som hävdar att han räddat den venezuelanska demokratin idag, detta försök att störta en demokratiskt vald president? Den demokratiska stabiliteten som härskade i Venezuela sedan 1958, blev av politiska analytiker framhållen som en ljuspunkt på en annars diktatur- och kupphärjad kontinent. Men för Chávez var detta absolut ingen demokrati.
– Vi levde under oligarkins diktatur då, säger presidenten och gör en utläggning om korruption, politiskt förtryck och en statsapparat i upplösning.
Trots två oljeboomar och en bruttonationalprodukt i nivå med Västtysklands, levde majoriteten av befolkningen i djup fattigdom och skillnaden mellan fattig och rik hade på 1990-talet blivit större än i Sydafrika under apartheidregimen. Och så var det El Caracazo, det våldsamma upproret i Caracas 1989. President Carlos Andrés Pérez hade valts på ett radikalt program som utlovade stopp för privatiseringar, ökad välfärd och brott med Internationella valutafonden IMF. Istället vände han 180 grader och införde en turbovariant av Valutafondens så kallade strukturanpassningsprogram.
– Detta svek var det slutgiltiga beviset på att den falska demokratin fallit. Nyliberal chockterapi med privatiseringar, enorma nedskärningar i sociala skyddsnät och lönenivåer, ökade transportpriser. Nöden var redan stor, och nu visste folk inte längre om de skulle överleva, säger Chávez, innan han fortsätter med det han menar var den mest traumatiska av händelserna: Pérezregeringens svar.

Människorättsorganisationer påstår att så många som 3 000 civila blev mördade när militären sändes ut på gatorna för att kväsa protesterna. Myndigheterna räknade bara 276 offer. Resten dumpades i massgravar.
– Så stor var yttrandefriheten den gången. Även om jag inte deltog i massakern, kände jag en enorm skam och ett sting av skuld över att de väpnade styrkorna, som jag var en del av, hade slaktat oskyldiga kvinnor, barn och gamla. Indignationen som många av oss kände, gav drivkraft till planeringen av det väpnade upproret mot denna mordiska regering tre år senare.
Chávez pratar med allvar, men likväl entusiastiskt och utan tecken till ånger över försöket att störta Pérez-regeringen. Men angreppet misslyckades. Chávez blev omringad och gav sig mot ett löfte om att få tala 30 sekunder i tv. Dem använde han väl.
– Våra mål nåddes inte denna gång, sa han och tog på sig ansvaret för kuppförsöket och det han kallade ”den civila och militära bolivarianska rörelsen”.

De få orden Chávez lyckades yttra innan han belades med handfängsel och fördes iväg, brände sig in i venezuelanernas kollektiva medvetande. I landets ledarskikt var det ovanligt att någon tog på sig ansvar, särskilt för saker som misslyckats. ”Denna gång”, ”por ahora”, blev ett slagord som summerade hoppet för det flertal av befolkningen som önskade det etablerade tvåpartisystemet en snar död. Domen blev sju år, men efter att president Pérez dömts för grov korruption trodde sig hans efterföljare Rafael Caldera tjäna på att frige Chávez efter halva tiden. Föga anade Caldera att detta skulle betyda hans egen och den dåvarande maktelitens politiska undergång.
Resten av vägen till makten är en känd historia, som Chávez berättar mellan tuggorna, efter att ha blivit serverad en rejäl portion flygmat. Presidenten rörde knappt skaldjurstallriken han blev serverad av det ecuadorianska värdskapet under den försenade lunchen för sex timmar sedan. Det blev visst lite för tjusigt, men nu visar han ingen brist på aptit inför tallriken med ris och rökta fläskkotletter.

