Fredagen den åttonde juni deltog den mexikanske lokalpolitikern Fernando Purón i en valdebatt i staden Piedras Negras, på gränsen till USA. Efter mötet kom åhörare fram för att skaka hand och ta bilder med kongresskandidaten. Medan han poserade tillsammans med en glad anhängare smög en man upp bakom dem, riktade en pistol mot Puróns bakhuvud och sköt.

Händelsen som fångades på film av övervakningskameror är bara den senaste i sitt slag i Mexiko. Sedan valrörelsen inleddes i september har 112 politiker mördats. Det faktum att mordet ägde rum på öppen gata, inför en folksamling och framför kameror säger mycket om situationen i landet där våldsspiralen stadigt har fördjupats de senaste åren. Laglösheten och korruptionen, som har eskalerat som en konsekvens av det allt blodigare kriget mellan drogkarteller och den militariserade polisen, har minskat risken för att straffas för grov brottslighet. Enligt Global Impunity index som mäter graden av straffrihet i olika länder ledde bara nio procent av alla brott 2016 till fällande dom i Mexiko – den lägsta siffran i Latinamerika. Enligt samma rapport anmäls bara sju av hundra brott, främst på grund av det låga förtroendet för polisen och det underbemannade rättsväsendet. Nyligen slogs också nytt rekord i antal mord – 2 371 personer i oktober 2017.

Till det kommer en rad mer ”vardagliga” problem, såsom skyhög ojämlikhet, dålig ekonomisk utveckling och låga löner (mexikanska arbetare har bland de sämsta lönerna på kontinenten i förhållande till hur mycket de arbetar).

Men mitt i mörkret har ett osannolikt ljus tänts. Inför presidentvalet på söndag leder den rutinerade vänsterkandidaten Andrés Manuel López Obrador – i folkmun kallad AMLO – med stor marginal före högern. I de senaste opinionsmätningarna får han nästan 50 procent av rösterna medan de två övriga ligger mellan 20 och 30 procent. I ett land som tillsammans med Colombia tillhör högerns traditionella fästen på kontinenten är det extraordinära siffror.

För att förstå AMLO:s opinionsframgångar kan det vara värt att titta på vad som har hänt i Mexiko det senaste årtiondet.

Enpartistat

Under nästan hela 1900-talet styrdes Mexiko av ett enda parti. Partido Revolucionario Institucional (PRI) är som namnet antyder ett parti som gör anspråk på att ensamt företräda arvet från revolutionen mellan 1910 och 1920. Det 71 år långa regeringsinnehavet mellan 1929 och 2000, som får de svenska socialdemokraternas dominans under 1900-talet att blekna, har gjort att partiet lever upp till sitt namn i åtminstone en bemärkelse: det är knappast revolutionärt men det är i allra högsta grad institutionellt. Det långa maktinnehavet tillsammans med den omfattande korruptionen gjorde att parti och stat gradvis kom att växa samman. I Mexiko kallas detta semi-diktatoriska äktenskap mellan PRI och staten för ”Leviatan på Zócalo” (efter det största torget i Mexico City där regeringen har sitt säte).

Trots det revolutionära arvet och medlemskapet i den socialistiska internationalen är PRI ett helt igenom nyliberalt parti som styr på uppdrag av de härskande klasserna. När partiet till slut förlorade regeringsmakten i valet 2000 var det därför ingen större katastrof eftersom högerpartiet PAN tog över under den förre Coca-Cola-chefen Vicente Fox.

Den främsta orsaken till att allt fler mexikaner tar rättvisan i egna händer är att gränsen mellan den organiserade brottsligheten och polisväsendet är porös

Sex år senare hade situationen förändrats. 2006 kom socialdemokratiska PRD, som hade brutit sig ur PRI på 1980-talet i protest mot den nyliberala politiken, en hårsmån ifrån att vinna presidentvalet. Trots att dess kandidat AMLO ledde under nästan hela rösträkningsprocessen kom PAN:s Félipe Calderón ut som segrare med en marginal på 0,56 procent. Det är inte första gången som högern har neutraliserat hot från vänster. 1988 förlorade vänsterkandidaten Cuauthémoc Cárdenas efter att rösträkningssystemet ”gått sönder”. 1994 mördades PRI-kandidaten Luis Donaldo Colosio Murrieta sedan han hotat att bryta med sina företrädares nyliberala politik.

