EU-VALET Band mellan gamla Europeiska gemenskapen (EG) och Turkiet fanns redan på 1950-talet och en formell kandidatur sändes 1987.

Turkiet är som bekant ännu inte ett EU-land. Det är oklart om det någonsin blir det. Den viktigaste orsaken är att Turkiet inte uppfyller krav på demokrati och yttrandefrihet. Men samtidigt spelar den europeiska politikereliten på föreställningar som har grunden i en nationalism som påminner om de antiturkiska och antimuslimska myter som var vanliga i Europa under osmanska rikets dagar.
Högerextremister som italienska Lega Nord, Jean Marie Le Pens Front National och Sverigedemokraterna är alla partier som i olika utsträckning lever på skräckpropagandan om att 70 miljoner turkar snart invaderar Europa.

Det är lätt att förkasta detta som extremism, men misstänksamheten mot turkarna innefattar även mer etablerade partier, ofta i ländernas absoluta politiska topp.
Till skillnad från föregångaren och partikamraten Jacques Chirac är Frankrikes nuvarande president Nicolas Sarkozy negativ till ett turkiskt medlemskap. Skälet: Turkiet är inte en del av Europa. ”De” där borta kan aldrig bli européer, trots att historien visar att europeiska projekt alltid brottats med problemet att definiera vad Europa är.
Åsikterna delas av den tyske förbundskanslern Angela Merkel. Därmed är två tunga EU-länder negativa till ett turkiskt inträde, precis som Danmarks nye ledare Lars Lökke Rasmussen. Åsikterna baseras på den enklaste definitionen av nationalism. Det gäller att skapa distans mellan vi och dem. Med det tidigare polska försöket att skriva in att EU ska ha en kristen värdegrund i färskt minne kan vi säga att den kulturella nationalismen även innefattar religionen.

All skepsis mot Turkiet är inte islamofobi eller nationalism. Det finns skäl att ställa hårda krav i väntan på en genomgripande demokrati. Men flera EU-länders hållning är inte logiskt hållbar. I Lettland och Estland lider ryska minoriteter av rättslöshet och diskriminering, medan romer i Rumänien och Ungern lever i ständig skräck. Alla dessa stater har från 2004 och framåt blivit medlemmar i EU. Även gamla EU-länder som Italien och Grekland har en färsk meritlista över förtryck av invandrare och minoriteter. Allt kan kopplas till att omfattningen av den turkiska behandlingen av främst kurder i landet är större, men det finns drag av hyckleri i förhandlingarna.
Turkarna uppfattar en orättvisa som leder till en ökad nationalism. Nu står det högerextrema partiet MHP stadigt över tio procent i Turkiet. Det är ingen slump. Samtidigt kopplar det regerande högerpartiet AKP på en nationalistisk retorik i valtider. Sedan AKP tog makten 2002 är man ett troget EU-parti, men även deras tålamod börjar ta slut.

EU har haft en viss positiv verkan för reformer. Men det finns en växande känsla bland turkar att landet har potential att klara sig utan EU. Många turkar menar att landets unika roll som bron mellan Europa och Mellanöstern kan minska. Nato-medlemskapet är ett frågetecken nog för grannarna, men om Turkiet även får en EU-stämpel på sig tror turkar att deras förhandlingsläge blir sämre. Färre vill därför bli européer idag.

Vidare börjar fler turkar bli kritiska till att den unga befolkningen riskerar att bli billig arbetskraft i Europa. Vi får med andra ord aldrig se 70 miljoner turkar invadera Europa.
Hinder för ett EU-inträde är den bristfälliga demokratin i landet, men också EU:s värderingar. För framsteg krävs att alla ickenationalistiska européer motarbetar nationalistiska element i leden. Annars är risken att Turkiet distanserar sig tydligare bort från Europa. Det om något vore ett svek mot alla som är för en demokratisering av Turkiet.