Bröllopsresa med borgerskapet

Valrörelsen 1998 var redan igång när Venezuelas makteliter beslutade stödja en tidigare Miss Universum och en karismatisk mångmiljonär för att sätta stopp för den nyligen utsläppta överstelöjtnanten som forsade fram i opinionsundersökningarna. Det höll inte. Medan fyrverkerierna och ”slöddret”, som Venezuelas fattiga ofta kallas bland huvudstadens bemedlade, brölade ikapp i euforiska glädjescener, spred sig en avvaktande nervositet i andra miljöer. Det omfattande reformprogram som tog Chávez till makten döpte han till ”den bolivarianska revolutionen” och bland löftena fanns kamp mot fattigdom och korruption och ett radikalt brott med nyliberal politik – särskilt i oljeindustrin. Men det var inte alla som tog Chávez’ och hans revolution på allvar.
– I början, när vi bildade regering, var det som om vi var på bröllopsresa med borgerligheten och imperialismen.
Ännu hade presidenten inte tagit ordet socialism i sin mun. Men en av de saker Chávez hade lovat att göra något år var ordföranden för det statliga oljebolaget PDSVA, Luis Giusti – arkitekten bakom liberaliseringen av oljeindustrin i landet. PDSVA styrde i praktiken oljepolitiken och hade öppnat upp för de utländska oljebolagen. ”Populisten och kuppledaren Hugo Chávez har lovat att sparka Giusti och omvärdera avtalen med de utländska oljebolagen. Med eller utan Giusti är det osannolikt att Chávez eller någon annan president skall kunna reversera Giustis oljepolitik”, skrev den amerikanska tidskriften Business Week.

Bland de flesta venezuelaner är det idag en mycket vanlig uppfattning att makteliten räknade med att Chávez, som andra missnöjda militärer före honom, kunde lösas från sina radikala idéer med ”lyxprostituerade, bilar och palats”. Presidenten berättar att han i början hade många möten med de viktigaste bankirerna, industriherrarna och finanseliten. Med IMF-ledningen och börsen i New York. I självaste ”imperiet”, som presidenten gillar att kalla USA.
– Eliterna i Venezuela och deras utländska allierade kunde inte slå ”vilddjuret” i val, så de gick in för att tämja mig. Genom familjemedlemmar och nyckelpersoner i viktiga regeringspositioner ville de påverka min riktning för att skydda sina privilegier, säger Chávez.
– Så jag började att söka ensamhet för att reflektera, för att tänka. Gradvis fjärmade jag mig från vänner, påstådda vänner. För jag lade märke till att längs den vägen, längs godtrogenhetens väg, som de var i färd med att knuffa in mig på, där skulle jag sluta som förrädare, en av de många som lovar ändring, men låter saker fortsätta som förr.

Vilddjuret vaknar

I dagens extremt polariserade Venezuela, där man antingen älskar eller hatar presidenten, är det en sak de flesta är eniga om: Chávez lät inte saker fortsätta som förr.
Under 1999 blev en konstitutionell församling vald, en ny konstitution utmejslad och därefter antagen med överväldigande majoritet. Nationens namn blev ändrat från República de Venezuela till República Bolivariana de Venezuela. Den mäktige oljepresidenten Luis Giusti fick sparken tillsammans med resten av PDSVA-ledningen. Detsamma hände efterföljaren Gaicaipuro Lameda två år senare. Det skedde under ett direktsänt tv-tal. Kapitalflykten accelererade och banker, investerare, jordägare och utländska oljebolag såg med fasa på reformpaketet med 49 lagar. Den innebar starkt utvidgad statlig kontroll över ekonomin.
Makten har gått honom åt huvudet. Han vill göra Venezuela till ett nytt Kuba, var domen från en samlad oppositions- och mediekår som från och med nu bara kallade Chávez ”överstelöjtnanten”, ”diktatorn”, ”galningen” eller ”apan”. Ordet ”president” försvann, till och med från nyhetsuppläsarnas vokabulär.
– De har en enfaldig ideologi om (nationell) suveränitet över oljan, gnällde Giusti, som jobbade som oljerådgivare åt George Bush i Washington:
– Chávez har rört vid ”los intocables”, ”de oberörbara”, sa den uruguayanske skribenten Eduardo Galeano.
Fidel Castro var den enda statsledaren i världen som såg en mening i det kaos presidenten var i färd med att skapa för sig själv, men även han varnade och bad sin venezuelanske vän att vara på sin vakt.