Men AMLO accepterade inte resultatet. Han anklagade högern och myndigheterna för valfusk, inledde tillsammans med sina anhängare en månadslång ockupation av Zócalo och utropade en parallellregering. Försöket var dock fruktlöst. I stället inledde den nye presidenten en era av våld som bara har ökat eländet i Mexiko.

Kriget mot knarket

Den 10 december 2006, åtta dagar efter sitt tillträde, skickade Calderón 6 500 soldater till sin hemstat Michoacán och startade därmed ”kriget mot knarket”. Inom två månader var över 20 000 soldater mobiliserade i operationer och regelrätta gatustrider mot drogkartellerna över hela landet. Den massiva militariseringen av polisoperationerna skulle dock ha varit omöjlig utan USA:s hjälp.

Studenterna avrättades varpå kropparna brändes.  De har fortfarande inte hittats

2008 slöts det så kallade Merida- avtalet, enligt vilket USA förband sig att stödja Mexiko med minst 2,5 miljarder dollar i syfte att hjälpa säkerhetsstyrkorna att bekämpa brottssyndikaten. Sedan 2007 har Mexiko självt spenderat över 54 miljarder dollar på kriget. Strategin som går ut på att ”halshugga” kartellerna genom att rikta in sig på ledarna har i viss mån gett resultat: enligt obekräftade uppgifter ska 25 av de 37 maffiabossar som fanns på Calderóns lista och 101 av de 122 som efterlysts av den nuvarande PRI-presidenten Enrique Peña Nieto ha fängslats, utvisats eller dödats. Det mest spektakulära fallet var fängslandet av Sinaloa-kartellens ledare Joaquín ”El Chapo” Guzmán 2014, som dock lyckades fly innan han fängslades igen.

Den här strategin har emellertid bara bidragit till att öka våldet då varje gripande leder till nya strider om makten inom kartellerna, medan rivaliserande grupper försöker överta deras territorium. Och föga förvånande har det mänskliga priset varit extremt högt: sedan 2007 beräknas nästan 200 000 personer ha dödats och över 28 000 ha försvunnit, antingen som ”collateral damage” i striderna, som offer för kartellernas kidnappnings- och utpressningsstrategi eller i rena massakrer.

Peña Nieto har sedan han kom till makten 2012 i princip fortsatt Calderóns politik. Medveten om det kraftiga våldets negativa påverkan på Mexikos företagsattraktivitet har han dock tonat ned fokuset på polisoperationerna till förmån för sin ekonomiska politik. Striderna mellan kartellerna och polisen är i dag förpassade till bakgrunden. Men det har inte hindrat våldet från att fortsätta öka. Under den första hälften av Peña Nietos mandatperiod mördades 63 000 personer – 50 procent fler än under Calderóns första tre år. I början av 2000-talet fanns sex större karteller i Mexiko med tydligt avgränsade territorier. I dag beräknas de vara minst 16. Av statistiken att döma har våldet ökat enligt nästan samma kurva. Som en mexikansk bekant sade nyligen:

– Det bästa vore om landet styrdes av en enda kartell.

Självförsvar och korruption

I takt med att polisen gradvis har förlorat våldsmonopolet i vissa delar av landet har självförsvarsgrupper uppstått. I delstater längs Stilla havskusten som är särskilt drabbade av det drogrelaterade våldet har människor i flera städer och byar bildat medborgargarden för att försvara sig mot de kriminella gängen. I flera områden har man också lyckats jaga ut kartellerna. I staten Guerrero blev till exempel Nestora Salgado, en 40-årig kvinna som deporterats från USA, till en nationell symbol för självförsvarsrörelsen sedan hon inlett ett framgångsrikt väpnat uppror mot kartellerna.

