Jag tror inte att en yngre generation förstår vilken fullkomlig chock partistyrelsens beslut blev för oss som var med under det tidigare 70-talet och dess strider med följder för aktiva inom hela vänstern!
Vi kunde aldrig föreställa oss att få uppleva en trotskistjakt igen och definitivt inte inom (V) år 2015. Det är, som Håkan Blomgren skriver i Internationalen, för många närmast traumatiskt. Det var år då folk for illa, det fanns de som bröt ihop, konflikterna genomsyrade till och med utbildningar och arbetsliv.
Naturligtvis förstår vi att röstsiffrorna tolv-tio skvallrar om den verkliga motsättningen och att Peter Möller och en tidning bara är en ingång för att kunna drämma näven i bordet och ryta rättning i ledet och samtidigt avsluta förhandlingarna med (SP). Partiledningen vill inte ha protester och diskussioner vid ett närmare samarbete med (S). De som genomdrivit beslutet vet mycket väl att Peter Möller och tidningen inte är ett hot mot partiet.
Helgar ändamålet medlen? Jag har redan sett hur aktiva medlemmar med ett helt livs vänstererfarenhet drar sig undan och tystnar – ett helt livs vänsterengagemang slutar i bitterhet.
I partiet blir det lägre i tak och kortare väg till dörren.
Spelar det roll?