Blixtsnabb diktatur

Idag, upplyft, cirka 10 000 fot i fysisk mening, och med efterklokhetens överblick, går Chávez uppseendeväckande långt för att förklara upptakten till de dramatiska händelser som skulle följa hans handlingar.
– Det var först när de såg att försöken att ”tämja vilddjuret” hade misslyckats som eliterna bestämde sig för att ta till våld. Det var lagändringarna som provocerade fram statskuppen, säger presidenten.
Under den blodiga militärkuppen den 11 april 2002 hölls presidenten fången i nästan 48 timmar, medan den nyutnämnda diktatorn Pedro Carmona upplöste nationalförsamlingen, avskaffade grundlagen och gav sig själv rätt till att avsätta och utnämna delstatsguvernörer och borgmästare efter eget godtycke. 48 timmar senare sörjde emellertid lojala krafter inom militären och rasande folkmassor för att Carmona-diktaturen blev historiens kortaste.

Därefter, i december, stoppade ledningen och mellancheferna i PDSVA oljeproduktionen och därmed hela den venezuelanska ekonomin. Kravet var att Chávez skulle avgå och aldrig mer tillåtas att ställa upp till val. Två månader, några dödfödda uppfordringar till statskupp och 3 000 företagskonkurser senare kunde en leende, men 14 miljarder oljedollar fattigare, Chávez deklarera att ”inte ens oljesabotage kan stoppa den bolivarianska revolutionen”. Genom de två händelserna hade raden av generaler, politiker och oljeteknokrater som motarbetat presidenten från insidan avslöjat sig. Och medan Chávez kom politiskt styrkt från det hela, stod oppositionen igen så gott som helt utanför maktbastionerna i statsapparaten där huvuden började rulla.
Den internationella valutafonden och Bush-administrationen hade gett kuppmakarna sitt fulla stöd och fick nu kanalisera pengastöd till den venezuelanska oppositionen genom mer diskreta kanaler.
– Varje revolution behöver piskan från kontrarevolutionen, som Trotskij sa. För min och revolutionens del tror jag man kan tala om en mognadsprocess, en dekantering, om att gå igenom etapper. Jag hade korsat Rubicon.

Hemsnickrad socialism

Idag tvivlar inte presidenten på att de händelser som lät den djupa latenta splittringen i det venezuelanska samhället komma till ytan var värt priset.
– Ta nationaliseringen av oljan. Om vi inte haft kontroll över PDSVA och börjat beskatta de transnationella oljebolagen, hur skulle vi haft råd att genomföra våra vallöften?
Chávez gör en entusiastisk utläggning om de nya välfärdsinitiativen, ”missionerna”: mision madres del barrio som ger minimilön till fattiga ensamma mödrar, mision barrio adentro, där kubansk sjukvårdspersonal, 15 000 till antalet, ger gratis sjukvård och mediciner i slummen, utbildningsmissionerna, som har utrotat analfabetismen och gett 900 000 fattiga tillgång till universitetsstudier och mision mercal, som förser mer än halva landets befolkning med starkt subventionerade basmatvaror. En del kallar det för populism och röstköp.
– Jag kallar det socialism för det 21:a århundradet, säger Chávez.

Ett som är säkert är att denna politik har förbättrat folkflertalets levnadsstandard och samtidigt säkrat presidenten rekordstor uppslutning i elva val. Och även om Chávez gick på en smäll när förslaget till grundlagsreform blev nedröstat med knapp marginal i fjol, ligger han fortsatt över 60 procent i opinionsundersökningarna när han går in på sitt tionde år som president. Det har knappt skett i något latinamerikanskt land förut. Kritikerna hävdar att Chávez har samlat en närmast totalitär makt i egna händer, angripit pressfriheten och hotar landets demokratiska institutioner. Men presidenten går absolut inte med på att hans hemmasnickrade socialism handlar om stängda tv-kanaler och inskränkta demokratiska rättigheter.
– Tvärtom. Ett av de största felen med försöken att bygga socialism under 1900-talet var att begränsa demokratin. Jag menar att det borde vara tvärtom. Här har medierna frihet att driva informationskrig med uppmuntran till militärkupp och mord på presidenten. Men vår demokrativision, den socialistiska, handlar om mer än val och friheten att yttra sig. Folket måste få möjlighet att styra. Att utrota analfabetismen och låta de tidigare exkluderade få tillgång till utbildning är viktiga steg på vägen mot en äkta demokrati.