Den främsta orsaken till att allt fler mexikaner tar rättvisan i egna händer är att gränsen mellan den organiserade brottsligheten och polisväsendet är porös. På flera håll går det inte att skilja på staten och kartellerna. Det är visserligen inget nytt fenomen. På 1990-talet avslöjades att till och med regeringens ansvarige för bekämpning av den organiserade brottsligheten var betald av kartellerna. Det har även avslöjats att USA:s myndighet för narkotikabekämpning DEA gav Sinaloa-kartellens kokainsmugglare fri lejd in i USA mellan 2000 och 2012 i utbyte mot information om rivaliserande grupper.

Men de senaste åren har korruptionen nått nya höjder. Enligt beräkningar spenderar mexikanska hushåll omkring 14 procent av sin månadsbudget på att betala av korrupta tjänstemän. För fattiga familjer kan siffran vara så hög som 33 procent. Över 36 procent uppger att de tvingats betala mutor för att få rinnande vatten, vilket är långt över snittet i Latinamerika (15,7 procent). I dag är korruptionen till och med så utbredd att den blivit till en viktig faktor i Mexikos ekonomi. Enligt Världsbanken utgör den nio procent av landets BNP.

En särskild händelse illustrerar hur djup korruptionen är. Den var också på många sätt en vändpunkt.

Massaker och pånyttfödelse

Den 26 september 2014 stannade polis en busskaravan i delstaten Guerrero. De över hundra lärarstudenterna ombord var på väg från byn Ayotzinapa till Mexico City för att delta i en marsch till minne av studentmassakern 1968. 43 av studenterna tvingades av bussarna och fördes till en lokal polisstation. Inga uppgifter om vad som hände efter det är bekräftade. Det mesta tyder dock på att studenterna överlämnades till ett lokalt gäng som ska ha misstänkt några av studenterna för att vara medlemmar i ett rivaliserande gäng. Studenterna avrättades varpå kropparna brändes. De har fortfarande inte hittats.

Ingen konfiskering, ingen expropriering, ingen nationalisering. Ingen korruption, inga problem

Händelsen blev startskottet för en folkrörelse mot våldet, polisväsendet och korruptionen. Det faktum att polisen, som agerade på order uppifrån, lydde under en delstatsguvernör och en borgmästare som båda tillhörde vänsterpartiet PRD gjorde att en stor skara av medlemmarna lämnade det partiet. En av dem var AMLO. Samma år grundade han Movimiento Regeneración Nacional (Morena), det parti som nu står vid maktens tröskel.

Morena fungerar som många andra moderna vänsterpopulistiska rörelser, med en stor, företrädesvis ung medlemsskara samlad kring en tydlig ledare. AMLO är i likhet med Bernie Sanders och Jeremy Corbyn en ikonisk figur i mexikansk politik. Under sin tid som Mexico Citys populäre borgmästare mellan 2000 och 2005 införde han billig kollektivtrafik och stipendier till äldre och ensamstående mödrar, byggde motorvägar och rustade upp den gamla stadskärnan i samarbete med telemiljardären Carlos Slim, alltmedan han skjutsades runt i en Nissan Tsuru (Mexikos vanligaste bil). Sedan dess har han i val efter val drivit en kompromisslös kampanj mot ”maffian” som styr landet.

Samtidigt har Peña Nietos regering skakats av en lång rad skandaler. Under hans mandatperiod har hela 16 sittande eller före detta guvernörer ställts inför rätta, medan han själv anklagas för att ha berikat sin familj. Hans förtroendesiffror är nu nere på 12 procent.

Detta har gjort att det moraliska glappet mellan AMLO och den övriga mexikanska politikerkåren ständigt ökar. Enligt sociologen Mateo Crossa har Mexikos politiska klass aldrig varit så misstrodd som i dag. Det faktum att inget av högerpartierna har lyckats hindra våldet från att sprida sig till allt fler delar av landet har också fått medelklassen att splittras och för första gången stödja olika kandidater, något som gynnar AMLO.