Tre musketörer

Det är nu 16 timmar sedan vi landade på flygplatsen i Manta, vid den ecuadorianska Stillhavskusten, brevid tre parkerade flygplan märkta ”US Air Force”. Här har USA en av sina strategiskt viktigaste militärbaser i hela Latinamerika. Kontrakten går emellertid ut nästa år och Ecuadors president Rafael Correa har skämtsamt krävt att få anlägga en ecuadoriansk militärbas i USA om han skall gå med på att förnya kontraktet. Det betyder slutet för USA:s militära närvaro, och när det nu är här som den venezuelanske presidenten skall inviga arbetet med ett gigantiskt oljeraffineringsprojekt i samarbete med Ecuador, är det omöjligt att inte lägga märke till symboliken. Uncle Sam ut, Chávez in.
– Jag spår den fjärde flottan ett dystert öde, dundrar Chávez.
Han blir emottagen av Rafael Correa inför en ansenlig grupp pressfolk och ecuadorianska soldater. Chávez menar det flytande krigsmaskineri, bestående av hangarskepp, bombflyg, atomubåtar och andra krigsfartyg som USA:s Southern Command för första gången på 60 år har skickat i riktning Karibien och Sydamerika. Det är få som litar på USA:s förklaringar om att hangarfartygen och atomubåtarna skall användas till att bekämpa narkotikahandel.

Nicaraguas president Daniel Ortega dyker upp på flygplatsen som från ingenstans, ler samtyckande och klappar Chávez på axeln. De unga ecuadorianska soldaterna kan inte annat än att applådera när Chávez, Correa och Ortega utväxlar manligt latinamerikanska kramar, hårda handslag och växelvis breda leenden och allvarliga blickar, medan de svär att stå samman mot pressen från stormakten i nord. Det hela i bästa tre-musketörerna-stil. Väl tillbaka i flygplanet pratar Chávez entusiastiskt om hur Bush-administrationens upprepade uppmaningar till regeringarna i Brasilien och Argentina om att isolera Venezuela möter döva öron och hur ständigt nya länder som Ecuador, Bolivia och Nicaragua bekänner sig till socialismen och Chávez bolivarianska samlingssträvan.
– Den nya stämning som råder bland latinamerikanska folk och regeringar, som är fast beslutsam att skapa en självständig och stark region, gör mig optimistisk, sammanfattar presidenten.
Under de 20 timmar som gått sedan han lämnade presidentbostaden i Caracas, har Chávez knappt tagit fem minuters paus, och det är omöjligt att inte undra varifrån han får sin energi. Vissa venezuelanska medier, som gjort karaktärsmord på presidenten till en heltidssyssla, menar att den enorma arbetskapaciteten beror på narkotika och pillermissbruk. Själv har Chávez en mer metafysisk syn på saken.
– Det är inte min egen energi. Alla som hälsar på mig, kramar mig och ropar, ja, folket överför sin energi till mig, säger han med fortsatt fast och energisk röst, men med en sömnig blick.
Under tiden har Maria diskret ställt sig bakom sin far och drar demonstrativt ett finger över halsen medan hon tittar ned på sin klocka. Om Chávez inte själv verkar känna sina fysiska begränsningar har i alla fall dottern gjort intervjuaren uppmärksam på dem.
– Vi får väl ge oss, herr president.
– Ja, vi får väl det Eirik.

Fotnot: Intervjun publicerades i Flamman nr 40-08.