PRI:s kandidat José Antonio Meade är en osedvanligt okarismatisk figur som knappast lyckas locka många väljare utanför den trogna basen. PAN:s Ricardo Anaya har visserligen allierat sig med PRD, men de senare har övergetts av både medlemmar och väljare för Morena. Han har också utmanats av ex-presidenten Calderóns fru Margarita Zavala som ställer upp på en oberoende lista. Meade och Anaya har dessutom ägnat stora delar av valrörelsen åt att underminera varandra med korruptionsanklagelser. I dag är Morena den enda vänsterkraften i mexikansk nationell politik och AMLO en politiker med det alla andra saknar: legitimitet.

Men samtidigt ökar kritiken mot AMLO från vänster. För ju närmare makten han kommer, desto moderatare har hans retorik blivit.

En ljummen revolution

Redan inför valet 2012 anammade AMLO en betydligt mer kompromissvänlig stil än tidigare. Sedan dess har han fortsatt röra sig mot mitten. Inför årets val har han antagit Brasiliens förre president Lula da Silvas motto ”kärlek och fred” som kampanjslogan. Han må vara den enda kandidaten som talar om att bekämpa våldets sociala orsaker, höja lönerna, ge fler grupper tillgång till högre utbildning och göra landet självförsörjande på livsmedel. Men han har också allierat sig med det evangeliska högerpartiet PES som bland annat är abortmotståndare och dragit tillbaka förslaget om att nationalisera oljeindustrin. Han vill sjösätta flera stora infrastrukturprojekt, modifiera NAFTA-avtalet och utlysa en folkomröstning om den nuvarande regeringens ”strukturella reformer”. Men han har också lovat att varken höja företagsskatterna eller riva upp den kontroversiella säkerhetslagen från förra året som har gett militären polisiära befogenheter. ”Ingen konfiskering, ingen expropriering, ingen nationalisering. Ingen korruption, inga problem”, sade han nyligen på en konferens inför landets samlade bankchefer. Financial Times skriver att AMLO ”är inte så farlig som många tror”. Andra har till och med sagt att han skulle vara bättre för näringslivet än de andra kandidaterna.

Det är långtifrån den Hugo Chávez som de mexikanska medierna konsekvent utmålar honom som. Med tanke på hur det mexikanska etablissemanget brukar hantera hot mot sina privilegier är återhållsamhet förmodligen en klok strategi. Men frågan är vad AMLO faktiskt kommer att kunna uträtta om han vinner valet med ett så blygsamt program, i synnerhet som ledare över en statsapparat som i hundra år styrts av hans huvudrivals parti och vars tjänstemän kommer att sätta käppar i hjulet för varje reform. En del trogna väljare har övergett honom med argumentet att han svikit sin ideologi för maktens skull. Andra har upprörts över hans förslag att införa amnesti för kartelledare. Det har dock inte hindrat högern och medierna från att bedriva de sedvanliga smutskastningskampanjerna, bland annat genom att jämföra honom med Donald Trump och hävda att han är en rysk agent.

Men trots detta skulle en seger för AMLO vara en historisk framgång i ett land som Mexiko. För landets 50 miljoner fattiga kan skillnaden visa sig bli lika avgörande som Chávez, Morales eller Lulas segrar var i deras respektive länder. I dag tycks det råda allmän enighet om att krisen har ställt Mexiko vid ett vägskäl. Allt som inte bryter med status quo kommer bara att förvärra situationen.

Frågan är dock om etablissemanget kommer att låta AMLO vinna. Med tanke på försprånget borde valfusk inte längre vara en gångbar väg, sabotagen lär snarare komma efter valsegern. Flera intellektuella har därför uppmanat de sociala rörelserna att förbereda sig på att visa sitt stöd för AMLO på gatorna om han vinner för att förhindra ett bakslag. Enligt historikern Massimo Modonesi krävs en massiv mobilisering underifrån som även är beredd att gå utanför parlamentarismens ramar för att ett presidentskap under AMLO ska ha någon chans: ”För att en eventuell seger för AMLO ska kunna leda till ett meningsfullt brott i fråga om demokrati, social rättvisa och suveränitet, krävs att man överger respekten för de valmässiga rutinerna”.

AMLO själv sammanfattade sin syn på saken i en tv-intervju i våras:

– Det finns bara två alternativ för att förändra saker och ting. Väpnad kamp eller genom val.

Om han inte lyckas denna gång lär väl bara ett alternativ återstå.